Gå direkt till textinnehållet

DN satsar på Public Journalism Den mobila redaktionen

DN-reportern Petter Beckman ville göra en mer samhällsengagerad journalistik. DN ville ha fler läsare i förorterna. Så kom DNs mobila redaktion till – ett försök att bedriva Public Journalism. Under ett år har försöket mött både läsarstormar och beröm. Nu blir redaktionen fast.Journalisten träffade redaktionen för att diskutera journalistik, engagemang och demokrati.

DN-reportern Petter Beckman ville göra en mer samhällsengagerad journalistik. DN ville ha fler läsare i förorterna. Så kom DNs mobila redaktion till – ett försök att bedriva Public Journalism.

Under ett år har försöket mött både läsarstormar och beröm. Nu blir redaktionen fast.

Journalisten träffade redaktionen för att diskutera journalistik, engagemang och demokrati.

På ett sätt började allt med en artikel i Journalisten. DNs kommunreporter Petter Beckman hade under en tid grunnat på hur journalistiken skulle kunna bli mer engagerande – både för honom själv och läsarna – då han för tre år sedan läste en intervju med Public Journalisms frontfigur Buzz Merritt. Plötsligt uppenbarade sig en öppning.

– Jag kände att det var vad journalistiken handlade om för mig. Här fanns idéer och teorier om hur man skulle få in fler människor i samhällsdebatten, att delta i det offentliga samtalet via medierna, förklarar han.

”Journalistiken ska utgå från folks spontana, kanske fördomsfulla, åsikter, men sedan organisera offentliga samtal kring de gemensamma problemen och hjälpa till att vaska fram mer genomtänkta slutsatser och lösningar”, står att läsa i en presentation av Public Journalism han lämnade till DNs ledning i oktober 1998.

I nästa mening nämns dock risken med att ta steget från betraktare till deltagare: ”Medierna måste samtidigt noga undvika att ta ställning själva för den ena eller andra lösningen – det är medborgarnas jobb. Teorin ställer med andra ord höga krav både på journalisterna och på publiken.”

Men trots eventuella problem finns det tillräckligt med skäl för att DN ska pröva metoden, menar han: ”Grundtanken är att den seriösa journalistiken står och faller med det demokratiska deltagandet. Skiter folk i samhället skiter de också i tidningarna. Ingen sticker under stol med att det handlar om upplaga och lönsamhet – också.”

En annan orsak till att dessa rader skulle utmynna i något konkret är DNs vilja att leva upp till ambitionen att vara alla stockholmares tidning. Sedan nedläggningen av DN Runt Stan för drygt tio år sedan har man trevat efter sätt att hantera stockholmsbevakningen.

Under våren 1998 gjorde chefredaktör Joachim Berner ett försök att förbättra den – bland annat i invandrartäta förorter. Under projektnamnet Zoning startades på prov en redaktion i Skärholmen där Petter Beckman ingick. Tanken var att olika delar av Storstockholm skulle ha egna sidor i tidningen. Journalistiskt blev det en framgång, men kommersiellt bedömdes Zoning som ett misslyckande – annonsmarknaden var för svag.

Efter det beslutet tog alla en tankepaus. Därefter försökte ledningen formulera om ambitionen att nå dessa grupper i ett nytt projekt, Låg tidningsläsning.

I december samma år kom projektgruppen, som bland annat bestod av Petter Beckman och Stockholmsredaktionens chef Janne Lewenhagen, fram till att i stället satsa på en liten mobil enhet – som också skulle testa idéer från Public Journalism.

Några dagar efter millennieskiftet träffar jag Petter Beckman och de som jobbat på DNs mobila redaktion i ett spartanskt fik i DN-skrapan. En handfull reportrar och en fotograf har under snart tolv månader gjort nedslag i områden där den stora dagstidningen normalt inte når ut. Och man har försökt göra det på de boendes villkor, låtit dem komma till tals och formulera problemen – och lösningarna. De och deras resonemang har fått stå i centrum i stället för expertuttalanden och politisk retorik från kommunalråd.

Gruppen har spenderat fyra till sex veckor i en stadsdel och utifrån det skapat en artikelserie kring ett ämne. Därefter har redaktionen kallat till offentligt möte i stadsdelen för att diskutera både sakfrågorna i sig och hur DNs rapportering uppfattats.

