Håkan Lindqvist: Berättarna och historien
Låt oss, så här inför nationaldagen, vara lite högtidliga och tala om historien, traditionen och språket. Detta med anledning av mittenreportaget om berättarnas arv, där de gamla mästarna Jolo, Bang och Dagerman åter åberopas.
Låt oss, så här inför nationaldagen, vara lite högtidliga och tala om historien, traditionen och språket. Detta med anledning av mittenreportaget om berättarnas arv, där de gamla mästarna Jolo, Bang och Dagerman åter åberopas.
Tjatigt? Nej, jag tycker inte det. Än finns mycket kvar att lära av stofilerna, inte minst vad gäller deras sätt att arbeta och deras inställning till yrket.
Ivar Lo-Johansson skriver i Journalisten, den självbiografiska berättelse han gav ut 1956, om sin ungdoms yrkesplaner:
”Det var på den tiden då jag trodde att vägen till att bli diktare gick över en journalistplats. Jag föreställde mig att journalisterna hade sin främsta uppgift i att skriva dikter för sina tidningar, ja, att de var direkt anställda för det.”
Snart nog fick han klart för sig vilka prosaiska sysslor verklighetens journalister hade att ta sig an.
Man kan le åt unge Lo-Johanssons romantiska föreställningar, men också fundera över den språkliga nivå man vid den tiden förväntade sig av de annars ganska föraktade murvlarna. Kännetecknande för guldålderns berättande journalister är den höga stilistiska nivån, de skarpögda iakttagelserna och den personliga närvaron. De rörde sig ute i verkligheten och hade därför något att berätta.
De fick också hållas och kunde förutsättningslöst gå ut och ta reda på vad som fanns därute. Eller bara flanera.
Det är svårt att tänka sig något liknande i dag, om vi bortser från sommarvikariens årliga rapporter från badstranden och campingplatser. Journalistiken har industrialiserats, effektiviserats, professionaliserats – och likriktats.
Nu handlar det mer om att snabbt komma till saken, bestämma vinkeln och skriva kortare.
Säkerligen har kvaliteten på svensk journalistik höjts generellt de senaste decennierna, bland annat genom att det kritiskt undersökande reportaget blivit en etablerad genre. Ofta är betoningen dock mer på undersökning än på reportage.
En reporter som Jolo levde inte enbart på sitt språk. Han var lärd historiker och kunde på ett underhållande och lättfattligt sätt ge sammanhang och dra linjerna bakåt.
Han skrev i en tradition och hade såväl anglosaxiska som svenska förebilder, exempelvis Adolf Hallman.
Varje generation vill själv uppfinna hjulet på nytt, vilket är naturligt, också för journalister. Men för att kunna frigöra sig från traditionen måste man tillgodogöra sig den. Därför är läsning av klassiskerna att anbefalla.
Det kan vara på sin plats att nämna att Ryszard Kapuscinski, den polske reportern som avled i vintras, debuterade som poet och fortsatte skriva poesi i hela sitt liv. Kapuscinski, hållen för att vara världens främste samtida reporter, var liksom Jolo historiskt väl bevandrad. Hans senast till svenska översatta bok har titeln På resor med Herodotos. Den grekiske historikern Herodotos, som levde 484–425 före Kristus, var Kapuscinskis förebild som fältreporter och researcher. Där kan man tala om tradition.
Skåla den 6 juni för den eftertanke, reflektion, och stilistik som de klassiska reportrarna stod för. I en tid som vår, så besatt av nuet, när journalistiken hackas sönder i webbsnuttar och minut för minut-rapportering, kan vi vända oss till de gamla berättarna för att lära oss hur vi kan undvika minnesförlust och glömska. Tillvaron i ett ständigt nu riskerar annars att bli en tillvaro i alzheimersk förmörkelse.
hl@journalisten.se
