Gå direkt till textinnehållet
Jesper Bengtsson
Journalist, författare och chefredaktör för tidningen OmVärlden

Hoppet har vaknat i Burma

Om någon för två år sedan hade sagt till mig att pressfriheten i Burma på sommaren 2012 skulle ha nått den nivå den har i dag, hade jag avfärdat denne någon som en hopplös utvecklings­romantiker. En drömmare.

Men mediesituationen i Burma har verkligen ändrats dramatiskt sedan den nya, så kallade civila regeringen tog över makten på våren 2011. Flera av de ledande exilmedierna kan numera verka öppet inne i landet och alla planerar att återvända mera permanent om utvecklingen inte går åt andra hållet. Journalister om för bara ett par år sedan hotades med livslånga fängelsestraff kan arbeta helt öppet på gatorna i Rangoon.

Man är blind om man inte ser det positiva i den utvecklingen.
Samtidigt måste man vara klarsynt och se vilka gränser den nya friheten har. Så sent som för några dagar sedan stängdes två tidningar av censuren. Kontrollen av politiska nyheter och texter om religion eller etniska konflikter är fortfarande tydlig i Burma.
Och även med en medielag som ger verklig frihet är det troligt att myndigheterna kommer att göra allt de kan för att tysta de som skriver något misshagligt om till exempel militärens krig mot den muslimska etniska minoriteten rohingyas i västra Burma.

Det är dessutom ett faktum att militären behåller makten i Burma. Den grundlag som antogs för några år sedan, som sedan utgjorde grunden för övergången till civil regering, slår fast att militären alltid har rätt att utse 25 procent av platserna i landets parlament och flera av de viktigaste ministerposterna.
Vid hot mot den nationella säkerheten kan militären ta sig i det närmaste obegränsade maktbefogenheter och det är militären som definierar vad som utgör ett sådant hot.

Ändå är omvärlden just nu på väg in i Burma med en hastighet  som får Usain Bolt att framstå som en högst normal löpare. Alla vill till Burma.
För att hoppet vaknat. Och för investeringsmöjligheterna. Förstås.
Men vad händer om den demokratiska utvecklingen stannar av? När Aung San Suu Kyi för några månader sedan fick frågan var på en demokratisk skala mellan ett och tio som Burma då befann sig svarade hon: Vi närmar oss ett.
Vad händer om landet inte kliver över den där ettan? Om millitären de facto fortsätter behålla greppet?

Är Väst redo att åter lämna landet då? Knappast.
De allra flesta är i dag så övertygade om att handel och tillväxt per definition ska leda till demokrati att det antagligen kan gå lite hur som helst i Burma. De kommer fortfarande vara övertygade om att det går åt rätt håll, för så säger teorin att det ska göra.
Jag tror till och med att Burma på flera sätt, trots det djupt positiva som varit, speglar ett väldigt centralt problem för alla som vill se verklig demokratisk utveckling.
Det händer nämligen ganska ofta numera att vi nöjer oss med en rätt knackig demokrati, bara and­ra faktorer går åt rätt håll. Kina är förstås det främsta exemplet. Men Etiopien eller Elfenbenskusten eller ett halvt dussin andra länder speglar ungefär samma sak.

Det är okej jämfört med hur det en gång varit. Men är det bra? Räcker det? Och vet vi verkligen att handel och normaliserade relationer leder till en starkare och djupare demokrati på sikt?
Jag är verkligen inte säker på svaret. Men jag är säker på att det vore tragiskt om vi nöjde oss med för lite. Om vi accepterade fortsatta övergrepp mot de mänskliga rättigheterna bara för att teorin säger oss att handel alltid leder till demokrati.

Fler videos
Fler avsnitt