Glesbygdsväktarna

Om det inte finns närvaro är det inte journalistik, menar lokalreportrarna på Västerbottens-Kuriren. Men hur ordnar man närvaron när fyra man ska täcka en yta stor som Danmark? Journalisten liftade med VKs nya mobila redaktioner för att få besked.

Mobilen piper.

– Ja det är glesbygdsreportern.

Johnny Wahlström gör en stoppsladd på raksträckan och girar tvärt.

– Lapplandsvändningen, förklarar han, och tar ut kursen mot Vilhelmina.

På huvudgatan Volgsjövägen skyltar blomsteraffären Blommona med julstjärnor. I gathörnet pekar en pil nerför Guldstigen mot Gudruns hårvård.

Längre ner mot Volgsjön ligger Inlandsbanans station där bara ett och annat godståg passerar på vintern.

Johnny tar med sig sin bärbara dator in på Stenmans konditori, snett mitt emot Blommona. Han skriver några notiser och korta nyheter och sänder dem till Västerbottens-Kurirens huvudredaktion i Umeå.

I förbifarten tråkar han Jörgen Gotthardsson som hoppar fram på kryckor. Jörgen skadade sig när han i går kväll spelade en match för Lyckseles hockeylag som torskade mot Vännäs med 1–13.

Det motsvarar läget för Johnny Wahlströms bevakningsområde, södra Lappland, från Fredrika i söder till Ammarnäs i norr. En glesbygd som kämpar för sin överlevnad.

Området är till ytan nästan lika stort som Danmark, 37 000 kvadratkilometer.

Här far sedan i oktober fyra VK-reportrar ständigt runt i sina specialutrustade bilar i sex kommuner: Lycksele, Åsele, Dorotea, Vilhelmina, Sorsele och Storuman.

På platsen bredvid förarsätet har man installerat ett datorbord som glesbygdsreportrarna kan använda när de är ute på fältet.

I varje kommun finns ett bredbandsuttag som de kan ansluta datorerna till när de ska sända större knäck och bilder. För kortare nyhetsjobb och notiser duger det med GSM-koppling via mobilen.

Reportrarna rör sig över kommungränserna, även om var och en främst bevakar den kommun där han tidigare var lokalredaktör.

Det var lokalredaktörerna själva som tog initiativet till att bilda en mobil redaktion. Alternativet hade varit att VK låtit reportrarna bevaka södra Lappland från en lokalredaktion i Lycksele, i östra kanten av området.

Det hade aldrig fungerat, tror Johnny, som är glad över att Kuriren valde att prova den här modellen. Men på sikt är han pessimistisk.

– Jag är rädd för att bevakningen från inlandet kommer att försvinna.

Det är ofrånkomligt att Johnny och hans mobila kolleger i sina rapporter ofta tar upp glesbygdsproblemen, som reportrarna för övrigt själva lever med.

För tio år sedan hade VK 17 lokalredaktörer. I dag är de sex (två reportrar finns på den lokalredaktion som är kvar i Vännäs).

Så den grundläggande frågan för Johnny och hans kolleger är densamma som för alla som de skriver om och för: Hur ska man kunna leva kvar och försörja sig i dessa trakter?

Stor förvandling

Vilhelmina har gått igenom en stor förvandling under de senaste decennierna. Fram till på 60-talet levde folk huvudsakligen på jord- och skogsbruk och fram till då hade kommunen 11 000 invånare.

I dag bor knappt 8 000 i Vilhelmina.

De gamla näringarna ger inte längre många jobb. Man försöker etablera nya jobb och nu arbetar 100 personer på SJs biljettbokningscentral och 70–80 på Fritidsresors biljettbokning. Dessutom arbetar folk med turism, i skolor och i affärsbutiker. Sågen har ännu 60 anställda.

Det vore fel att säga att omställningen till ett modernare arbetsliv varit enkel. Dyrköpta erfarenheter har gjorts.

Som äventyret med plastcykeln Itera, som tillverkades här i början av 80-talet.

Cykeln fick rykte om sig att vara svajig och svårmanövrerad och produktionen lades ner efter ett par år, trots att man då var på väg att komma tillrätta med problemen med stadgan. Men vid det laget var – för att tala nusvenska – varumärket redan förstört.

Det var ett företag i Göteborg som hade förmått plastfabriken i Vilhelmina att satsa på cykeltillverkning.

