Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Ulrika Knutson
Frilansjournalist

Uppkokta Facebook-bråk blir pinsam desinformation

Krönika Donald Trump älskar inte journalister. ”Nationens fiende nummer ett”, säger han, med en blinkning till gangstervärldens Chicago och Josef Stalin.

När Jimmie Åkesson hade sett TV4s Kalla fakta wallraffa i SDs anonyma trollfabriker blev han förbannad. Han hoppade över intervjusofforna, och talade direkt till nationen på Youtube. Han pudlade inte, utan skällde ut ”klägget”, journalisterna och det vänsterliberala etablissemanget, för att driva en ”medial påverkans­operation”.

Åkesson försvarade sina unga trollare med att de sysslade med satir, kunde han hjälpa att alla inte hade humor? Någon kunde ha påmint honom om att han själv var rätt stingslig när han blev utsatt för satir i Morgonpasset för några år sedan. Då tyckte Jimmie Åkesson att hela P3 borde läggas ner.

TV4s program om trollfabrikerna har fått gigantisk uppmärksamhet, både på egna meriter och på grund av and­ras ingripande. Överraskande hoppade Myndigheten för psykologiskt försvar in från sidan – och angrep TV4 för klippningen av programmet. Myndigheten tyckte sig felaktigt behandlad och anmälde programmet till Granskningsnämnden. Man kunde ju få intrycket att myndigheten lade sig i inhemsk desinformation när den bara sysslade med desinformation från främmande makt. Men på sin hemsida jobbar Myndigheten brett: ”Vi värnar det öppna och demokratiska samhället och den fria åsiktsbildningen.”

Nu tycker både Jimmie Åkesson och Myndigheten för psykologiskt försvar att det är TV4 som ägnat sig åt desinformation. Med risk för att beskyllas för att liera mig med klägget håller jag inte riktigt med om det.

Däremot tycker jag att man kan dra fler slutsatser av programmen än vad som hittills diskuterats.

Svenska medier har ofta en lättsinnig inställning till desinformation, särskilt desinformation med underhållningsvärde. Sådan serveras inte bara i SDs trollfabriker, utan får skjuts både i traditionsrika morgontidningar och i public service.

För drygt tio år sedan satte läsare och lyssnare lussekaffet i halsen efter olika indignationsreportage om att barnen inte fick vara pepparkaksgubbar i Luciatåg – de politiskt korrekta arméerna vädrade väl rasism. Men när man skrapade på nyheten hittades sällan några militanta antirasister. Däremot kunde man konstatera att anonyma botar genererade mycket hög trafik på tidningarnas hemsidor. Det såg ut som om riktiga människor engagerade sig starkt i frågan, men det var algoritmer. Desinformation.

Alla lyssnare av P1s Studio ett, eller tittare på nyhetsprogram och morgon-tv i SVT och TV4, kan förstå hur det låtit på dagens morgonmöte. Redaktörerna griper tag i de ämnen som hetsat upp flest användare på X eller Facebook, och gör sitt eget uppkok, gärna med ett ställningskrig i studion. En ja-sägare och en nej-sägare som får slåss om brasilian butt lifts eller LCHF. Ingen blir klokare, och i de flesta fall uteblir även underhållningsvärdet. Desinformation.

Det senaste exemplet på underhållande desinformation var en uppföljning av debatten om det påstådda hemmafruidealet bland unga. Svenska Dagbladet fick avpublicera en artikel, sedan det visade sig att den unga hemmafrun de valt att exponera var nazistisk aktivist. Pinsam desinformation.

Exemplen är många. Men det allra värsta är inte att våra redaktörer släpper in och utvecklar desinformation i sina egna kanaler. Det värsta är att de inte vågar stänga av den ständigt bubblande desinformationen i sociala medier, för att i stället odla en originalidé – åtminstone en dag i veckan. Men det kräver förstås en seriös publicistisk diskussion på morgonmötet.

Fler avsnitt
Fler videos