Gå direkt till textinnehållet

”Dokumentären kräver tid”

Namn Susanne Björkman Ålder 52 år Bor På Söder i Stockholm Familj Molly sju år, Emily elva år Yrke Dokumentärmakare på Sveriges Radio. Vinnare av Prix Italia 1994 för programmet ”I skuggan av Fantomen” Yrkesbakgrund Fil kand, frilans åt SRs Malmödistrikt Aktuell Sveriges Radios P1 sänder under våren tre dokumentärprogram som hon gjort om journalister Drivkraft Nyfikenhet. Vilja att ta reda på saker.

Namn Susanne Björkman Ålder 52 år Bor På Söder i Stockholm Familj Molly sju år, Emily elva år Yrke Dokumentärmakare på Sveriges Radio. Vinnare av Prix Italia 1994 för programmet ”I skuggan av Fantomen” Yrkesbakgrund Fil kand, frilans åt SRs Malmödistrikt Aktuell Sveriges Radios P1 sänder under våren tre dokumentärprogram som hon gjort om journalister Drivkraft Nyfikenhet. Vilja att ta reda på saker.

Det är en av vårens första soldagar och marken på Gärdet bakom Radiohuset är blöt och lerig. Snön som föll i natt har tinat bort under förmiddagen.

Susanne Björkman trampar på och slår ett slag för långsamheten.

Hon färdas mellan jobben som lärare på Dramatiska institutet och dokumentärmakare på Sveriges Radio på en ardennercykel utan växlar, men med patina.

Hon är journalist, men inte av den nyhetshetsiga sorten.

– Radiodokumentären kläms mellan nyhetsjournalistiken och radioteatern, säger hon. Man känner kraven på sig att vara snabb, men dokumentären kräver tid.

Susanne brukar få sådär två tre månader på sig att göra sina radiodokumentärer, en ocean av tid för en nyhetsjournalist.

– Mellanmänskliga relationer tar tid, men får nuförtiden inte ta det. Varför ska vi hinna så mycket?

Nu har hon gjort tre radiodokumentärer om journalister på Expressen och Aftonbladet och på lokalredaktioner till Nordvästra Skånes Tidningar och Norra Skåne.

– Jag hade tänkt göra ett program om normalitet. I stället gjorde jag ett om normgivare, journalister. Jag var nyfiken på vad kolleger på andra redaktioner talar om och ville visa hur vardagssamtalen och snacket går där, hur det låter. Sånt hör man inte själv.

Det jag gör är att fråga radiolyssnaren: Vad säger journalisternas snack dig?

Susanne har följt med journalister på rånarjakter och hon har suttit i kommunalhus och lyssnat till politiker.

Hon slogs av produktionstakten. Det var snabba ryck, mycket proffsigt. Men den gamla föreställningen på tidningarna om att tiden inte räcker till chockerade henne ändå.

– Att säga så smittar. Vi piskar tillsammans upp tempot och använder telefonen som filter. Journalisterna har inte tid att gå ut i verkligheten. Jag är orolig om allt blir så mallat att vi inte får veta vad som händer i Sverige.Jag förstår att alla inte kan jobba som jag, men…

Problemet går igen även i andra yrken, anser hon. Man skyller på att det aldrig finns tid. Tar man sig inte tid att lyssna slipper man gripa in och göra något, till exempel åt vården. Det är inte alltid den rakaste vägen som leder till målet.

– Jag planerade i flera år ett program om hemlöshet. Men när jag skulle göra det kändes det som alltför självklart, som att slå in öppna dörrar, att tala om hemlösa och utanförstående. Genom att tala om alla vi andra som har ett hem kan man också få med motsatsen. Till exempel en flykting som hade lägenhet, men ändå kände sig hemlös.

Det blev i stället en dokumentär som bland annat handlade om två gamla damer i Stockholm, en på Östermalm och en på Söder.

Den östermalmska damen berättar uppriktigt om hur bortskämd hon var som barn, om sin stora kärlek som hon genast bestämde sig för att hon skulle ha, om sina mopsar och överklasslivet. Och allt känns äkta och begripligt, till och med sympatiskt, när man lyssnar till det. Det som kunde ha blivit elak satir eller parodi blev i stället ett varmt, närmast kärleksfullt porträtt av en lite originell dam.

Hur bär hon sig åt för att få människor att bli så personliga i hennes program? Susanne tycker inte att det är så svårt.

– Inte om man får deras förtroende. Vi håller ju på länge med ett gemensamt projekt. Jag tror att risken för att folk ska känna sig övergivna är större om jag får dem att öppna sig efter en kortare kontakt. Nu hinner de tänka efter. Det är som en överenskommelse om att göra ett gemensamt jobb. När det är klart är det naturligt att skiljas.

