Gå direkt till textinnehållet
Annika Hamrud
frilansjournalist

Har medierna tröttnat på SD?

Det verkar vara en evig fråga. Gynnas Sverigedemokraterna av medieuppmärksamhet?

Tja, vem vet.

Härom veckan var jag med i en debatt på Publicistklubben i Stockholm. En av de fyra andra journalisterna i panelen– Lasse Granestrand – menade (om jag förstod honom rätt) att Sverigedemokraterna har växt eftersom medierna inte har berättat om problem med invandringen. Han menade bland annat att medierna inte korrekt rapporterat om kostnaderna för migrationen.

Han tyckte nu att det var viktigt att vi börjar skriva med mer ”gråskalor”. Samtidigt menade han att vi skulle skriva mindre om Sverigedemokraterna.

Det som förbryllar mig var att detta var en panel som skulle diskutera konsekvensneutralitet.

Konsekvensneutralitet handlar om att inte allt för mycket tänka på konsekvenserna av en publicering. Det är en princip som många hyllar.  Det är dock inte en princip som finns nedskriven, reglerna finns i stället i de etiska spelreglerna. Det är heller inte en princip som gäller all nyhetspublicering och det är inte en princip som säger något om allsidighet i rapporteringen. Alla har rätt att starta en tidning, en webbplats eller en radiostation och där följa vilka regler för publicering som man vill.

Vi är dock många som uppskattar den tydliga åtskillnad som länge funnits i svensk press, med markeringar av vad som är opinionsjournalistik, och vad som är nyhetsrapportering.

De flesta journalister på nyhetsredaktionen vill berätta det som är viktigt för läsaren/lyssnaren/tittaren. Många vill att tidningen ska vara allsidig. Vad gäller konsekvenser så bryr man sig dock ganska mycket om dem när det handlar om enskilda människor och deras närstående.

Erik Fichtelius, som myntat begreppet konsekvensneutralitet, säger sig ha kommit på det efter att ha hört kritik av publiceringar om vapentillverkaren Bofors. Och så fungerar det också. Få journalister skulle lägga minsta tanke på hur rapportering kring företag och fackförbund kan drabba verksamheten.

I princip finns heller aldrig någon diskussion om detta. Det är faktiskt helt och hållet okontroversiellt – tills vi kommer till frågor om migration, och om Sverigedemokraterna.

Min hållning i detta är enkel. Nyhetsjournalistiken får allt mindre betydelse i samhället, samtidigt får opinionsjournalistiken och sociala medier en allt större påverkan. Jag tror därför inte att reportage som visar ”gråskalor” av invandringen har någon större inverkan på hur människor röstar.  Sådana reportage kommer att läsas av en viss sorts elit och inte påverka dem som är benägna att stödja Sverigedemokraterna.

Självklart vore det bra om nyhetsjournalister, grävande journalister och essäister som skriver balanserat och nyanserat, blev lästa mer, och hörda och sedda i radio och TV. Och det vore bra om de fick möjlighet att bättre skildra allt det som sker i vårt land – inklusive det som händer när många människor flyttar hit och vad som händer när delar av landet avfolkas. Och självklart ska vi ha med ett ekonomiskt perspektiv i rapporteringen, om det är intressant och relevant.

Men om vi talar om konsekvensneutralitet kan vi inte säga att vi ska sluta skriva om Sverigedemokraterna. Partiet är Sveriges tredje största riksdagsparti. Om vi inte vill svika våra ideal måste vi rapportera om partiet – oavsett hur det kan påverka opinionen.

Det är tydligt att många nyhetsredaktioner känner en trötthet över de ständiga skandalerna. Risken är stor att det utvecklas en nyhetsvärderingskultur där man inte ställer samma krav på Sverigedemokraterna som på andra partier. Jag tycker mig se att det redan är så. Flertalet nyhetsmedier har rankat rapporteringen av utrikesminister Margot Wallströms hyreslägenhet högre än rapporteringen av rättegången mot riksdagsledamoten Martin Kinnunen (SD).

Det är faktiskt bara Expressen som korrekt har bevakat historien om hur riksdagsledamoten Erik Almqvist (SD) fick ett saftigt tilltaget kontrakt för att bygga upp partiets satsning på medier och sedan (om man ska tro redaktören Jan Sjunnesson) skrev tidningens artiklar under pseudonym. Andra medier har skrivit om rättegångens detaljer men bara Expressen har lagt kraft på att beskriva hur och varför 3,7 miljoner kronor skulle betalas till Erik Almqvist efter den så kallade järnrörsskandalen. Bara Expressen ställde också följdfrågor om den vice talmannen Björn Söders sensationella påstående om att det skulle finnas politiska krafter bakom rättegången om eventuellt skattefusk.

Har övrig press tröttnat på SD? Eller anser man verkligen att Margot Wallströms hyreskontrakt är en större fadäs än att ett parti använder det kommunala partistödet till att täcka upp för och köpa ut en riksdagsledamot som brutit mot det egna partiets nolltolerans mot rasism? För att sedan låta honom styra partiets mediesatsning anonymt? Och att han använt sina intjänade pengar till att investera i ett gruvbolag som drivs av personer med en ideologi som partiet lägger stor kraft på att rensa ut?

Så länge Sverigedemokraterna är ett riksdagsparti med stort stöd i opinionen måste nyhetsmedierna fortsätta rapportera om hur partiets företrädare agerar. Allt annat är otänkbart.

 

Här kan du läsa ett svar från Lasse Granestrand.

Fler videos
Fler avsnitt