Gå direkt till textinnehållet

Debattera gärna – om det är viktigt

Jag kräks på oss. Jag kräks på oss journalister för vår trista, långsamma, principiellt högtravande och stillastående interndebatt.Givetvis är jag medskyldig.

Jag kräks på oss. Jag kräks på oss journalister för vår trista, långsamma, principiellt högtravande och stillastående interndebatt.

Givetvis är jag medskyldig.

Hur mycket tid lägger vi på att diskutera självklarheter? Hur många gånger säger vi ”demokratin är hotad” när den inte är det utan bara våra egna jobb?

Hur ofta fastnar vi inte i skyttegravar (”ja, titta, en annons i tidningen, det är för rysligt, att vi ska behöva stå ut”) eller i denna eviga guldåldersromantik (”tänk, på sjuttiotalet hade vi en bibliotekarie anställd här!”).

Jamenförhelvete.

Jan Gradvall skrev i Publicistklubbens årsbok följande:

”Ingen journalist kan 2006 vara okunnig om ekonomiska förutsättningar eller bortse från distributionen. Ändå är det många som tror sig stå över det. Scenerna på vissa dagstidningar påminner om Titantic. Någon påpekar att det sprungit läck på bak­re däck: Bonnier Newspapers har förlorat över en miljard de senaste tre åren. Men stråksektionen i den fina salongen spelar på som inget hänt.”

Medan ett enormt paradigmskifte i allt från distribution till mediekonsumtion pågår sitter vi och diskuterar förändringar på marginalen. Lite investeringar i tryckeriernas packsalar på sin höjd, eller kanske om vi inte borde satsa på ytterligare service till villaägarna (mer bostadsjournalistik kan vi alltid klämma in, annonsmarknaden är därvidlag omättlig) eller varför inte den ännu levande frågan om Internet och medborgarjournalistiken är en fluga?

Längre än så? Sällan.

Tänker man sig ett varv runt de fora där en viktig diskussion skulle kunna föras blir man snart mycket nedstämd:

Publicistklubben är huvudsakligen lika med pensionärsklubben, i alla fall här i Skåne.

Vår grundade menings perspektiv brukar utgå från någon sorts vag sjuttiotalsvänster samt en indelning av gott (nyckelord: grävande, Sydamerika, Kjell Albin) och ont (nyckelord: Stenbeck, annonser, ekonomijournalistik).

Mediemagasinets första säsong var bra. Men hur länge sedan är det nu?

Bloggosfären? De hatar oss där ute. Verkligen. De är otroligt less på oss. Vet ni det, ni som inte läser bloggar? Har ni någon aning om hur mycket stryk vi får?

Men sajter, som Resumé och Dagens Media, där finns ju öppna och omedelbara kommentarfunktioner? Ja. Men fulla av personangrepp nära åtalets gräns. Nedskitning av det allmänna rummet. Trötta journalister och reklamare som tycks leva för att säga att alla andra, särskilt nyrekryterade chefer, är idioter. Just denna del av vår debatt är den mest nedslående. Bittra trötta föredettingar sitter där och sågar under Ture Sventon-hemliga pseudonymer. Stackars små människor.

Branschen är alltså full av folk som lägger kraft på fel saker. Diskuterar sådant som inte längre är relevant, och dessutom gör det småsint.

Och om du nu läser den här texten och drabbas av våldsam lust att kommentera via sajten? Visst. Gör det om du måste, leverera ett genomtänkt resonemang om varför jag har fel. (Vilket jag kanske har.) Men överväg samtidigt om du inte gör lika bra bruk av energin genom att skriva några rader i tidningen – på riktigt. Läsa på, knäppa en ruta, slipa en rubrik. Visa din agenda genom att göra ditt jobb. Proffsigare, mer integritetsfullt och mer beslutsamt än någonsin tidigare.

Då kommer en nyare och bättre och kanske viktigare diskussion om journalistiken och dess nya förutsättningar av sig självt.

Dessutom förbättras oddsen för att det alls ska finnas en professionell journalistik kvar att diskutera.

Fler avsnitt
Fler videos