Vittnesmål från 25 vikarier

”Jag var fastanställd på tidningens bemanningsbolag men blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Trots det jobbade jag kvar i exakt samma roll i över ett år (men som visstidsanställd).
Jag hade hoppats på att bli kompenserad ekonomiskt för otryggheten i att inte längre vara fastanställd, men fick höra att 200 personer stod i kö till min roll när jag försökte löneförhandla.”

***

”Trots att jag har haft programkontrakt, så har jag fått beskedet att jag vikarierar för olika personer, vilket inte är tillåtet.”

***

”När jag jobbade på Sveriges Radio i Göteborg för ca 15 år sedan var Laskarusellen horribel. Inte bara för dem som fick gå utan för oss alla. Cheferna uppgav att de rekryterade en person i veckan. Alltså fick lika många gå lika ofta. Den personen bjöd ofta själv på fika. Fick sedan en pocketbok och reklamprylar för P4 som avskedspresent. Sådan ironi. En dag skulle hela P3-redaktionen få veta om de skulle få gå eller bli inlasade. En efter en gick de in till chefen och fick sin dom. Fatta den stämningen.

Det sämsta tycker jag är att folk utlasades oavsett hur bra de var. De ganska mediokra och stjärnskotten. Public service blöder bra folk och får ingen möjlighet att bygga upp journalister som blir kunniga och duktiga. På så vis blir det en kris för journalistiken. Det kommer inte finnas bra journalister som kan ifrågasätta för de kommer aldrig hinna bli kunniga inom ett ämne under lång tid. Själv slutade jag på radion självmant och blev frilansare. Vilket jag upplever som tryggare. Också ironiskt.”

***

”Flera gånger på både SVT, SR och UR där jag har jobbat från och till sedan 2000-talet. På SVT runt 2010 första gången. Då kom en HR-person och gav mig en ’Las-varning’. Nu skulle jag snart behöva lämna huset, inte ett knyst om att jag faktiskt skulle kunna bli inlasad. På SR Kultur la de mina projekt så att när det bara var några månader kvar tog det slut med god marginal. När jag gick mellan SVT och SR var det också en ’karenstid’ för att inte ’riskera’ att det bolag man gick till skulle få alla mina lastimmar ’i knät’. På UR är det legio att varje gång man börjar på ett nytt projekt/program som ofta är ca fyra månader så frågar projektledaren/närmaste chefen ’hur ser det ut med Las för din del?’ Det första de gör om man inte kan svara på det är att kolla med HR hur många timmar man har kvar. Om man har jobbat sina lastimmar redan så finns det, trots att man var helt rätt kandidat för jobbet, plötsligt ingen möjlighet till jobb.”

***

”I fem år har jag jobbat med olika korta och långa tidsbegränsade kontrakt. I undantagsfall som vikarie för en befintlig person. Ofta som en i raden på tjänsten. Det har uppstått ett slags cykel. I början, kul med nytt jobb och ny redaktion. Och sen när det är två–tre månader kvar, stressen över att börja söka jobb, och inte veta vad som händer sen. Sista veckorna brukar kännas som en transportsträcka, då det inte är lönt att anstränga sig.

Det är på alla sätt oförståeligt varför arbetsgivarna slösar med människors engagemang och kompetens på det här sättet. Närapå lika slitsamt för de fast anställda som gång på gång behöver lära upp folk de jobbar med. För att inte tala om hur det drabbar journalistiken.

För mig har de här åren som vikarie sammanfallit med att mitt barn gått i förskola och börjat skolan. Som vikarie har jag avfärdat möjligheten att gå ner i tid som förälder. Det är kanske den allra jobbigaste insikten. Hur jag låtit mig behandlas.

Tack till er i Vikarieföreningen som har drivit de här frågorna och satt ord på detta ofantliga slöseri. Snart tar min nuvarande anställning slut. Efter det kommer jag – med tungt hjärta – att söka mig bort från journalistiken.”