Under året som gått har de kanske stått för de mest nyskapande och uppmärksammade inslagen i morgontidningen.

Men det har också varit en hel del turbulens, där läsekretsen och de berörda reagerat både med ilska och beröm. Ämnesvalet har ofta varit både komplext och känsligt: problem knutna till invandrartäta områden, social nedmontering, friskolor, könsroller bland tonåringar och svarta hyreskontrakt.

En del har tyckt att DN lyft på locket och stuckit hål på varbölder, medan andra sett sin älskade förort ännu en gång svartmålas i medierna. Det har varit en hektiskt tid där redaktionen ägnat sig åt allt från att dela ut tidningen gratis från en barnvagn i Fittja till att möta uppretade gymnasister på Skärholmens gymnasium.

Men nu är stämningen avslappnad och uppsluppen, även om sammankomsten präglas av både återseende och uppbrott. Jennie Dielemans och Ivan Garcia var med första halvåret – innan LAS tvingade ut Jenny och Ivan valde ett fast jobb på Sesam.

Helena Esscher har jobbat under hösten och Lena Andersson sedan november. Fotografen Benkt Eurenius har varit med sedan starten, men återgår nu till bildredaktionen. I februari ska nämligen redaktionen bli permanent, och kvar blir bara projektledaren tillika reportern Petter Beckman.

De andra reportrarna har varit projektanställda och får inte vara kvar. På grund av DNs anställningspolicy och reglerna för projektanställningar blir det så. I stället rekryteras två nya reportrar internt.

– Utifrån har intresset varit enormt för att jobba med mobila, medan jag är lite förvånad över att inte fler i huset hört av sig, säger Petter Beckman.

Fast han lägger snabbt in en brasklapp: Det finns faktiskt ett antal anställda som vill prova på att jobba med redaktionen. I hans skriftliga förslag om att göra den mobila redaktionen till en permanent del av DNs organisation framgår det dock att han önskat anställa journalister externt till redaktionen, bland annat för att skola in fler journalister med invandrar- och förortsbakgrund.

Helena Esscher tycker att det känns trist att bryta upp redaktionen när den nu väl jobbat ihop sig.

– Det ligger ju en del teorier bakom vårt sätt att arbeta, så varje ny måste sätta sig in i det för att förstå. Det tar tid. Sedan har vi som jobbat fungerat väldigt bra som team. Jag har aldrig varit med om att man diskuterat så mycket – eller vågat vara så självkritisk som här på mobila, säger hon.

Alla är dock överens om att det är bra att redaktionen och dess arbetsmetoder får fortleva.

– Det finns stora luckor i det offentliga samtalet i Sverige, och jag hoppas att vårt sätt att jobba smittar av sig på de andra redaktionerna. Skrivs det exempelvis om politikerförakt ska reportern gå ut till folk och fråga varför de skiter i politiken, säger Ivan Garcia.

Arbetet med den mobila redaktionen har bevisat det han innan anade, säger han. Att det svenska samhället utesluter en massa människor, inte låter deras röster höras. Människor som brinner för idéer men inte har en chans att påverka – och andra som redan gett upp.

Jennie Dielemans håller med honom.

– Jag är själv uppvuxen i förorten, och det här är första gången jag känt mig känslomässigt hemma i jobbet. Annars handlar journalistik ofta om sammanhang som är väldigt långt ifrån min bakgrund – man närmar sig frågor på ett teoretiskt sätt.

– Jag blev journalist för att jag ville låta andra människor än de gamla vanliga uttrycka sig i medierna. Det är precis vad vi gjort på mobila, tillägger hon.

Lena Andersson, som även skrivit om förorten i sin bok Var det bra så?, är lite kluven.

– Jag läser inte tidningen för att jag väntar mig att få veta vad min granne gör och tänker – det vet jag ju redan. För mig har tidningsläsandet alltid varit ett sätt att lära känna eliten, deras sätt att tänka och resonera. Men det är klart att mobilas ambition att gå på djupet är bra – och självklart kan väl de båda sätten att göra tidning samexistera.

Ett syfte med mobila har varit att testa hypoteser på människorna på orten för att se om de verkligen håller. Affischering och torgmöten, ibland med den iögonfallande ”DN-bilen” som blickpunkt, har varit sätt att söka kontakt.

