Folk vill inte se

I februarinumret av Columbia Journalism Review publiceras en bild på en amerikansk marinkårssoldat som dödats av granateld utanför Bagdad. Det är en stark bild, där soldatkolleger håller den döende soldatens hand och klappar hans panna.

Bilden publicerades inte i en enda amerikansk tidning och i ledarartikeln i CJR förklaras varför: ”Dödens ansikte, i synnerhet när det är amerikanskt, är tabu i vår press”. Bilden av den gripne och förnedrade Saddam Hussein kan visas om och om igen, men inte bilder av skadade eller dödade amerikanska soldater.

För återhållsamheten, eller självcensuren, står medieföretagen själva. ”De har starka intressen att leverera nyheter som lätt kan slinka ner med morgongröten och dit hör inte sådana här bilder”, skriver CJR.

I klartext: folk vill inte se. Och då vill inte medieföretagen visa. Även om ingen ifrågasätter betydelsen av att dokumentera det som händer.

bryt

Parallellen till den i helgen dubbelt prisbelönta bilden på den knivskurna Anna Lindh är tydlig. När Expressen publicerade bilderna stort uppslagna, samma dag som dödsbeskedet kom, möttes tidningen av mycket starka reaktioner från läsarna. Något som fick tidningens chefredaktör Otto Sjöberg att snabbt be om ursäkt för publiceringens omfattning – innan den mer formella pressetiska debatten ens hunnit dra igång. Folkets budskap var så tydligt: de ville inte se. I vissa sammanhang är dödens ansikte tabu även här. Och självklart har detta satt sin prägel på den publicistiska traditionen.

bryt

Därför är det inget märkligt i att Allmänhetens pressombudsman Olle Stenholm på eget initiativ inledde en granskning av Expressens publicering, eller att han kom fram till att den innebar ett brott mot spelreglernas nionde punkt: den om att alltid visa offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Expressens löpsedel, förstasida och stort uppslagna bildsvit visade inte denna hänsyn, därför fälldes bilderna.

Men det är heller inte så märkligt att Pressfotografernas klubb ger pris åt bilder som inte ryggar för dödens ansikte. Helt enkelt därför att det inte är fotografernas uppgift att tänka på vad folkviljan vill eller vilka publiceringsbeslut som ska tas. Fotografer ska dokumentera och berätta. Sedan är det upp till utgivaren att besluta om vad som, på olika grunder, ska publiceras.

bryt

I en krönika på DN Kultur i går skrev Peder Alton att det är motsägelsefullt att bilden på Anna Lindh på båren skulle tas, men inte publiceras. Men så behöver det inte alls vara. Bilder lever ett långt liv – och det som i dag kan vara omöjligt att visa kan längre fram ha ett stort publicistiskt värde. Men framför allt kan en enskild fotograf inte fatta utgivarbeslut.

Alltså: det var rätt att ta bilden. Det var fel att publicera den på det sätt som gjordes.

Men – och nu kommer frågan där alla tycks tycka olika – var det rätt att utse den till Årets bild?

Mitt svar är nej. Inte för att en sådan bild inte kan premieras, utan för att just den här bilden inte höll den kvalitet som man kan begära av den bild som vinner Sveriges tyngsta bildutmärkelse. Som bild betraktad är den medelmåttig. Prestationen bestod i det här fallet främst av att vara där – och den kunde i princip varit tagen av en turist med kameramobil.

Om vi ställer kravet på bra bilder att de ska vara journalistiska och förmedla ett innehåll, en berättelse, bör nog Årets bild-juryn i framtiden lägga ribban högre.

Martin Jönsson

mj@journalisten.se

P.S. Journalistkåren fortsätter att växa. Ny medlem i veckan: förre statsministern Carl Bildt, som ska leda programmet Middag med Bildt i TV8. Kring ett middagsbord (får man gissa vilken firma som levererar maten och vilken kulinarisk inriktning det blir?) ska han föra ” seriösa dialoger om samhällsfrågor” med tunga gäster. Låter som Agenda, frånsett käket och det faktum att tittarsiffrorna lär vara dryga halvmiljonen lägre. Men så länge vi slipper se programledaren laga mat kan det säkert bli riktigt sevärt.