***

”När jag var ny i branschen levde jag på anställningsavtal som sträckte sig mellan tre och fem månader åt gången. Min arbetsgivare, DN, förlängde alltid mina kontrakt i sista minuten. Fram tills den dagen de inte gjorde det. Alltså när det var dags för mig att bli utlasad.

Jag hade blivit en självklar del av redaktionen och cheferna pratade endast varmt om mig, men när kontraktet inte förlängdes var det ingen som förklarade vad det betydde, alltså att de inte skulle lösa det i sista minuten den här gången.

I stället sa chefen att de skulle kolla på en lösning: ’Vi hör av oss på måndag när avtalet gått ut.’

På måndagen såg jag att man anlitat en ny vikarie. Jag blev aldrig uppringd av mina chefer igen. Jag kände mig utnyttjad.”

***

”De första åren i branschen var jag vikarie, som alla andra. Men det medförde också en inneboende stress i mig, som inte lade sig förrän jag hade ett tryggt anställningskontrakt.”

***

”Jag minns första gången en chef helt ogenerat nämnde att mina Lasdagar höll på att ta slut. Det var på public service, en av lokalredaktionerna. Alla visste att redaktionerna lasade ut systematiskt, flera superduktiga kollegor som var femton år äldre än jag hade gjort flera vändor. Det var en avgrundsdjup klyfta mellan de fastanställda som kunde gå vidareutbildningar och vara tjänstlediga och vikarierna som fick det dagliga arbetet att fungera. Vi hade lasfikor varje månad. Trots systematiken trodde jag att chefen skulle låtsas vara ledsen när slutet närmade sig, ’tyvärr, tyvärr har vi ingen möjlighet att förlänga’. I stället betedde hon sig som om det var en naturlag – Lasdagarna var helt enkelt nästan slut, min tid var snart ute.”

***

”För egen del vad gäller anställningar har jag drabbats lindrigt. Blev utlasad av en redaktion där jag hade jobbat jättemycket, och som 25-åring gjorde det ont ont ont att inse att mina insatser och ansträngningar inte var värda ett piss när allt kom till kritan. Bittert.

Men allt kan ändra sig och till slut blev jag faktiskt trots allt anställd på just den redaktionen och här har jag sedan blivit kvar i många år.

Jag har alltid försökt hjälpa praktikanter på plats och ge tips och råd och glada tillrop. Detta har också gällt vikarier. Tills för några år sedan då jag faktiskt slutade engagera mig i just vikarierna. Av ren självbevarelsedrift. Det känns fruktansvärt att skriva detta och det går emot hur jag vill vara som människa, men jag har inte hjärta att engagera mig i vikarierna längre. Det har blivit för smärtsamt att knyta band till dessa nya arbetskamrater, lära känna dem, se deras förtjänster och brister (sådana har vi alla) och bygga relationer i form av jargong och interna skämt och prata artikelidéer och samhällsfrågor – för att sedan gång på gång behöva vinka av dem och dagen därpå smila upp sig mot nästa förväntansfulla person. För så är det. Det. Spelar. Ingen. Roll. Hur. Duktig. Man. Är. Alla är utbytbara. Självklart frågar jag om de vill ha kaffe, och självklart svarar jag på frågor och hjälper till och allt det där – det är inte det att jag är otrevlig, men jag engagerar mig liksom inte känslomässigt. Lär inte känna dem ordentligt. Inte längre. Det är för smärtsamt.

Arbetsgivaren skiter fullständigt i om den eller den är duktig på något och gör ett bra jobb. De blir inte inlasade för det. De byts ut. Och vi som är fast anställd personal förväntas hela tiden visa ’ja, bilnycklarna är där’, ’den stadsdelen ligger där’, visa vägen till kommunens större orter, förklara vad kommunalrådet heter, berätta om kommunens större utmaningar, visa var det finns pennor och block… Det tar sådan oerhörd tid från det redaktionella arbetet, och det skapar hela tiden hack i vår större arbetsuppgift – att berätta om och granska vår lilla del av landet. I stället för att ha ett fast mindre gäng vikarier som kan stötta och göra insatser kickar arbetsgivaren (Stampen) ut folk gång på gång. Det tär på redaktionen, och det tär på oss enskilda medarbetare. Det sänder en signal till alla att det inte är så jävla noga egentligen. Kalle kan göra jobbet likaväl som Stina, liksom.

