Grävde i fiskdöden i fyra år
Trots en annalkande naturkatastrof – utfiskningen i haven – lyser ämnet med sin frånvaro i medierna.– Det är helt obegripligt, säger journalisten Isabella Lövin, högaktuell med debatt- och reportageboken Tyst hav – jakten på den sista matfisken.
Trots en annalkande naturkatastrof – utfiskningen i haven – lyser ämnet med sin frånvaro i medierna.
– Det är helt obegripligt, säger journalisten Isabella Lövin, högaktuell med debatt- och reportageboken Tyst hav – jakten på den sista matfisken.
Hon är arg och upprörd över utfiskningen i våra världshav. Isabella Lövin, kulturjournalist med mat- och miljöfrågor som specialintresse, anklagar ansvariga politiker för att driva en ”naturvidrig” fiskepolitik.
Hon är också kritisk till att så få journalister bevakar och rapporterar om utfiskningen.
Med sin bok, som kommer den 30 augusti, hoppas hon få igång en debatt. Hon vill att vanliga människor, inte bara politiker, ska reagera.
Som första akuta åtgärd vill hon få ett torskfiskeförbud – nu.
– Ja, absolut! Vill vi riskera att torsken helt kollapsar? Kan vi se våra barn i ögonen och säga att en gång fanns massor av torsk. Men det var då det. Inte nu. Det vill vi väl inte säga, säger hon sakligt, lugnt och pedagogiskt.
Upprinnelsen till Isabella Lövins engagemang var ett pressmeddelande, som landade på hennes skrivbord hösten 2003. Fiskeriverket meddelade att inflödet av glasål från Sargassohavet hade minskat med mer än 99 procent på 20 år. Vidare stod att Fiskeriverket ansåg att det inte fanns skäl till ett ålfiskestopp. Orsaken var att det skulle drabba svenska fiskare hårt.
Isabella Lövin trodde inte sina ögon, eller sin hjärna. Hur kunde detta vara möjligt?!
– Jag gav mig fan på att jag skulle försöka begripa det här ordentligt, sätta mig in i fisketerminologin. Och sedan skulle jag ställa de rätta, självklara frågorna.
Först läste hon om havet, sedan ålen. Därefter lusläste hon allt hon kom åt om utfiskningen. Efter tre månaders stenhård research var hon mer förvirrad än innan, berättar hon.
– Jag vet att om jag gör riktig research brukar jag greppa ämnet – oavsett om det handlar om avloppsrening eller Jan Myrdal. Efter ett tag ser man ett mönster. Det kan ju inte vara värre det här, tänkte jag. Men det var det.
Hon garvar och skakar på huvudet.
– Det var värre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Men det var också jättekul. Det var som att leka detektiv, jag var på nätet hela tiden, jämförde siffror och försökte förstå innebörden i den byråkratiska prosan. Vilka är personerna? Vad heter båtarna?
Blev du aldrig matt?
– Nej, aldrig. Det var spännande att plötsligt i byråkratprosan hitta den där meningen – wow – där står det ju svart på vitt! Det är ju inga små skandaler, utan gigantiska! Som att Fiskeriverket underlåtit att provfiska på västkusten under de 20 år då torsken försvann. Eller att 25 procent av all fisk som fångas dumpas i havet och dör. Det finns stoff till ett Uppdrag granskning i veckan de närmsta tio åren. Jag lovar!
Isabella Lövin har arbetat med sin bok av och till i fyra års tid. Hon har läst otaliga forskningsrapporter, hon har besökt Bryssel, Norge, västkusten och Kap Verde. Hon har deltagit i seminarier och intervjuat forskare, fiskare och myndighetspersoner. Påläst till tänderna är hennes inställning glasklar:
– Vi måste ifrågasätta EUs fiskepolitik och våra fiskeavtal med tredje världens länder.
Trots det laddade ämnet är det förvånansvärt få journalister som rapporterar om utfiskningen. Isabella Lövins analys är att miljöfrågor fortfarande anses vara ”oattraktiva”.
– Den dagen intellektuella börjar betrakta världen ur ett miljömedvetet perspektiv kommer det att hända jättespännande saker. Jag tror att kulturjournalister kan bidra till en ökad miljömedvetenhet, och göra ämnet precis så spännande som det är, säger hon.
Hennes egen drivkraft är att göra sådant som betyder något.
– Det låter pretentiöst, men efter den här boken kan jag dö någorlunda nöjd, säger hon leende.
kh@journalisten.se