– Vi talar med väldigt många människor när vi är ute. När många delar en åsikt, eller anser att det finns vissa problem är redaktionen rätt ute. Det känns tryggt, säger Helena Esscher.

I en del fall har dock ämnet och vinklingen lett till oväntade reaktioner.

När mobila redaktionen publicerade en serie om hur missnöjet med invandrarna grodde bland svenskarna i förorten Åby blev det spänt mellan redaktion och lokalbefolkning. Ett antal kvinnor som intervjuades uttryckte mer eller mindre invandrarfientliga åsikter, och DNs rubrik ”Här är skitsnack om invandrare vardag” dolde inte redaktionens slutsats.

En annan artikel porträtterade en småbarnsfar som tyckte att det var bra att så många i Åby röstade på Sverigedemokraterna. På det efterföljande mötet haglade anklagelserna mot journalisterna om att de kränkt Åbysvenskarna och hängt ut dem som fördomsfulla.

Samtidigt fanns det flera som tyckte att det var bra att någon äntligen skrev om de stämningar som faktiskt fanns.

– Åby var på en gång både det bästa och det värsta under projekttiden. Det värsta för att en del bitar gick åt helvete, och det bästa för att mötet var otroligt bra. Att få folk som inte talar med varandra att plötsligt göra det, och förvandla mötet till ett vibrerande demokratiskt forum där 100 personer diskuterar brännande frågor, kändes unikt, säger Petter Beckman.

Helena Esscher har liknande upplevelser av mötet efter artikelserien i Dalen, där ungdomarnas problematiska situation präglade diskussionen.

– När de som var närvarande så tydligt övergick till att samtala sinsemellan istället för med oss var en fantastisk känsla, minns hon.

Över huvud taget har mötena efter artikelserierna varit en stark upplevelse för henne.

– Det krävs ett visst mod att fejsa människorna efter att ha skrivit om dem och deras hemort, samtidigt är det spännande. Du gör något som normalt inte ingår i yrkesrollen. Du tar ditt ansvar, möter och pratar med dem du skrivit om. Du får verkligen känna vilken makt – och vilket ansvar – en journalist har.

Petter Beckman, som intervjuade kvinnorna med de invandrarfientliga åsikterna, säger att han inte blev nöjd med artikeln, men att den ändå ganska väl återgav hurdan jargongen om invandrare är hos stora grupper stockholmare.

– Jag har haft kontakt med dem efteråt, och de har varit arga på de reaktioner de fått av sin omgivning – men inte på oss. De tycker att vi huvudsakligen skrev vad de menade och förstår inte varför de ska bära hundhuvudet för att ha sagt något som alla andra också brukar säga.

– Vi hade talat med många människor innan vi skrev artiklarna, och förvånansvärt många av dem uttryckte liknande åsikter om invandrarna i kvarteret.

– Ett par politiker pratade mest om hur fint det var med det multikulturella samhället. Men faktum är att det multikulturella samhället också skapar konflikter och problem. Det vi gav var en bild av vad folk egentligen tyckte och sa, hävdar Ivan Garcia.

Om medierna inte tar upp de här konflikterna får partier som Sverigedemokraterna monopol på att debattera dem – och monopol på hur de ska lösas, säger han. I Åby röstade fem procent på Sverigedemokraterna vid valet 98.

Även invandrarnas tillvaro i förorten måste beskrivas förutsättningslöst. Här finns också problem och strukturer som medierna borde ta upp i större utsträckning.

– När vi var i Fittja försökte vi ta reda på om den höga andelen invandrare där berodde på att folk ville bo där, eller om de hade fösts samman och inte kom därifrån. Det visade sig att bägge teserna var lika sanna. De som tillhörde de stora kurdiska och turkiska minoriteterna kände trygghet och ville bo kvar, medan många från andra grupper vill flytta, säger Ivan Garcia.

Men det gäller att tänka sig för då redan utsatta grupper exponeras, menar han. I en artikel berättade en kvinna i en förort att hennes invandrarvänninor tyckte att hon skulle skaffa många barn – för att få mer barnbidrag och kunna leva på bidragen.

– Då är det viktigt att visa att det tipsas och pratas om fusk även bland dem som har makt; medel- och överklassen. Där handlar det om andra bidrag, skattefusk och att ha svart städhjälp.

– Det tog vi inte upp här. Däremot fick en annan invandrarkvinna som desperat sökte jobb motsäga bidragsberoendet i en annan artikel.