Jag är innerligt ledsen för dessa vikariers situation. De sliter men får ingenting för det. Branschen är i detta avseende rent av äcklig.

Att arbetsgivarna inte månar om sina anställda eller om vikarierna må ju vara en sak – men att de genom detta inte inser att de inte värnar sina egna företag, det är mig egentligen obegripligt. Men slutsatsen måste ju vara den som jag redan nämnt. Att det inte är så noga egentligen. Att det är lite strunt samma. Det räcker att journalistiken är tillräckligt bra. Den behöver inte vara bättre än så här. Eller? Hur ska man annars tolka det?

Jag ger fullt stöd till den här kampanjen. Om SJF kunde förmå arbetsgivarna att ändra sig i det här fallet – ja, det vore en seger att fira stort.”

***

”Att använda sig av ’vikarier’ för tjänster som inte finns är utbrett och drabbar inte minst oss frilansare. Vi som ingen verkar bry sig om. Att ta in A-skattande fotografer är ett ofog som bara den som verkligen frilansat själv förstår sig på. Hur tänker ni att låglönefotografer ur sin skattade månadslön ska kunna finansiera kamerautrustning för över 500 000 kronor? Eller som vissa delar ut ’utrustningsersättning’ på 4 000 kronor per månad. Det täcker leasing för ett 400 mm teleobjektiv.

Enligt mitt tycke, antingen vikariat på en tjänst som faktiskt finns i botten. Att fotografen skall använda utrustning från arbetsgivaren. Eller använda riktiga frilansare med F-skatt enligt BLF-taxa.

Är det något som dödar oss bildjournalister är det exakt detta.”

***

”Jag fick ’valet’ under hösten om jag ville jobba i sommar eller under hösten. Men det gick inte med båda för det räckte inte mina Las-dagar till.”

***

”Jag blev utlasad från Sveriges Radio under 2021. Fick man jobb under ett par veckor fick jag tips om att be om kontrakt mellan måndag och fredag och inte helgen då Lasdagar kunde räknas till helgen även fast man var ledig. Alltså att det gick inte åt lika många Lasdagar om man inte skrev med helgerna.”

***

”Jobbat som programledare och reporter på SVT i fem år. Vid upprepade gånger har jag fått höra om ’utlasning’ av chefer och arbetsledare. Motiveringen till varför min redaktion inte vill anställa människor eller övergå från projekt var ’vi vill inte ha gamla personer på redaktionen’.

Chefer har sagt att man kan söka sig till lokala redaktioner i stället, för att få fast. Att man ska ’göra sina hundår’.

Vid varje diskussion om en anställning är svaret alltid att det inte är möjligt. De tjänster som kommer ut är så uppenbart redan beslutade kring vem som ska få dem att man blir illamående. SVT utnyttjar journalisters driv och ambitioner och i utbyte får man osäkra arbetsvillkor, en låg lön och tomma ursäkter.

Jag har sett kollegor bli utbrända för att d jobbat ut sig så hårt i hopp om att kanske få behålla sitt jobb. Jag har sett kollegor konkurrera på ett sätt som gjort arbetsmiljön ohållbar, eftersom de tänkt att ’om jag gör bäst ifrån mig kanske jag får vara kvar’, vilket lett till mobbning och utfrysning.

Varje gång vi påtalat den dåliga arbetsmiljön till följd av att hela redaktionen var vikarier (förutom två: projektledare och en planeringsredaktör) har det bara mottagits med tystnad. Allt arbete för att göra arbetsplatsen mer hållbar har varit åt skogen – i slutändan handlar det om att ingen känner sig trygg med att yttra åsikter, känslor eller tankar av rädsla för att inte ens få behålla sin projektanställning de fyra åren som det är tillåtet.

