Journalistiska principer gäller även trendspanare
Det var sommaren 1991 och jag kom hem från Tokyo med kappsäcken knökad av frilansknäck.
Snart skulle jag få mitt yrkeslivs viktigaste uppläxning, men först, under resten av året, kunde man läsa inte bara ”Häglund om det japanska popundret” utan även ”Häglund om Japans sopberg” i Aftonbladet, ”Häglund gör Tokyo med Marc Newson” i arkitekttidningen Forum, ”Häglund om rasismen på japanska universitet” i ett studentmagasin samt, hör och häpna, i Moderna Tider: ”Häglund om japansk ekonomisk politik”. Ett ämne jag var renons på utbildning i, men folk jag träffat på Tsukuba-universitet norr om Tokyo hade en spännande rättshaveristisk USA-dissidentprofessor som husgud, och det var dennes böcker jag köpte och sammanfattade i en essä.
När detta ledde vidare till ett föreläsningsjobb på Göteborgs universitet hade jag emellertid sinnesnärvaro att avböja. Fick senare veta att auditoriet hade ställt en mängd intrikata frågor om japanskt företagsklimat till min ersättare.
Det var dock inte detta som senare på vintern skulle stuka min omnipotenta stolthet. Tvärtom. Därtill hade jag efter Moderna Tider-publiceringen blivit uppringd av dåvarande DN-chefredaktören Svante Nycander som ville låna mitt bibliotek av ny ekivok japansk ekonomipolitiklitteratur. Därmed hade jag inte bara en spännande Japan-historia att berätta utan en ”editor-at-large”-vild story om hur jag nästan gjorde bort mig som gästföreläsande expert på finansjapanologi och hur DNs chefredaktör skickat privatchaufför för att låna min research.
Perfekt för frilansarklickens afterwork på Tranan Bar! Det var där man 1991 stod på toppen av sin självkänsla som ”skribbler”, som jag med narcissistisk självironi kallade mig själv. Inget ämne för litet eller för stort, lågt eller högt, helst allt på en gång i någon sorts The Modern Review-övertänd nu-tar-vi-över-anda.
Men så kom den där förmiddagen i telefon med Christina Jonsson, chefredaktör för Linjeflygs ombordmagasin Upp & Ner. Jag hade skickat ett självsäkert litet synopsis till henne som utlovade den häpnadsväckande storyn om japansk TV-exotica, men inte fått svar, och drog idén för henne igen. Antagligen lite hest, efter gårdagens verbala eskapader på Tranan.
”Men är det där sant?” knarrade Christina med reportagerävens old school-rökiga röst.
Jag försökte fäkta emot lite först – ”jag har ju varit där, har sett själv…” – men det bet inte på Christina.
”Jag vet inte om jag tror på er unga journalister, du och Gradvall och såna…” fortsatte hon förödande. ”Ni gör trendspaningar som man aldrig hört talas om men ni knyter ju bara ihop olika referenser – boktitlar, popmagasin, låtar, artister, filmer. Ni citerar aldrig någon som berättar om trenden, det är ni själva som berättar och knyter ihop. Hur ska jag veta att det är sant? Varför har du inte pratat med någon som producerar TV i Japan?”
Där och då hörde jag bara det orättvisa och okunniga i anklagelsen. Herregud, jag hade suttit i japanska vardagsrum och sett TV ihop med japaner… räckte inte det? Och mer generellt, de ofta anglosaxiska trendspaningar ”vi”, det vill säga min generation 20-nånting-popjournalister, återberättade och adderade till hade ju en lättkontrollerad förankring i befintlig popkultur.
Men Christina Jonssons refusering satt kvar som en tagg. När jag skulle skicka materialet vidare till nästa tidning såg jag plötsligt bara luckor och frågetecken, inte kvaliteter.