Att ta upp problem utan att svartmåla eller förenkla är en utmaning den mobila redaktionen ständigt mött. Liksom att få de tendenser till medborgaraktivitet som föds i och med bevakningen att också fortleva och utvecklas då redaktionen åker vidare till nästa plats.

Ivan Garcia berättar hur han hört att ett nätverk som drogs igång av boende i Fittja i samband med DNs artiklar troligtvis gått i stå sedan tidningen riktat sitt sökarljus mot andra platser.

– Vi ska inte bara starta en debatt, utan att följa upp den. DN ska vara en plattform där debatten kan fortleva. Vi kan inte försvinna för gott, anser Benkt Eurenius.

För Petter Beckman är ”resultaten” centrala för verksamheten, samtidigt som den delen av Public Journalism är lite av minerad mark för journalisterna.

– En del tycker att man kan ta upp en diskussion, men att sedan slutar det journalistiska uppdraget. Själv är jag ambivalent till hur långt vi bör gå. Jag vill i alla fall att vårt arbete hjälper till att få folk på fötterna.

Med det menar han att få dem att inse att de som medborgare i samhället kan göra något åt sin situation. Att det i bästa fall bildas nätverk, föreningar eller lokala råd som tar tag i frågorna. Man kan hålla kontakten, men inte bära ansvaret för att processerna leder till en lösning.

Framöver kommer den mobila redaktionen också att jobba något annorlunda. Redaktionen kommer fortfarande att vara mobil, men utgå från en fast fältstation i ett och samma område i åtminstone sex månader .

Först ut blir Östberga, söder om förorten Årsta. Där ska de parallellt med nedslag i andra delar av stan bedriva en kontinuerlig bevakning av det som händer, och förhoppningsvis kunna vara del i att bygga stabila och starka lokala nätverk.

– Att bara åka runt och ta upp stora principiella samhällsproblem – och låta konkreta platser och människor illustrera dem – blir i längden destruktivt. Artiklarna måste också lyfta fram det goda och positiva som sker.

– Det har vi visserligen gjort under det gångna året, men eftersom många associerar de här platserna främst med problem överskuggar det oftast, förklarar Petter Beckman.

Samtidigt försvinner den geografiska begränsningen till förorter och områden med få DN-läsare. Nu kan en artikelserie om rasism och bidragsfusk lika gärna utspela sig i Djursholm eller på Östermalm – förorternas motpol i fråga om rikedom.

– Skriver medierna om rasism, knark och könsroller är det viktigt att visa att det även förekommer bland de rika och välmående, poängterar Jennie Dielemans.

Helena Esscher tycker samtidigt att journalister ibland måste stå på sig.

– Det finns ibland en stark lokalpatriotism som dyker upp då vi kommer: ”Visst, skriv gärna om problem, men inte hos oss – åk nån annanstans!”.

– Folk vill gärna läsa om problem – så länge det inte är deras egna. Då får man vara tuff som journalist och göra sitt jobb ändå.

Petter Beckman tycker ändå att den entusiasm redaktionens arbete väckt hos många är en drivkraft i sig, och något DN kunde bli bättre på att stödja.

– När flera läsare från olika platser hör av sig och säger att de känner igen sig i de situationer vi beskriver vet vi att vi gjort rätt, och det sporrar oss.

– Nu handlar det om att se till att de som är beredda att engagera sig får ett gemensamt forum. Den tanken går att utveckla, att ge dem en mötesplats – vare sig det är på nätet eller i fysisk mening.

En annan ljuspunkt är den oberoende undersökning som visat att 74 procent av DNs prenumeranter i förorterna läst redaktionens artiklar, och att tre fjärdedelar av dem tyckt att de ger en rättvisande bild av utvecklingen i Stockholms ytterområden. Ett facit på att man åtminstone verkar vara på rätt spår.

Kanske sammanfattar Benkt Eurenius det alla vid bordet känt under sin tid på den mobila redaktionen då han böjer sig fram och lågmält säger:

– Som alla journalister trodde jag från början att jag kunde förändra världen. Efter ett tag ser man att det inte är så – eller så är det i alla fall svårt att se ett resultat av ens arbete. Det skulle faktiskt vara personligen tillfredsställande om jag en gång fick göra det.

Fler avsnitt
Fler videos