Jag har aldrig i mitt liv känt mig så värdelös som på SVT. Aldrig har jag sett så många känna sig så värdelösa. Drivna, fantastiska kollegor som tillintetgjorts på grund av hur SVT utnyttjar och missbrukar Las. Det är så jävla tröttsamt.”

***

”Det är både förnedrande och kränkande för en vikarie att duga mer än väl under elva månader, och sedan inte få vara kvar på redaktionen på grund av Lasmissbruket från arbetsgivaren.

Det är även förnedrande för arbetsgivaren att använda Las så här. En chef jag hade vred sig i plågor när jag påpekade att detta sätt att hantera värdefull arbetskraft är ovärdigt seriösa arbetsgivare.

Lasmissbruket påverkade min lön. Mina kollegor på redaktionen hade mycket högre lön än jag, trots att jag hade mer erfarenhet än de, bland annat från tidigare arbetsledande befattning. Arbetsgivaren hävdade att de inte kunde betala mig likvärdigt eftersom jag var vikarie.

Det är ju helt groteskt, och skulle väl inte hålla som argument i AD, men jag orkade inte bråka om lönen.”

***

”Förlängningarna kommer några månader i taget, fram till dess att Lasgränsen nås. På Svenska Dagbladet innebär det elva månader. Därefter följer, som de själva säger, två år i kylan innan samma karusell kan börja om.

När en vikarie lämnar kliver nästa in. Elva månader senare är det dags att stiga av och lämna plats åt ännu en. Kritiken är att detta har gjorts till ett system: vikarier hålls på korta kontrakt och ställs mot varandra. Den som klagar riskerar att inte få komma tillbaka. Därför nöjer sig många med den lön som erbjuds.”

***

”Mina erfarenheter av att bli utlasad ligger ganska långt bak i tiden. Jag tänker att de kan vara relevanta för att belysa hur länge det här problemet har funnits.

Första gången jag blev utlasad var 2002, från en lokaltidning modell större i Mellansverige. Jag hade vikarierat i elva månader och utfört journalistiskt arbete.

Andra gången jag blev utlasad var 2007, från en lokaltidning modell mindre och även detta i Mellansverige. Jag hade vikarierat i tio eller elva månader och visste att det inom kort skulle bli en fast tjänst ledig på redaktionen, då en äldre medarbetare skulle ersättas i samband med pension. Trots att jag hade relevant utbildning och vid det laget flera års erfarenhet från olika redaktioner, blev jag alltså utlasad. Jag vände mig till min fackliga representant med frågan om det fanns något som jag kunde göra och om förbundet kunde hjälpa till. Svaret från ordföranden i den lokala fackklubben glömmer jag aldrig: ’Det är så här det ser ut i branschen och utlasningarna är en realitet sedan 70-talet.’ Det är alltså nästan 20 år sedan jag fick höra detta – och då hade problemet funnits i minst 30 år.

Om man ger upp är man väl inte riktigt journalist, har jag tänkt genom åren och fortsatt som yrkesverksam journalist. Jag är numera fast anställd på lokaltidning i en annan del av landet sedan 2007. Anställningen fick jag kort efter den sista utlasningen, men tvingades rycka upp min familj, inklusive barn i skolåldern och tonåren, och flytta för det fasta jobbet som jag äntligen fick.

Vikarier har kommit och gått. Jag har varit med och lärt upp många av dem och vet att det sliter på den redan slimmade redaktionen när det hela tiden kommer nya, oerfarna medarbetare.

Det var en lättnad under de år som Mittmedia/Bonnier drev bemanningsbolag som försåg våra redaktioner med vikarier och erbjöd möjligheter för fasta anställningar inom bemanningsbolaget. Egentligen är jag inget fan av bemanningsbolag som funkar så här, men det var bättre än Laskarusellen. När bemanningsbolaget Marieberg lades ner för ett par år sedan var min första tanke: Om elva månader börjar Laskarusellen igen. Och det gjorde den.