– Plattlänningar, fnyser Johnny Wahlström. Plastfabriken hade gått bra fram till dess. Vi fick stå kvar med skammen.

Plastfabriken hämtade sig aldrig. Den är nu nedlagd.

Alla i Vilhelmina vet vem Johnny är och han har daglig kontakt med läsarna. De tipsar honom om vad som helst och han vet själv var han ska hämta information om det kniper. I lanthandlarna är man till exempel oftast välinformerad.

Sten-Erik Eneröd i sin vita minibuss vinkar och grinar glatt.

– Han är glesbygdsartist och har haft dansband i 30 år. Nu lever han bra på att vara enmansband. Onsdagskvällar spelar han på pensionärsdans.

Det nya upplägget innebär att Johnny får jobba som han velat i många år: han får röra sig mera ute bland folk.

– Förut förväntade sig alla att man skulle finnas på kontoret. Vi är kontorslösa nu. Vi sitter inte bara och väntar på att något ska hända. Det är bara Allan Fjällström i Lycksele som har kontor.

Det nya sättet att arbeta kräver både god planering och förmåga till improvisation.

– När vi åker ut på långresor ska vi vara säkra på att få med oss tre fyra jobb. Vi åker inte 38 mil för ett enda knäck.

De måste också räkna med att det är så gott som omöjligt att göra research när de är ute på jobb utanför tätorterna. Kommunikationerna och mobiltäckningen är för dåliga.

Glesbygdsreportrarna ska inte bara göra nyheter utan också reportage. Meningen är att fler än bara politiker, myndigheter och tjänstemän ska få komma till tals i tidningen.

Exempel på vad lokalreportrarna kan göra är de reportage som Allan Fjällström i Lycksele och Urban Viklund i Storuman gjort om den lilla byn Gargnäs. Där varslade företaget Gargnäs elektriska 22 personer. VKs reportrar speglade hur byborna berördes av att arbetstillfällen försvann.

Poängen var att den gången låta det så kallade vanliga folket få komma till tals. Ägare och myndigheter hade redan i nyhetsartiklarna fått ge sina synpunkter.

Det har varit en del svårigheter med att trimma in tekniken. Reportrarna är kanske mest missnöjda att datorborden i bilen är instabila, vilket gör det svårt att skriva.

40 grader kallt

Johnny frågar sig om all teknik kommer att fungera också i kyla. Under alla omständigheter är han tveksam till hur det här ska fungera vintertid.

– Inte sitter man och skriver långa texter i bilen när det är 40 grader kallt. Bilen kyls snabbt ner och det är inte bra att ha bilen på tomgång. Vi får testa och se.

Under oktober, första månaden som glesbygdsreporter, har Johnny Wahlström åkt 300 mil. Han räknar med att det kommer att bli mer framöver, kanske 500 mil i månaden.

När allt fungerar ska de sätta ihop ett rullande schema och turas om med bildjobb, toppnyhet, fördjupning och notiser.

– Det är lätt hänt att man gör en grej klar hemma på kvällen för att få undan den. Men jag försöker hålla arbetstiden.

Telefonsammanträde 09.00.

Glesbygdsreportrarnas chef i Umeå, Bertholof Brännström, är spindeln i nätet och har överblick. Han vet vem som är närmast när en olycka inträffar och har koll på vem som ska göra en nyhetstopp.

Bertholof och reportrarna diskuterar reportageidéer.

Ett uppslag bygger på något som Helsingborgs Dagblad – av alla tidningar – ska ha uppgett: en hjord på

5 000 renar ska vara på vandring i de här trakterna. Reportrarna får förhållningsorder om att spana efter renhjorden.

Ett annat jobb ska handla om en familj från Skara som köpt en nedlagd skola för 90 000 kronor i en by i Storuman.

– Vet ni någon ung familj som har flyttat ut på landet?

– Jag ska höra med järnhandeln om de vet, säger Johnny.

Efter telefonsammanträdet muttrar Johnny om den skånska renrapporten och idén att leta efter renar.

– Det där kan de sitta och tycka i Umeå. Men en renflytt går aldrig att bestämma på dagen eller klockslaget. Förra året varnade de för renflytten hela dagen på radion. Klockan nio på kvällen kom renarna.

Johnny ringer Gerd-Marie Carlsson på Vilhelmina kommun för att kolla aktuella beslut:

– Några spännande extraärenden?