Trots hennes vindlande sätt att jobba sig fram utgår hon, medvetet eller omedvetet, från någon sorts hypotes. Hon börjar med att fundera på ämnen, inte på personer.

– Det tar lång tid att demaskera sina förutfattade meningar. Jag lyssnar tills de vittrar bort. Jag börjar med vid vinkel och växlar sen in mot ämnet.

Kontakten brukar alltid infinna sig på något sätt.

– Jag har aldrig blivit avvisad. Om det bara handlar om en person är kontakten nödvändig. Om det handlar om scener och dialoger är folk inte lika direkt beroende av mig, men de måste ändå ha förtroende för mig.

Men kan det inte bli konflikter om hon först bygger upp ett förtroende och sen måste vara kritisk till personen?

– Det skulle lätt kunna bli så, säger hon. Men de jag träffar är för det mesta inga makthavare. Jag låter dem prata.

Hon ifrågasätter kanske inte, men tycker inte att det är svårt att fråga folk vad de håller på med om något händer eller de gör något konstigt. Frågorna föds i den konkreta situationen.

– Det personliga förhållningssättet är avgörande. Jag måste hela tiden vara levande.

Under perioder är det tungt att jobba så, att använda så mycket av sig själv som arbetsredskap.

– Det är som i ett förhållande. Det finns små stunder av kärlek. Men det är också mycket ensamhet och utsatthet. Ibland tänker jag på att jag måste göra rätt för min lön. Jag är skyddslös, har inte block och penna att ta till som skydd.

– Det är en process där jag utgår från noll och ser vad som händer. Det tar tid och det är komplicerat. Varje gång måste jag ta mig över en tröskel. Det är ångestfyllt. Jag väntar på öppningen. Det kan ta lång tid innan jag vet vad det handlar om.

Det är som att gå med slagruta och söka efter vatten. Plötsligt hittar hon källådern.

– Jag struntar i vad folk säger, det viktiga är hur det låter. Missförstå mig inte…det är som med kamrater, man hör om de är sura även om de säger något annat. Man hör när det finns en närvaro. Det bränner till: Här är något verkligt. Jag letar efter de ögonblicken. Det roligaste är när personerna upptäcker något nytt hos sig själva.

”Jag hade tänkt göra ett program om normalitet.

I stället gjorde jag ett om normgivare, journalister”

Hon beskriver det som att hon knuffar folk i rörelse med öppna frågor och får dem att börja tänka andra tankar.

– Alla mina program handlar egentligen om tid, säger hon. Jag väntar ut, låter folk få ta sig sin tid och jag dröjer med att tolka vad som händer.

Hon är fascinerad av växandet och åldrandet, av naturens nätt och jämt synbara rörelser.

– Man ser ett björnbär skifta färg och mogna, men man ser det inte i stunden utan över tid. Träden har en inbyggd tid och ålder. Dans är tid och obruten rörelse. När dansaren är stilla på scenen ser man en lagrad rörelse i väntan. Det är samma sak som med pauser i radio.

En gång gjorde hon ett program om mörker i olika bemärkelser.

– Vi var nere i en tunnel som ska ta emot regnvatten. De två män som jag följde med var väl förtrogna med mörkret, men jag var rädd, det var känslan av att vara djupt nere i underjorden i en tunnel som fylldes med vatten. Vi spelade in ljudet av regnvattnet som föll ner. Det lät vackert i radio och blev ett tema genom programmet. Vi spelade också in från ett sjukhus där man hör människor andas om natten.

– När vi gick upp ur tunneln sa Ingemar Persson, som då var tekniker: ”Du har gjort ett program om döden”.

Tiden går, på gott och ont, försonande och obönhörligt. En tavla för mer än 20 år sen är i dag ett gott skratt.

I början av 70-talet var hon grön nyhetsuppläsare på SR i Malmö. Hon var nervös men läste på telegrammen ordentligt i förväg för att inte staka sig i sändning.

Andra dagen som nyhetsjournalist läste hon, korrekt in till utelämnat kommatecken:

”I helgen har det kastats spjut. Rolf Damgren kastade 7850 meter. Det är distriktsrekord för Blekinge.”

Aftonbladet skrev om felläsningen samma dag.

– Det är den enda nyhet jag har varit upphov till, säger Susanne.

Fotnot:

Första delen av Susanne Björkmans serie om journalister, I händelsernas centrum, sändes i SRs P1 den 27 mars. Programmet sänds i repris den 5 april kl 22.05. Övriga program sänds i P1 3 april och 10 april kl 11.05.

Fler videos
Fler avsnitt