Där jag jobbar förekommer inlasningar eftersom det är svårt att få kompetent folk. Men det är sällan fasta tjänster blir lediga, så frågan är hur länge vikarierna står ut även om de är inlasade.

Det är inte en dag för tidigt som SJF tar tag i den här frågan på allvar. Jag välkomnar det med eftertryck.”

***

”Jag vikarierade i åtta år på olika redaktioner innan jag fick fast anställning. Har över 20 anställningsavtal, flera hos samma arbetsgivare. Har även varit anställd som inhoppsvikarie via bemanningsföretag, då fick jag ett nytt avtal varje dag.”

***

”Jag vill gärna bidra med ett perspektiv från en tillsvidareanställd som också påverkas (mindre än vikarier såklart, men på ett sätt som kanske inte arbetsgivaren tänker på). Jag vet inte hur många kollegor jag lärt upp under mina tolv år i branschen. Och alltid är det samma sak: Precis då kollegan är helt självgående, tagit fram en spetskompetens eller verkligen fungerar i produktionen – då är det dags för hej då-fika och lära upp en ny. Vi som lär upp blir aldrig ersatta i schemat, utan i ett litet team som mitt innebär det rent krasst att vi går kort om folk under den period man ska lära upp en ny kollega. Det brukar bli stressigt i nyhetslägen (detta handlar om en breakingdesk) och man känner sig ofta otillräcklig – både gentemot den nya kollegan (som man vill ge en bra upplärning) och gentemot läsarna och sina kollegor (som får mer att göra). De första veckorna med en ny kollega får också kollegorna runt omkring mer att göra – eftersom kollegan såklart är ny, och måste få chans att komma in i jobbet. På ett bredare plan blir vi också löpande av med värdefull kompetens. Spetskompetenser som video, språk, ämneskunskap, rubrikmakande etc. försvinner vid en utlasning – och man vet liksom inte riktigt vad man får med en ny kollega som ska ersätta. I förlängningen tappar också branschen kompetens. En av mina nära vänner, som jag lärde känna på jobbet, fick inget bolån som vikarie som snurrade runt. Hen kunde köpa lägenhet först när hen lämnade branschen och fick ett fast jobb. Hen är en av de skickligaste jag jobbat med på en webbdesk.”

***

”Jag har själv inte blivit utsatt för något extraordinärt. Med det sagt vill jag däremot tillföra perspektiv som jag delar med många vikarier. Normen idag är att bemöta de som blir utlasade med ’det är tråkigt men det är vad det är’. Flera chefer har sagt till mig att de inte tycker om hur Las används och står handfallna till ’situationen som den ser ut idag’. Det är som att de möts på konferens varje år och kommer fram till vad de ska säga till oss vikarier som inte kommer få fast anställning.

Jag är så otroligt trött på att höra varenda chefs berättelse om hur de själva blev anställda och hur allt egentligen handlar om ’tur’.

Utöver bemötandet från chefer har jag en gång fått en siffra från HR på hur många dagar jag hade kvar, troligtvis var det ett misstag och det skulle skickas till min chef. På något sätt var det skönt så jag kunde planera framåt och inte ha för höga förväntningar. Men det var inte en skön känsla att veta att i slutändan är man bara en siffra.”

***

”Jag har med några års uppehåll här och där jobbat som journalist sedan jag var 26 år. Jag var 47 år när jag fick min första fasta anställning. Innan dess hade jag förvisso bland annat haft ett förordnande som varade nästan fem år, men det fanns hela tiden ett slutdatum.

Jag har lasats ut sex gånger från stora nyhetsredaktioner, alltså jobbat exakt elva månader på ’vikariat’ som inte verkade vara för någon särskild, och som förlängdes efterhand.

Förutom att jag halkat efter lönemässigt så har missbruket av Las helt klart bidragit till att jag alltså tidvis gjort annat än arbetat som journalist. Det tär att aldrig få känna sig uppskattad fast man vet att man gör ett bra jobb.