– Rehabiliteringshemmet Saxnäsgårdens vara eller inte vara. Beslut: Uppdra till AU att verka för att rehabiliteringen ska fortsätta.

Johnny passar på att växla några ord med Vilhelminas nya kommunalråd, Åke Nilsson (s).

– Jag tittar in till dig och tar en bild som vi kan använda i tidningen när du sagt något dumt eller när vi vill skrämma ungarna.

Halva Dorotea och en stor del av Åsele har dålig TV-mottagning. De kan inte se Västerbottensnytt. Även inom Vilhelmina kommun är mottagningsförhållandena på sina håll dåliga.

Johnny ska skriva om det och vi åker in i Järvsjöby för att kolla hur TV fungerar här. Fem sex bofasta bor efter byvägen.

Vid skylten ”Här slutar allmän väg” bor Gösta Jahnsson med sin katt i en röd liten stuga. I köket har han en bonad med texten ”Eget bo ger den bästa ro” och bilden av en röd stuga och en vajande svensk flagga.

Gösta kan inte ta in lokal-TV och kan knappt se TV4. Det har dessutom blivit sämre.

– TV är inte hela världen, säger han. Jag har parabol men tycker att det mesta är skit. I stället lyssnar jag på Radio Västerbotten eller hälsar på hos folk.

Gösta flyttade hit till föräldragården när han fick sjukbidrag.

– Jag blev arbetslös eftersom jag blev för gammal. Här bodde jag mellan jag var 12 och 15 år. Sedan var det bara att ge sig ut.

Familjen är kvar i Umeå.

– De vägrar flytta hit.

Han bjuder på kaffe från perkulatorn.

– Om jag fått tidningen på morgonen hade jag nog prenumererat. Men nu kommer den först mellan ett och två på dagen och då har jag hört på radio om allt som hänt.

Gösta klagar på sophämtningen. Det ligger sopor kvar sedan i somras.

Medan Johnny tar bilder på Gösta hör han sig för om läget i byn. Gösta Jahnsson har snappat ett och annat:

– Tord Gunnar Sandberg ska få en ny njure. Brunnen har sinat.

I Åsele, sju mil söderut, ska vi möta Johnnys kollega Jan Johansson, som huvudsakligen bevakar kommunerna Åsele och Dorotea.

Johnny tvärbromsar. Han har sett en bild och går ut och plåtar en stuga där man staplat lastpallar till en trappa upp till parabolen på taket.

– I Lappland får man inte bli rådlös, kommenterar han stegkonstruktionen.

En extratur på slingrande småvägar förbi byar med några gårdar glest utspridda leder – ingen särskild stans. Johnny förklarar att det ingår i glesbygdsreportrarnas uppdrag att visa upp bilen. Folk ska se att tidningen rör sig i deras trakter. Glesbygdsreportrarna ska göra sig kända och VK-bilen ska vara något av en löpsedel.

I Åsele får vi snurra flera varv runt Folkets hus innan vi hittar bredbandsuttaget nere i lastkajen.

Reporter i vildmarken

Men Jan Johansson i sin VK-märkta bil upptäcker vi snabbt. Jag lämnar Johnny och Jan får ta över som min guidande reporter i vildmarken.

För Jan är förändringen i sättet att jobba inte så stor som för de andra.

– VK hade en lokalredaktion i Dorotea tidigare, men jag skrev ändå mest hemifrån Svanabyn. Den nya bilen innebär bara en förbättring för mig.

Jan är den som låter mest positiv till modellen.

– På det här viset får vi bättre kontakt med varandra, även om det än inte sitter i ryggmärgen att ringa jobbarkompisarna. Men det blir nog ganska snart självklart.

Vi fortsätter renspaningen medan vi nöter vidare på vägarna, mil efter mil. Men inga renar.

I Svanabyn med 200 invånare har inga hus byggts de senaste 15 åren. Ingen bank går i borgen.

Jan berättar att byborna jobbar en hel del ideellt och tar egna initiativ för att hålla liv i bygden. De resonerar som så att det inte bara är ett kommunalt ansvar, utan också bybornas, att se till att det lilla samhället fungerar.

– Det var meningen att dagis skulle läggas ner för två år sedan. Men det löste sig genom att byns intresseförening ställde upp med lokaler och att kommunen betalade dagisfökens lön. Sporthallen byggde vi själva.

