Kvalitet ger prenumeranter

Det visar att det finns ett fortsatt stort intresse för journalistiskt innehåll.

Den långsamt krympande upplagan för den delen av mediehusen som drar in mest pengar är förstås ett bekymmer. Men det hade varit mycket värre om upplageminskningen hade visat på ett minskat intresse för mediernas innehåll. Nu är det inte så, utan det handlar om att hitta inkomster.

Det finns flera radikala idéer. Paul Ronge föreslog i sin blogg den 4 februari att Dagens Nyheter, som största tidning skulle lägga ner sin webb och se om det skulle få tillbaka prenumeranterna till papperstidningen. Andra visar att en aktiv och bra webb också kan ge goda finanser till hela mediehuset, som exempelvis DI.

När DN väljer att göra sig av med ytterligare en stor mängd journalister, efter det att de sagt upp frilanskontrakt och organiserat om hela tidningen, ger det helt fel signaler. Om inte ens DN har råd att hålla sig med en stark redaktion för att göra god journalistik vilket mediehus ska då ha råd?

Jag är fortfarande helt säker på att den prenumererade papperstidningens möjlighet att överleva är att ge ett kvalitativt innehåll som skiljer sig från det man kan få från nätet. Vill man, som DN komplettera med läsplatta, så är det säkert utmärkt.

Men att urholka innehållet är det sämsta man kan göra. DN har krävande läsare, som vill ha den breda blandning som finns i dag. Det märktes inte minst i den storm som hotet mot Namn och nytt medförde.

Det sker massor av intressanta utvecklingsförsök runt om i tidningsvärlden. Webb-TV drar allt fler tittare, kringtjänster säljer på webben, mikrobetalningar prövas.

När affärsmodellerna snart finns på plats så duger det inte att leverera halvdant innehåll. Då krävs det både fördjupning och bredd för att läsare/tittare/lyssnare ska finnas kvar.

Och då måste det finnas journalister kvar, som kan leverera det.

* * *

I förra veckan publicerade Aftonbladet 25 000 artikelkommentarer, enligt chefredaktör Jan Helins blogg.

Det är en helt fantastisk siffra – vilket engagemang från läsarna!

Tyvärr är det inte odelat positivt. Kommentarsfälten är fortfarande fyllda av låga och elaka påhopp, ännu är tonen på nätet en helt annan än den man möter ansikte mot ansikte, eller för den delen i traditionella medier. Det beror förstås på anonymiteten. Genom det digitala nätet kan man ännu så länge helt ostraffat mobba och chikanera folk. Många unga människor drabbas av detta dagligen.

Det är klart att något måste göras. Med yttrandefriheten följer ansvar. Med rättigheter följer skyldigheter. Det är ju egentligen rätt självklart.

Tyvärr verkar det inte gälla fullt ut på nätet.

Förhoppningsvis håller ändå något på att hända. De traditionella medierna är medvetna om problemet och försöker på olika sätt moderera kommentarfunktionerna och där finns eventuellt en ljusning. De värsta påhoppen rensas undan allt snabbare och långsamt växer en ny policy fram.

Även i bloggvärlden kan man ana en uppstramning. Kanske kan också priser av typen Stora bloggpriset, ge bloggvärlden en ny och vettigare inriktning.

Men om min dotter kommer hem en gång till och är ledsen för något påhopp från en bloggare så vet jag inte om det är en tillräcklig tröst.

                                               * * *

–

Rädda fackförbund

Varför väljer de flesta fackförbund att ha en medlemstidning?

Förmodligen av demokratiska skäl. De vill att medlemmarna ska få veta vad som händer i förbundet, men också vad som händer med kollegor. I en demokratisk organisation är det självklart att man även vill få fram medlemmarnas kritik och ha en öppen diskussion.

Därför ska tidningarna vara självständiga.

På Lärarnas tidning är redaktionen självständig – utom på ledarplats. En mycket märklig ordning, som tyvärr tyder på att Lärarförbundet inte litar på fördelarna med en tidnings självständighet.

Det finns flera sätt att försöka tysta en självständig redaktion. Man kan minska antalet pappersutgåvor och sätta ekonomisk press eller man kan lägga ut produktionen på ett kundtidningsbolag, som håller sig på mattan när det gäller kritik mot förbundet, som Lärarnas Riksförbund gjort med Skolvärlden.

Men vad är det med dessa förbund som tror att det är så farligt med öppen debatt och en kritisk granskning?

 

!

SD-framgångar mediernas fel?

Är det mediernas fel att Sverigedemokraterna får 5-6 procent i de senare opinionsundersökningarna?

Det påstod i alla fall kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund i partiledardebatten i SVT och fick medhåll av moderaternas ordförande Fredrik Reinfeldt.

Om inte medierna var så intresserade av att skriva om partiet så skulle det inte bli så stort, menade de.

Men vad är hönan och vad är ägget? Ska medierna avstå att rapportera om något så unikt i svensk politik som att ett främlingsfientligt parti enligt opinionsundersökningar är på väg in i riksdagen?

Nej, det är nog bättre att de etablerade partierna rannsakar sig själva och sin egen politik, när de analyserar varför SD når framgångar. Medierna granskar den verklighet som finns, medan politiken ska skapa förutsättningarna.