De senaste 10–15 åren har min yrkesstolthet återupprättats och jag känner mig uppskattad i mitt arbete i dag. Men mina gamla arbetsgivare Schibsted, Bonnier, SR och SVT ska inte ha det minsta tack för den saken.”

***

”Var länge anställd på döda journalisters kontrakt som vikarie.  Klassiker. Blev besviken när mitt eget fackförbund försämrade mina möjligheter till jobb genom att utöka karenstiden till nästa vikariat eftersom ett år eller två kanske man kan vara borta, men längre än så och man måste utbildas igen.

För en vikarierande är Las långa yrkesförbudstid mellan vikariaten dödsstöten och spiken i kistan.

Las med flerårsgräns har inte resulterat i att våra kvällstidningar anställer fast heller…

Skitsystem.

Säger som tidigare – det behövs representanter från vikariehelvetet i styrelsen för förbundet.”

***

”Det är jämt och ständigt stress att behöva räkna dagar och hoppas på att en annan arbetsgivare ska ta in en när Lasdagarna är slut på gamla stället. Det är ångest att behöva spela för B-laget när man kan göra de fastanställdas jobb lika bra. Las är förnedrande!”

***

”Jag fick en elva månaders anställning på SVT Väst i samband med ett vikariat. När vicket led mot sitt slut var det aldrig tal om förlängning, och jag upplevde det som att jag indirekt skulle förstå att jag inte kunde jobba kvar pga Las.”

***

”Jobbade i nästan tio år som vikarie, i olika projektanställningar och som ’fast frilans’ för den ena stora kvällstidningen. Det kändes bara mer och mer ovärdigt att aldrig få en fast tjänst. Bytte till slut bransch för att som så många andra i stället bli kommunikatör. Fick fast tjänst direkt, vilket var en lättnad efter så många år med otrygga arbetsvillkor.  (Var tidigare medlem, men bytte fackförbund när jag bytte bransch).”

***

”Jag har i över tjugo år arbetat på Sveriges Radio från och till på olika vikariat, projekt och timanställningar som reporter, sändare/programledare och andra arbetsledande befattningar. Varit en naturlig del av redaktionen i åratal, stått med på alla listor. Var egentligen inlasad redan på 00-talet men det negligerades och jag ville inte göra någon affär av det då. Man vill ju vara snäll och schysst, hellre kunna komma tillbaka än att tvinga sig in mot ledningens vilja. Lastimmarna har alltid varit ett öppet samtal med cheferna, i långa tider vi även haft en överenskommelse att köra som schemalagd timanställd på halvtid, på så sätt kunde man ’äta upp sina lastimmar i svansen’. Jag har varit en av inventarierna på redaktionen, få har förstått att jag inte haft en fast anställning. Ibland har jag ’överanvänts’ och fått veta att man måste lägga mig på is en tid för att inte riskera att timmarna överskrids. När det varit dags att ta ett steg tillbaka för att invänta grönt ljus för nästa period så har jag satts att lära upp nya vikarier. Avsked alltid med ett ’det här är ju bara tillfälligt, vi ses ju snart igen’. Alla kollegor tycker det varit vansinnigt att jag använts på detta sätt. Har alltid fått höra av ledningen att jag är en kompetent och värdefull medarbetare ’synd att det inte finns något utrymme, vi har tyvärr ingen möjlighet att anställa dig’. När yngre och mindre erfarna, företrädelsevis killar, glidit före och anställts, ofta på grund av något oförutsett ’misstag’ med Lastimmarna, har det känts surt. En annan effekt av karusellen är pensionsinbetalningarna/ITP, som beroende på anställningsform varit minimala eller uteblivit (och faktiskt även återtagits, häromåret när det hade gått något år utan inhopp – trots att jag jobbat många år utan att få någon ITP alls), så jag har varit en bra affär för arbetsgivaren, en lojal, tjänstvillig och billig arbetshäst som lärt upp nya förmågor och hjälpt till att hålla redaktionen flytande. Men det lämnar ju en rätt dålig eftersmak och personalpolitiken är en skam för public service. Jag har på samma sätt varit vikarie och timanställd inhoppare på olika lokaltidningar. Om man varvar sina Lasperioder mellan de olika redaktionerna har man ju hela tiden jobb, och i hålen kan man frilansa. Vid ett tillfälle för många år sedan råkade även tidningen göra ’en miss’ så att Lasgränsen passerades men även den gången negligerades det av arbetsgivaren. När saken skulle förhandlas missade facket en tidsfrist så arbetsgivaren vann.

