”En lapp är ett jobb och iväg”
Namn Roland Andréasson Bor Lägenhet i Halmstad Familj Två barn och två barnbarn Yrke Journalist Yrkesbakgrund Realexamen, volontär på Hallands Dagblad 1953, Hallandsposten 1955, treårigt mellanspel på Ljungbytidningen Smålänningen i mitten av 1980-talet. Därefter åter till Hallandsposten Drivkraft Att få använda det svenska språket och hålla det i helgd. Att hitta orden som bär.
Namn Roland Andréasson Bor Lägenhet i Halmstad Familj Två barn och två barnbarn Yrke Journalist Yrkesbakgrund Realexamen, volontär på Hallands Dagblad 1953, Hallandsposten 1955, treårigt mellanspel på Ljungbytidningen Smålänningen i mitten av 1980-talet. Därefter åter till Hallandsposten Drivkraft Att få använda det svenska språket och hålla det i helgd. Att hitta orden som bär.
Antikvariat Blå tornet på Drottninggatan i Stockholm skyltar i februari år 2000 med Roland Andréassons debutroman Sista varvet från 1977.
Romanen handlar enligt baksidestexten om idrottens förlorade samhällsanknytning och individens självförverkligande, livslögner och försök att komma till insikt; om ambitioner och besvikelser.
Det låter som en programförklaring för journalisten Roland Andréasson på Hallandsposten i Halmstad som nu har hunnit till upploppsrakan på sitt yrkeslivs slutvarv.
Han är snart pensionär men skriver fortfarande en satirspalt i Hallandsposten och håller på med en bok om tidningen som i år fyller 150.
Det skulle kanske räcka om Roland beskrev vad han själv gjort på tidningen, för han har under sina mer än 40 år här gjort det mesta som kan göras på HP:
Han har varit lokalredaktör och han har bevakat kommunalpolitik. Han har skött kultursidan och skrivit konstrecensioner. Han har varit polisreporter och han har varit sportreporter.
Tutti.
”Fem sex gånger i mitt liv har jag skrivit riktigt bra. Det är såna gånger då texten lyfter två centimeter ovanför sidan och darrar.”
Men chef har han inte varit och han har aldrig velat bli det heller.
Det är klart att det behövs redaktionssekreterare som kan värdera vad som är bra nyheter, resonerar han, och det är bra att det finns folk som håller reda på siffror.
Men honom passar det bäst att vara reporter eller, som på senare år, seniorreporter.
– Jag orkar inte hålla på och argumentera med folk, säger han på lätt skorrande halländska.
När han talar rullar han en kulspetspenna i ena handen.
– För mig är en lapp ett jobb och iväg. Jag har kort tålamod och orkar inte med om diskussionerna om jobbet tar längre tid än själva jobbet. Man vet aldrig om det är något förrän man är på plats. Åker man till en simskola kan man stöta på en cp-skadad som tar guldmagistern.
Det journalistiska grundarbetet är inte att förakta, anser han. Ja, han tycker till och med att det borde vara obligatoriskt för varje ung journalist.
– Journalister ska börja som familjeredaktörer och skriva om och skriva om. På samma sätt som konstnärer måste börja genom att lära sig att spänna upp en duk. De måste hitta sig själva.
Efter mångårig övning säger han sig kunna skriva dödsrunor i sömnen. Det är viktigt material, bland det mest lästa i tidningen. Och man ska inte glömma bort läsarna, inte heller de levande.
– Folk kommer hit och ser lite vilsna ut. Då ska man tala med dem och få dem att känna sig välkomna. Man får inte låta bli att hälsa på folk.
Förr åkte journalister ut på årsmöten och trista tilldragelser. Det goda med det var att de efteråt satt och pratade med folk som sen hörde av sig med tips.
Trots att han är lite kluven till dagens journalister säger han:
– Journalistiken är bättre i dag. Förr var vi så förfärligt hövliga och underdåniga gentemot auktoriteter. Städjobbet sköter dagens journalister bra, men de har lätt för att förhäva sig och skryta om att de fällt 18-taggare.
Självhävdelse och egoism går igen överallt i samhället, som Roland ser det. Det är lätt att vara kaxig när man befinner sig långt ifrån dem man angriper. På det lokala planet sätts modet på prov på ett mera handfast sätt.
– När man jobbar här ser man inte människorna högt uppifrån. Om jag kvaddar en politiker måste jag räkna med att möta honom på Posten dagen efter.
Dagens journalister må vara oräddare, men de är sämre stilister. För en språkfantast som Roland som våndats över ordval och nyanser är det svårt att förstå att kolleger inte är intresserade av att vårda språket.
Som seniorreporter har han varit sin egen chef.
– Ofta tycker jag att det här chefssnacket är överdrivet. Jag uträttar visserligen ofta jobb som åläggs mig, men jag är först och främst min egen chef. Och det är ingen lätt arbetsgivare. Han bannar mig för min lättja, är kravfull och pådrivande.
– Jag kan vakna på natten och förbanna ett fel eller en slapp formulering. Med fasa minns jag att jag en gång på 1950-talet skrev att en olycka hade inträffat tack vare att det var halt. Jag skäms än.
Skriva och skriva om är hans recept för att förbättra texten.
Däremot är det enligt hans åsikt livsfarligt att skicka journalister på kurs. När de kommer tillbaka skriver alla likadant, med en förkärlek för korta, avhuggna stackato-meningar; en missuppfattad Hemingwayprosa.