Den gamla lärarbostaden används som gäststuga eller hotell.

– Vi har skaffat bredband och själva lagt ner kablarna. Det har varit

2 000–3 000 timmars jobb.

Svanabyn har till och med lyckats locka till sig en liten industri. Här tillverkar företaget Twinner dammsugarmunstycken som före detta fotbollsproffset Tomas Brolin säljer. Men Brolin själv har aldrig besökt byn.

Innanför köket har Jan Johansson sitt kontor. En i-Mac står på skrivbordet och ett älghorn hänger på väggen.

Radio Jämtland tonar ur radion.

Nästa morgon ringer Jan till Allan Fjällström i Lycksele, som svarar:

– Bil ett här. Vi är väl framme i Fredrika halvelva. Jag ska tanka också. Vi håller kontakten.

Det är sådär en tio-femton grader kallt och snöröken yr efter bilarna på vägen.

– Vi har haft lokalredaktörstillägg, men det försvinner nu som ett led i VKs besparingar, säger Jan. Samtidigt ser man den här satsningen på mobila glesbygdsreportrar som en offensiv grej. De har sparat in på lokaler i lappmarken och dragit in kontoristtjänster, men på mitt område är det ingen direkt besparing.

Så dyker de äntligen upp, renarna, men ingen mäktig hjord utan en spridd skock på en 25–30 djur som längs vägkanten bökar med nosarna i marken. Inget att skriva om.

Vi närmar oss Fredrika, ett samhälle i Åsele kommun som en gång haft runt 1 000 invånare. I dag är de bara 500 personer. De slåss för att få behålla kommunal service.

Fredrika lever mycket på vattenregleringspengar, en miljon kronor om året, som man satsar på sådant som att bygga camping och fritidsstugor.

– Samhället har viss service kvar men folk försvinner. För några år sedan fanns det bank här. Posten stängde för någon månad sedan. Men det finns skola, bibliotek, affär och en hembygdsgård.

PRO i Fredrika har tagit på sig att sköta godshanteringen på orten. Pensionärerna turas om med att för 50 kronor om dagen ta emot och lämna ut paket.

– Det går fort att knäcka ett samhälle. Man drar ner på den kommunala servicen och drar den stora vägen förbi.

Allan ringer. Han ska göra en artikel om att många i Fredrika är oroliga. Det går rykten om att biblioteket och Folkets hus ska läggas ner. Jan, som känner Fredrika bättre, briefar Allan om Åsele kommuns politiska irrgångar och intriger.

– Det kan vara en risk att bidragen till Folkets hus minskar, säger Jan.

De två kommuner som han täcker – Dorotea och Åsele – har 3 300 respektive 3 500 invånare, och hör befolkningsmässigt till de minsta kommunerna i landet.

Jan är skeptisk till den glesbygdspolitik som förs.

– Det är märkligt att när de inför ett skatteutjämningssystem så får de kommuner som har flest invånare mest pengar. Ingen av kommunerna i det här området ökar. De borde finnas andra system, till exempel visst statsbidrag för varje invånare.

– Kommunerna slåss med näbbar och klor för att få mer folk. Men om en kommun lockar över 15 personer från en annan så blir det ingen lösning för glesbygden. Folk kan flytta hit eller dit, det blir till slut ändå samma resultat.

Landskapet rusar förbi, liksom etsat i färgskalan grått, vitt, svart. Klickar av rönnbärsklasar lyser upp ibland.

Återskapa fabrik

En passerande lastbil river upp ett snömoln på slätten.

– Kommunen och det offentliga är nästan alltid med på ett hörn här, säger Jan. Det privata och marknadskrafterna är nästan aldrig aktiva. Här finns för lite pengar att få igen.

För fyra år sedan gjorde Jan ett reportage om Fredrika kablage, en fabrik som tillverkade komponenter till basstationer. Ericsson var den stora kunden.

Företaget gick i konkurs när telekomkrisen slog till och Ericsson i stället anlitade tillverkare i Östeuropa. I Murmansk, där lönerna är låga, kan Ericsson köpa samma komponenter till en femtedel av det pris som företaget i Fredrika måste ta ut för att få lönsamhet.

Nu har grundarna av Fredrika kablage, Patrik Bergholm och Richard Salmonson, åter startat en fabrik, nu under namnet Frekab. Fem man jobbar här.