Och nu har jag haft taggen sittande i samma sår i över 20 år. Den har blivit en del av mitt skrivande. Jag behöver råka stöta emot den under slutredigeringen av texter för att bli påmind, för att kolla en extra gång, i synnerhet fundera igenom mina egna intuitiva tankesprång. Det är ofta dessa som utgör det större värdet i min typ av textsmide – ämnets beståndsdelar är lättkontrollerade men är svetslågan tillräcklig för att tesen ska hålla?
Den journalistiska processen bör vara lika grundlig för en krönikör som för en porträttör eller grävare. Och då håller det inte att skriva en exotiserande tes om japansk TV bara genom att under några veckor ha ”kollat själv” samt storögt antecknat berättelser från några man råkat dela soffa med.
Ur detta perspektiv är Dagens Nyheters Hanna Fahl en av mina favoriter bland moderna svenska journalistiska trendspanare. Hon googlar inte bara ihop en krönika om ”bronies” (unga män som byggt upp en popkultur kring barn-TV-serien My Little Pony) utan hittar och intervjuar dem.
Men samtidigt som internet gör det enklare att researcha och få fatt i människor möjliggörs även motsatsen: teser som inte svetsas utan tussas ihop, esoteriskt snarare än teoretiskt; några slumpmässiga bollar i olika färger som krönikören jonglerar med på ett redaktionsmöte till allas – och sedermera kanske även läsarnas – nöje.
Det är tufft att leverera välunderbyggda trendspaningar varje vecka. Internet är en förförisk researchgruva och ibland är det bara kattguld man grävt fram.
Som när Hanna Fahl i sin DN-krönika den 12 oktober hittade en stökig, maximalistisk, kreativ, global inredningstrend under rubriken ”Minimalismen är inte trend längre, det har till och med Ikea förstått”, i vilken hon både börjar och slutar i en enda facebookspridd mäklarannons med bilder på en hiskeligt övermöblerad kitschinteriör, och däremellan övertolkar den senaste Ikeakatalogen. Trenden hon försökte avteckna har i verkligheten varit rådande i tio år och brukar exemplifieras med allt från svensk ”fuldesign” och holländsk neo-postmodernism till det spanska anti-inredningsmagasinet Apartamento – men har inte ett skvatt med huset i mäklarannonsen, eller krönikan i stort, att göra.
En sådan trendspaning blir ett slags lurendrejeri vi ser alldeles för ofta – medvetet galna och vilda associationer som ibland touchar en befintlig trend, ibland smått satiriserar den, eller fabulerar ihop den. När det gäller DN-texten om minimalismens död är det inte uppenbart huruvida den är ett lättsamt skämt, eller bara falsk som fluff, eftersom Fahl ofta levererar – och byggt sin trovärdighet på – initierade spaningar från främmande och fragmentiserade subkulturgalaxer.
Det är inget ovanligt att en krönikörs idéer inte alltid håller. Det måste finnas utrymme, arrangerat av ansvariga redaktörer, att testa och missa. Även om ett proffs i slutändan alltid kan få ihop en krönika som bländar för stunden, trots att tesen knappt håller ihop, så blir bristen på substans ett redaktörssvek mot läsarna.
Ett vanligt skamgrepp, när den tesdrivande skribenten saknar egentligt case, är att ”luftcitera”. Det vill säga att flika in ett strålande citat som perfekt binder ihop tesen, men med den förklarande bisatsen ”som en vän nyligen uttryckte det”. Är det inte märkligt hur ofta krönikörer, kritiker och andra trendspanare har vänner och bekanta som har sagt saker som är exakt den pusselbiten som skribenterna behövt för att hämta hem tesen?
Det som krävs för att en tidnings tesdrivande material ska få en unison ton av trovärdighet är noggranna och framför allt uppriktiga redaktörer. Det är supertrevligt med redaktionsmöten där galna teser kan kastas som papperssvalor över rummet och allt blir flygfäigt bara man viker snygga vingar – men det är lika viktigt att också ta den tråkiga diskussionen om substans.
Om en läsare frågar ”Varför ska jag tro på dig?” – vad svarar du då?
Det är krönikörens och trendspanarens plikt att veta.
