En radio till för alla?

Distribution, Kanalstruktur och Tablå. Så heter de interna arbetsrapporter på Sveriges Radio som fått landets kulturredaktioner att gå i spinn inför ”chockbeskedet” om att den klassiska musiken eventuellt, möjligen och kanske ska paketeras och distribueras på ett annat sätt i framtiden.

De tidigare rapporterna i SR2010-projektet, som bland annat handlat om hur mycket av framtidens radio som ska produceras av fast anställda och hur mycket som ska läggas ut på externa produktionsbolag (som i dag inte existerar), har inte väckt tillnärmelsevis så starka reaktioner som spekulationerna om den klassiska musikens plats i den framtida radion. Vid den pressträff som hölls i förra veckan var det också fem gånger så många journalister närvarande som det brukar vara på SR2010-träffarna.

bryt

Men i upphetsningen kring P2s framtid missade många en smått sensationell siffra som svepte förbi i VD Peter Örns genomgång. I avsnittet om omprioritering av SRs resurser konstaterade han att 27 procent av de samlade programresurserna ska omfördelas till ”eftersatta publiker och icke-lyssnare”. Exakt vad detta innebär i reda pengar kunde han inte förklara, eftersom det inte preciserats varken hur stor pengahögen med ”de samlade programresurserna” egentligen är eller hur man egentligen ska definiera gruppen ”eftersatta publiker och icke-lyssnare”. Men budskapet är ändå solklart: SR ska satsa stenhårt på att nå de människor som i dag struntar i Sveriges Radio: bland annat lågutbildade kvinnor, tonårstjejer och såväl unga som medelålders utomnordiska invandrare. Peter Örn är extremt tydlig med att han tolkar uppdraget ”i allmänhetens tjänst” som att radion ska vara till för ”varje individ” i det svenska samhället. ”Varför ska alla betala om bara hälften lyssnar?” frågar han retoriskt.

Det är en djärv inställning – och en inställning som kan provocera många på radion, eftersom de fruktar att det ska leda till en utslätning av radioinnehållet, i jakt på nya lyssnargrupper. Kanske finns där också en oro över den egna förmågan. Bland den redaktionella personalen är mer än hälften över 46 år, nästan en fjärdedel över 56. Att göra radio för tonårstjejer och förortskvinnor är inte naturligt för alla.

bryt

Det finns naturligtvis risker med att låsa sig så starkt vid ambitionen ”radio för alla” som Peter Örn gör. Den främsta är att man i jakten på alla kan komma att tappa bort en annan av kärndefinitionerna på public service, nämligen att inte bara se på publiken som kommersiella varelser. Att odla och vårda det smala och udda är minst lika viktigt för SR och SVT som att söka majoritetens gillande.

Men jag gillar ändå grundambitionen. Ett av de stora problemen med dagens svenska medier är att den vita fläcken av icke-publiker, av människor som varken syns i eller identifierar sig med de dominerande medierna, blivit allt större. Lek bara med tanken att tidningar som Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten eller Sydsvenskan skulle säga samma sak som Sveriges Radio, att nu ska vi satsa en fjärdedel av våra redaktionella resurser på att nå de människor som inte läser tidningarna i dag. Det skulle de aldrig, av strikt kommersiella skäl. Det är just därför Sveriges Radio måste våga.

Martin Jönsson

mj@journalisten.se

PS: I lördags gästade jämställdhetsminister Jens Orback Ekots lördagsintervju på nytt – och en hel kår journalister satt redo med anteckningsblocket för att notera den senaste utvecklingen gällande den ”härliga systern till hans mormor i Kanada som bodde med en häst där”. Orbacks analys av rabaldret kring uttalandet handlade om krisen för den intellektuella nivån på samtalet i medierna. ”Det är ganska tråkigt om man hela tiden måste tänka på vad man säger”, konstaterade Orback, och levererade också ett nytt fint ljuddklipp till kommande krönikor: ”Du är välkommen hem till mig. Du får ta med dig vem du vill. Kom med en häst. Jag lägger mig inte i det”.

bryt

PS 2: Expressens Cecilia Hagen startar en blogg. Då får nog fenomenet sägas vara ganska etablerat.