De går nu in för att göra mer specialiserade produkter. Jan undrar om det inte ändå är ett vågspel att starta på nytt.

– Ska vi stämpla eller ska vi köra? Redan före konkursen hade vi kontakter. Vi tror på en framtid. Det vore dumt att sitta här annars. Det som händer om 20 år får man ta då. Kom igen om fyra år och se om vi bakar semlor eller tillverkar kvastar då, säger Richard Salmonson.

Allan Fjällström ringer. Han är bekymrad.

– Det verkar vara tjafs överallt i Fredrika. Ingen vet någonting och alla är oroliga.

Vi stämmer möte vid ICA i Fredrika.

På anslagstavlan utanför butiken har folk satt upp lappar:

”Kvinnofrukost. Måla – ett uttryck för glädje och sorg

Åsele allkristna gemenskap”

”Medlemsmöte för PRO. Fika och lotteri”

”Bortsprungen Stövare ’hane’ reg nr 374 77 i örat”

Här möter vi Allan.

Den planerade lunchen på Fredrikas hotell får vi ställa in. Det visar sig att hotellet har slagit igen.

Men i lappmarken får man inte vara rådlös.

Allan och Jan hör med personalen på äldreboendet om vi möjligen kan få äta där. Efter viss tvekan är vi välkomna.

Mitt i lasagnen dyker Gunnar Moritz upp. Han är sekreterare i intresseföreningen Fredrikas framtid och engagerad i PRO. Nu har han sett VK-bilarna och söker upp redaktörerna. Medlemmarna i hans föreningar är oroade över signaler som de uppfattat om att biblioteket ska läggas ner. Han vill att Kuriren ska ta reda på vad som är på gång och skriva om det.

Det surrar av rykten i det lilla samhället.

Sista etappen av rundturen går från Fredrika till Allan Fjällströms lokalkontor i Lycksele.

Allan är för experimentet med mobila reportrar som rör sig ute i byarna.

– Journalistik är närvaro, om

det inte finns närvaro är det inte journalistik. Åtminstone om man ska

ägna sig åt det jag kallar journalistik.

Då ska man träffa människor och

inte bara läsa propositioner om glesbygdsproblem.

– I glesbygden är det gott om märkliga levnadsöden. Man kanske blir speciell av att bo där eller också flyttar man dit för att man är speciell.

Även om Allan Fjällström anser att det nya arbetssättet är värt att pröva varnar han för överoptimism.

– Jag har en känsla av att de tror att bara vi sätter oss i bilarna så fungerar det. Det är bara en månad sedan vi fick bilarna. Till att börja med måste vi få tekniken att fungera. Bara en sådan sak att datorbordet inte sitter stabilt.

Allan räknar med att det kommer att ta tid innan allt fungerar.

– Alternativet är att lämna fem kommuner åt sitt öde, vilket är ett demokratiskt problem. Glesbygden glesnar ännu mer och företag försvinner. Här finns det som skapade Sveriges välfärd: skogen, malmen och vattenkraften. Men i dag behövs inte människor. Det finns inget folk och ingen marknad för en tidning att sälja annonser på. Under krävs. Ny teknik gör det möjligt att bromsa utvecklingen, men inte att hejda eller vända den.

Allan konstaterar att reportrarna med vett och vilja gett sig in på något som är mer krävande och sätter dem under större press. Hur ska det gå i längden arbetsmiljömässigt, hur klarar de stressen i längden? Hur påverkas kroppen?

De fyra reportrarna har jobbat länge och har var för sig byggt upp rutiner och kunskap om varje kommun. För att klara av att nu bevaka detta gigantiska geografiska område måste de hitta sätt att dela information med varandra och med Umeå.

De har därför börjat bygga upp en gemensam tips- och nyhetsbank som de kan hämta tips från.

– Man måste våga sticka ut med bilen utan att riktigt veta vad man ska göra. Om det spricker – OK, då gör jag något annat i stället. Men då behöver jag veta så mycket om exempelvis Vilhelmina att jag kan hoppa på något annat.

Några renar betar vid vägkanten, omedvetna om vad Helsingborgs Dagblad anser att de bör ägna sig åt.

