”Jag är orolig för Protasevitjs liv”

Nyligen uteslöt den europeiska radio- och tv-unionen EBU det belarusiska statliga tv-bolaget BTRC som medlem, mot bakgrund av att BTRC sänt framtvingade erkännanden med bland andra den regimkritiska exiljournalisten Raman Pratasevitj. Han greps när Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko i maj tvingade ett passagerarflygplan på väg från Grekland till Litauen att landa i Minsk.

I torsdags visade BTRC ett långt förhör, förklätt som intervju, med Raman Pratasevitj där han tvingas namnge kollegor, säger att han ångrar sin journalistiska verksamhet samt hävdar att han framträder frivilligt.

”Ansiktet är svullet, blicken stint riktad i golvet. När han täcker ansiktet med sina händer ser man märken på handlederna, troligen efter handklovar eller spår av tortyr. (…) Fyra timmar av psykisk tortyr, där han gång på gång tvingas ljuga, lämna ut andra personer, be om förlåtelse och bli förödmjukad på alla tänkbara sätt”, skriver DNs Rysslandkorrespondent Anna-Lena Laurén om den drygt timslånga videon.

Annons

Den Minskfödda författaren och översättaren Dmitri Plax, styrelsemedlem i Svenska Pen, konstaterar att den här typen av framtvingade bekännelser, känd från länder som Iran och Kina, blivit vanligare även i Belarus.

– Jag är orolig för Protasevitjs liv. Det liknar inget annat än skenrättegångarna under Stalintiden, och vi vet ju hur de slutade. Det är samma mönster här. Regimen är ganska fantasilös, upprepar samma metoder som på 1930-talet. De tar gisslan, Ramans flickvän Safija Sapeha sitter ju fängslad, och framtvingar det de tycker är viktigt att höra för allmänheten, säger Dmitri Plax.

Får regimen någon propagandaeffekt genom filmer som den här?
– Nej, jag tror inte att de uppnår den effekt de vill. Ingen utom några få procent, de redan frälsta, tittar på statlig tv. Alla vet vad det är för något.

Dmitri Plax menar att framtvingade erkännanden filmas bara för att regimen kan, inte med ett uttalat syfte.

– Det är ett maskineri som lever sitt eget liv, det har en otrolig tröghetskraft. De producerar saker bara för att de måste sysselsätta sig. När man analyserar sådana här fascistiska eller för den delen kommunistiska diktaturer missar man ofta just den byråkratiska dimensionen. En massa folk har tjänster, gör något de måste göra för att det finns en struktur, det är en sorts förvaltning om man så vill.

EBU har stängt av det belarusiska tv-bolaget. Vad säger du om reaktionerna från omvärlden i stort på det dramatiska gripandet och den här videon?
– EBU gjorde rätt. Statlig tv används för att visa hur man torterar politiska motståndare, de har ingen plats i EBU.

– Vad gäller reaktionerna i övrigt är det å ena sidan ganska starka reaktioner från europeiska politiker, vilket är bra. Å andra sidan blir jag ganska förbannad, för de verkar så yrvakna. Det är först nu de förstår vad regimen är kapabel till. De ”vanliga små belaruserna” har torterats och mördats och fängslats i 26 år, då var det okej, man uttryckte sig i termer av ”deeply concerned”. Men när det för första gången gäller flygsäkerhet för europeiska medborgare – då är det plötsligt en annan sak, då vaknar man till.

– Samtidigt är det fortfarande mest bara ord, om än starkare, konstaterar Dmitri Plax.

Finns det kvar oberoende journalister i Belarus? 
– De finns kvar, men har mindre och mindre möjligheter att göra sina röster hörda. Medan EU och alla våra duktiga politiker petar sig i näsan jobbar regimen varje dag väldigt systematiskt, de betar av område för område, med målet att jämna ut allt med marken.

Är oberoende journalister ännu räddare nu, bedömer du?
– Det är inget nytt för belarusiska journalister att KGB torterar sina fångar. Inte heller kapningen är egentligen något nytt. Sånt har hänt förut, det var en utvecklad praktik under Sovjettiden att skjuta ned eller tvinga ned flygplan. Minnet är kort. Både i rapporteringen och i politiken har man helt förlorat historiska perspektiv.

– Diktaturens styrka är att de inte snackar så mycket, de gör. Ibland känner jag att våra politiker blivit konceptkonstnärer  – de tror att när de säger saker så händer något. Det kan funka inom konsten, men politiken är rimligen en annan sak.

Vad skulle ha effekt på en diktatur som Belarus?
– Jag är inte politiker. Men generellt har man redan förlorat momentum, man borde ha agerat i augusti 2020 när hundratusentals människor gick ut på gatan i Belarus.

– Men jag tror att framför allt så ska man sluta handla med regimen. Sluta köpa diktatorns olja, sluta investera i regimen. Och man ska avkräva ansvar även av Ryssland. Det är där luften går ur våra politiker, tror jag.

Läs även Journalistens intervju med Europeiska Journalistfederationens ordförande Mogens Blicher Bjerregård, som anser att EU och USA måste sätta press på Ryssland: ”Sanktionerna mot Belarus inte tillräckliga”