Vår plikt att berätta det obehagliga
Jag sitter på en middag med släkt och vänner och väntar på de två obligatoriska frågorna: 1. Hur går det på jobbet? 2. Varför skriver ni journalister bara om en massa elände och aldrig om något positivt?
Jag suckar så högt jag kan. Är det verkligen reportage om brandmän som räddar ulliga kattungar från höga trädtoppar de vill ha? Eller texter om små söta barn som ringt 112 när mamma eller pappa ramlat i badkaret?
– Köp Hemmets Journal om det är kattungar och småbarn ni vill läsa om, säger jag och lassar in lite mer potatissallad.
Jag är så trött på den där diskussionen. Tycker att svaret är så självklart. Jo, för att det är vårt jobb att gräva i skiten. Vi har betalt för att leta reda på notor från skattefinansierade matorgier, att med dold kamera ta reda på vilka politikernas sanna åsikter är och att visa att din bakgrund, dina åsikter och ditt sätt att leva kan avgöra om du får en lägenhet av det kommunala bostadsbolaget eller inte. Det är också vår plikt att berätta om vad som händer i resten av världen. Vi kan självklart inte låta bli att rapportera om bombanfall, om korruption och om oron på börsen bara för att folk hellre vill ha ”positiva nyheter”.
Så plötsligt en dag hör jag en röst inifrån TV-rummet. Där, i min TV, sitter docenten och socialpsykologen Bosse Angelöw och pratar om sin nya bok Glädjerapporten – goda nyheter om vår värld. Boken handlar om just det – alla de goda nyheterna. Som exempel nämns att antalet väpnade konflikter har sjunkit med fyrtio procent under de senaste tjugo åren och att antalet folkmord eller andra former av massdödande sjunkit med åttio procent under samma period. Vi har aldrig tidigare levt i en sådan generös värld, aldrig gett så mycket pengar till välgörande ändamål, försäljningen av rättvisemärkta varor har ökat och vi har aldrig varit friskare. Ändå har vi en nattsvart bild av vår värld och av framtiden. Särskilt de unga saknar framtidstro, säger Bosse Angelöw och han skyller självklart på medierna. Vi missar ju alltid de positiva nyheterna och fokuserar alltid på de negativa.
”Men gå och köp Hemmets Journal då”, tänker jag och är nära att stänga av TVn. Det är klart att det är bra att antalet väpnade konflikter har minskat. Men det kanske spelar mindre roll för alla de människor som ändå lever i krig. En väpnad konflikt är en för mycket. Och visst är det fantastiskt att antalet barn i världen som dör i mässling sjunkit med sextio procent sedan 1999. Men det är förmodligen en väldigt klen tröst för de föräldrar som ändå mist sitt barn. För massor av barn dör ju faktiskt fortfarande trots att det finns vaccin som bara kostar sju kronor.
Av någon anledning väljer jag att sitta kvar vid TVn. Och precis innan programledaren säger tack och hej till sin gäst inser jag att Bosse Angelöw trots allt har en stor poäng. Han är nämligen övertygad om att en mer balanserad nyhetsförmedling med fler ”goda nyheter” skulle skapa ett större engagemang hos läsarna/lyssnarna/tittarna. Och visst låter det logiskt!? Med ständigt nattsvarta nyheter kan man ju förstå om människor går hem och lägger sig och drar täcket över huvudet. Men om vi journalister lite oftare valde att visa på positiva exempel, skulle vi också samtidigt säga någonting väldigt viktigt. Nämligen att det faktiskt går att förändra världen.