– Ibland skriver man bra och ibland mindre bra. Fem sex gånger i mitt liv har jag skrivit riktigt bra. Det är såna gånger då texten lyfter två centimeter ovanför sidan och darrar. Då är det skönt att få beröm av chefen – alltså av mig själv.
Roland har lyckats hålla liv i de två julstjärnorna som ännu röda lyser på fönsterbrädet.
Skrivbordet är välstädat. I arbetsrummet har han både dator och skrivmaskin, samtid och dåtid.
Han saknar de säregna profiler som i gamla tider fanns på redaktionerna. På ett sätt var det roligare förr, livfullare.
– Det var mer dynamik, mera larm. Olycka! Iväg! Man kände pulsen på ett annat sätt.
Nu hörs bara datorernas blipp och ett svagt sorl utifrån centralredaktionen.
Dagens teknik gör att det är så tyst, för tyst kanske, men Roland vill ändå inte romantisera det förgångna.
– Folk spelade kort och rökte och söp på jobbet. Vi satt flera i samma rum så alla luktade till slut som gamla getter.
En medarbetare knackar på och lämnar en artikel som hon vill att Roland ska kolla igenom.
Han läser manuset med pennan i hand, koncentrerat och allvarligt, andaktsfullt, ser det nästan ut som.
När han jobbade på redaktionen i Laholm distribuerades HP med mejeribilen. En morgon kom tidningen för sent för att komma med bilen.
– För att ändå få ut tidningen cyklade jag till mejeriet och levererade en bunt som skulle gå med en senare tur.
Han råkade ta gårdagens tidning.
Det berättas att han dunkade pannan i skrivbordet när misstaget gick upp för honom, och han skrek: ”Jag är en idiot, jag är en idiot…”
– Jag har slagit sönder telefoner och skrikit och svurit. Mest förbannad blir jag på mig själv och på föremål. Jag ångrar det inte. Det var ett sätt att brinna, men jag har nog falnat med åren. Förr var vi journalister udda figurer. Nu är vi som vanligt folk. Vi har layoutstyrda system och var och en ska skriva i sin ruta.
Roland kallar sig en melankolisk koleriker och en slarvig pedant, slarvig med sig själv, men noga med orden och med andra. Melankolin väger för dagen tyngre än det koleriska.
– Jag kan känna ett tomrum ibland. Som när jag ska ringa en bekant och kolla en sak och kommer på att den här människan finns inte mer. Jag har haft en handfull riktigt nära vänner. De flesta av dem är borta.
Telefonen ringer. Någon ventilerar ett problem i Elsa Grave-sällskapet där Roland är styrelseledamot (Elsa Grave, poet från Halland). Efter telefonsamtalet ser han betänksam ut.
– Om jag gör något av god vilja och blir nersablad så blir jag förstämd.
Han har velat väl med sina engagemang i Amnesty, idrottsrörelsen och övrigt föreningsliv.
Roland försöker leva som han lär. Ingen tobak och ingen alkohol. Av omsorg om miljön cyklar han hellre än han kör bil.
Han har jobbat med arbetsbrigader i Nicaragua och Kuba.
– Jag har skakat hand med Castro. Det såg ut att fungera bra också i Albanien när jag var där. Även i Rumänien. Sen har jag förstått att Caeusescu och de andra inte var så snälla.
Han ler skevt.
– Det finns två olika samhällssystem: ett socialistiskt och ett kapitalistiskt. Under sken av socialism kan en dålig regim förstöra ett land, medan en kontrollerad kapitalism under en period kan leda till ett relativt välstånd. Skillnaden är bara den, att socialismen i grunden är god, medan kapitalismen i sitt profittänkande är ond.
Men människan är kanske inte skapad som en solidarisk varelse, invänder Roland i polemik med sig själv.
– Därmed är socialismen omöjlig att genomföra, och kapitalismen för oss mot avgrunden. Det finns således inga alternativ till det slutliga sammanbrottet. Allt går åt helvete. Det är bara en fråga om hastighet.
Det tar tid att inse hur lite man vet, sammanfattar han.
– Det mesta kan man inte begripa. Men en viss ideologisk bas är nog bra så att man kan ta ställning.
Roland betecknar journalister som händelsernas ytbärgare.
– Själv är jag ingen bra djupdykare, men nu ska jag försöka när jag skriver boken om HP.
Han ska dessutom tillsammans med fotografen Toni Ottosson ordna en utställning, Tidning i tre sekler, som ska visas i september.
– HP har stolta traditioner att förvalta, säger han och visar fram en tidningssida från 1937, två år innan andra världskriget började. En rubrik förkunnar:
”Dåren Hitler söker orsak till ett krig”– HP var frisinnad och stod upp för småfolket.
– Det är en fin gammal tidning som man kan vara stolt över.
Men sen är han mera uppsluppen.
– Det här är mitt alltihopa, säger han och gör en överdrivet storvulen gest som om han kontrollerar hela bygget. Jag säger till folk när de lagt tidningen på fel ställe eller tagit min plats i cykelstället.
Han är med andra ord väl inbodd här.
– Jag har haft det jobb jag velat ha. Jag har aldrig sett yrket som en språngbräda. I mitt byperspektiv har den där grabben som är jag klarat sig bra. Men för kollegerna är det inget.
Kanske lämnar han någon saknad kvar efter sig. Men snart är han glömd, tror han.
– Vad var det han hette, den där? kommer folk att fråga sig. Rolf? Andersson? Eller kanske de lindar in mig i gasbindor och placerar mig som en mumie i entréhallen intill den gamla blysättningsmaskinen.