Allan Fjällström vill trots svårigheterna hålla uppe en positiv vision hur jobbet kan bli i framtiden:

– Nu börjar vi när det är som kallast och jävligast. Drömmen är att ligga ute på sommaren, stanna vid en sjö och göra upp en eld och koka kaffe eller äta och sedan skriva en artikel.

Håkan Lindqvist

hl@sjf.se

Östersunds- Posten lägger ner alla lokalredaktioner

Östersunds-Posten lägger ner alla lokalredaktioner utom en och bildar en länsredaktion i Östersund. Det är bevakningen av Berg, Bräcke, Krokom, Ragunda, Strömsund och Åre som slås samman. Härjedalen får behålla en lokalredaktion med två reportrar.

I den nya länsredaktionen ingår sju reportrar som ska sköta den lokala bevakningen utanför Östersund. Omorganisationen innebär att antalet lokalreportrar minskar från elva till nio (inräknat de två i Härjedalen).

ÖPs chefredaktör Bosse Svensson pekar på två förklaringar till förändringen:

* Tidningen måste spara för att få råd att bygga nytt tryckeri

* Förändringen är ett led i en större omorganisation där redaktionen ska delas in i fyra mera självgående grupper

Varje reporter i länsredaktionen får bevakningsansvar för en kommun.

– De som bor i de kommuner de ska bevaka kan ha särskilda skäl för distansarbete. Jag kräver inte att de ska infinna sig på redaktionen i Östersund klockan 08.00 varje morgon, säger Bosse Svensson.

I journalistklubben är man rädd för att ÖP kan tappa läsare när tidningen försvinner från orterna utanför Östersund.

– Folk som bor i östra Jämtland menar redan oftare Sundsvall än Östersund när de talar om stan, säger klubbordföranden Monica Wingstedt.

Hon anser inte att Västerbottens-Kurirens sätt att låta mobila reportrar bevaka glesbygden är något för ÖP.

– Vi tror att det skulle bli svårt att förena med familjeliv.

Två lokalredaktörer har tackat nej till att jobba i Östersund. De tycker att pendlingsavståndet – cirka tio mil enkel resa – blir för stort.

Sören Lilja, lokalredaktör i Ragunda, är en av de två som inte vill jobba i Östersund och han sägs nu upp efter 33 år på ÖP.

Han anser att han skulle förlora lika mycket ekonomiskt på att anta erbjudandet som att tacka nej och leva på a-kassan.

– Vi skulle få stå för en betydande del av resekostnaderna själva och då har jag det hellre bekvämt och ekonomiskt jobbigt än pendlar och har lika dåligt, säger han.

Journalistklubben ser vissa fördelar med den nya modellen, exempelvis att det blir lättare att rekrytera folk till Östersund än till lokalredaktioner på mindre orter.

– Men jag ogillar formerna för hur det här har genomförts, säger Monica Wingfeldt. Det liknade ett påbud från ledningen. Och varför fick inte Sören Lilja få jobba kvar de tre åren fram till pension?

Bosse Svensson vill inte kommentera uppsägningsvillkoren för Sören Lilja, men tycker att företaget haft en vettig dialog med honom. Dock säger sig Svenson förstå om de som nu slutar är besvikna.

Den tredje februari ska ÖPs nya länsredaktion starta.

Håkan Lindqvist

VKs glesbygdsreportrar

Västerbottens-Kuriren har från och med i höst endast kvar en lokalredaktion, den i Vännäs, varifrån de två reportrarna även täcker kommunerna Bjurholm och Vindeln.

Robertsfors och Nordmaling, som tidigare hade egna lokalredaktioner, bevakas numera från Umeå.

I södra Lappland har VK behållit ett kontor i Lycksele, som fungerar som samlingslokal för de mobila reportrarna.

I det övergripande mål som formulerats för den mobila redaktionen sägs att den ska hitta former för att göra tidningen mer angelägen för de 34 000 som bor i södra Lappland.

I den kommunala verksamheten ska de mobila reportrarna i första hand söka efter:

* det principiellt viktiga

* det politiskt kontroversiella

* det udda som sticker ut

Varje kommuns handlingar skickas i digital- eller pappersform till den redaktör som tidigare bevakat kommunen.

Reportrarna ska minst en gång i veckan besöka sitt kommunkontor.

Ambitionen är att de mobila reportrarna ska röra sig ute på fältet minst två tredjedelar av arbetstiden.

En grundlig utvärdering av projektet ska göras då det gått minst ett år efter starten.