Jag har ännu några år kvar i yrkeslivet men har en värdelöst dålig pension att vänta trots att jag jobbat som journalist i hela mitt liv. Jag skulle gärna ta emot en upprättelse.”

***

”God journalistik är helt nödvändigt för ett gott samhälle, men jag kommer inte att bidra till den goda journalistiken under resten av mitt yrkesverksamma liv.

Finns det utgifter att betala, måste inkomsterna vara tillräckligt stora och regelbundna för att täcka utgifterna. Cyniska arbetsköpare vet att utnyttja överskottet av folk med journalistutbildning till att missbruka den lag som var och är tänkt för att värna anställningstrygghet, men som i vår bransch under alldeles för lång tid inneburit raka motsatsen till det.

Jag har dragit konsekvenserna. Min tid som journalist är förbi och jag ska göra nytta i samhället på annat sätt. Det är två års högskolestudier på en i och för sig rätt usel journalistutbildning vid Lunds universitet till spillo. Kunskaperna försvinner visserligen inte bara som ett gurglande från ett avlopp från en dag till en annan, men jag lär knappast ha någon direkt avsättning för de pengar, den tid och ansträngning jag lade ned den där gången i Lund. Jag skulle kunna placera de tre år jag studerade bland annat samhällsvetenskap vid samma universitet i kolumnen för misslyckade investeringar.

Även om det jag skriver här inte riktigt har med frågan att göra, skulle jag innerligt önska att SJF agerar mot landets alla journalistutbildningar: förmå skolorna att lägga ett moratorium på all journalistutbildning i minst tio års tid, helst tjugo år, till dess att det råder något slags jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på journalister. Först därefter kan man försiktigt låta högskolor, universitet och folkhögskolor dra igång journalistutbildningar igen – men inte i storstäder.

Lund/Malmö, Göteborg och Stockholm ska ha ett ännu längre moratorium. Inled opinionsarbetet redan nu! Ett delmål kan vara att SJF stenhårt driver linjen via lokala journalistklubbar att vägra ta emot praktikanter på landets alla redaktioner. Utan praktikplatser hoppas jag att Sveriges alla journalistutbildningar snabbt blir oattraktiva och tömda på studenter.

Allt för att ge yrkesverksamma journalister ett sundare liv!

Ingen ska inbilla sig att vikariat efter vikariat med arbetslöshetsperioder mellan allt mer sällsynta inhopp främjar hälsan.”

***

”Min första utlasning skedde på min praktikplats. Jag hade jobbat ett år efter praktikens slut och blev sedan anställd i bemanningsföretag i ytterligare två år innan Las gjorde sig gällande där också. Jag skulle enligt överenskommelse fortsätta att jobba på min ’rad’. Men plötsligt slängdes jag ut därifrån och fick besked att min anställning avslutades då jag inte kunde lasas in. Då hade jag jobbat på samma arbetsplats i fyra år. Därefter har jag blivit utlasad från två arbetsplatser till. På den senare blev jag först satt i karantän och fick gå på a-kassa då jag inte kunde lasas in och har sedan dess jobbat som frilans mot faktura. Besked om att jag måste starta eget och fakturera för att slippa inlasning har jag fått från två olika redaktioner på stora mediehus. Så jag är behövd och omtyckt men får ständigt höra: ’Jag kan inte lasa in dig, men vi kan göra såhär. Vi vill ju gärna ha dig kvar’.”