Krönika

Fouad Youcefi ordförande Föreningen Grävande journalister & programledare för SVTs Politikbyrån
skicka e-post rss

”Jag var livrädd för dig”, sa intervjupersonen 

1 april, 2022

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Jag läste med intresse när Voi:s vd Fredrik Hjelm tillsammans med Klarnas dito Sebastian Siemiatkowski gav sig in i mediedebatten häromdagen.

I en serie tweets bad Fredrik Hjelm om input på två idéer. En sorts knapp i slutet på artiklar hos etablerade medier som skulle leda till en statlig plattform där alla berörda kunde få komma till tals ”utan att censureras”, och ett system där journalisters ärlighet kunde rankas.  

Förslagen fick, anser jag, med rätta kritik och Twitter-tråden är numer raderad. Men när jag läste kritiken såg jag också mycket av förlöjliganden och desto mindre av nyanser och självreflektion. 

Så jag gör ett litet försök på temat. 

”Att vara journalist är att vara handelsresande i dålig stämning”. Det var ett av de första begreppen om journalistik som riktigt fastnade hos mig som ganska nybakad journalist. Begreppet sägs ha myntats på SVTs Uppdrag granskning av dåvarande reportern Anna Jaktén (numer på Göteborgs-Posten), och kom snabbt att prägla mitt förhållningssätt till ansvarsutkrävande intervjuer. Ju mindre jag brydde mig om dålig stämning desto bättre skulle intervjuerna, och därmed journalistiken, bli. 

Konsekvenserna tänkte jag sällan på. I Anna Hedenmos bok Uppdrag sanning beskriver hennes syster Anna Hedenmo som ”så gåpåig och ruschig att hon missar nyanser hos omgivningen”. Hon hade lika gärna kunnat beskriva mig under ansvarsutkrävande intervjuer. En journalist på väg mot sanningen kan nog upplevas som ganska jobbig. 

En chef på ett kommunalt bolag jag granskade uttryckte sig ännu tydligare, när vi hördes en tid senare. ”Jag var livrädd för dig. Livrädd för att minsta felsägning från mig skulle leda till katastrof för både mig och bolaget.” 

När jag läste Fredrik Hjelms kritik var det chefen i det kommunala bolaget jag hörde.  

Kan det vara så illa att det bland mängder av chefer såväl i offentlig sektor som i det privata finns en enorm och genuin rädsla för journalister? En rädsla för att minsta grej kan förstöra företagets eller organisationens anseende, eller ännu värre enskilda personers anseende. Jag tycker att rädslan är obefogad. Men vad jag tycker spelar ingen roll i sammanhanget. 

Frågan är i stället varifrån rädslan kommer. Beror den på filmvärldens porträtterande av journalister som blodtörstiga hyenor, på svartmålande PR-konsulter, eller beror rädslan på att vi inte orkar eller hinner förklara för varje intervjuperson hur vi arbetar?

Jag anser att det borde vara självklart för företagsledare i mäktiga svenska företag att ställa upp på intervjuer, även när de kan komma att svida. Ericssons vd Börje Ekholm borde ha ställt upp på en intervju med SVTs Uppdrag granskning trots att det gällde känsliga och jobbiga frågor. 

Både Ekholms agerande och Hjelms förslag om att få ranka journalister luktar såklart illa. Men för att få dem båda att med självklarhet ställa upp nästa gång så räcker det kanske inte med förlöjligande och tjat om vikten av transparens. Kanske har vi nytta av att också fundera på om vi kan bli bättre i våra roller som journalister. 

Kommentarer

Det finns 4 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Tommy Engman tors, 2022-04-07 19:05

Jag tycker nog det finns fog för att vara rädd för att ens anseende men också att ens verksamhet och företag kan gå åt h-e på grund av journalistiska arbeten. Ibland är det befogat att en verksamhet och en person inte kan fortsätta som tidigare, men visst finns det också risk för att en fullt acceptabel verksamhet kan få betydande svårigheter på grund av en journalistisk insats. Hur en reporter ska dra gränsen är en fråga. Hur redaktören gör för att skapa klick i en sån kontext är en annan. Men visst är farhågorna befogade. Man måste nog som journalist titta på sin text och sig själv i samband med publicering (och även under grundarbetet och intervjuerna). Den konsekvenslikgiltiga journalistiken är farlig. Både för den som utsätts men också för läsare/allmänhet med tanke på den effekt som texter, ljud och videor kan ha.

Inlagt av Anonym tis, 2022-04-12 19:16

Jag har själv jobbat lite som journalist men mitt yrke är väl inte journalist främst. Men jag har en del erfarenhet av yrket.

Och jag tycker att Fouads text här innehåller åtminstone en försiktig liten början på eller antydan till något viktigt och nyttigt. Mer självrannsakan och granskning. ansvarsutkrävande. Mot andra journalister.

Sedan förstår jag att man inte blir populär i fikarummet eller i branschen, eller på någon journalistgala, om man är den som kritiserar och gnäller på en hel yrkeskår. Det är ju att be om problem och att bli den som får det hett om öronen (eller ännu värre, den som får det kyligt).

"Frågan är i stället varifrån rädslan kommer. Beror den på filmvärldens porträtterande av journalister som blodtörstiga hyenor, på svartmålande PR-konsulter, eller beror rädslan på att vi inte orkar eller hinner förklara för varje intervjuperson hur vi arbetar?"

Beror rädslan på att rädslan är befogad? På att folk som läser minns detaljer och att företagsledare, politiker m.fl. blir kända för de få saker och detaljer som de gör fel och inte allt som de gjorde rätt? Helheten är ju också viktig.

Och frågan "Vem granskar egentligen er?" (där "er" syftar på journalister) gnager fortfarande för mig. Svaret tycks alltför ofta vara: Ingen.

Inlagt av Anonym tis, 2022-04-12 19:21

Tommy Engman: Det ligger något i det. När jag läste det du skrev tänkte jag på friskolan som avslöjades av Uppdrag Granskning där rektorn sorterade bort barn med utrikes bakgrund. Rektorn fick avgå och hur det gick för skolan vet jag inte.

Det skolan gjorde var helt fel förstås. Men rektorn blev uthängd inför hela (eller stora delar av) svenska folket. En rektor, märk väl. Inte en företagsledare eller politiker. Jag vet inte om det var rätt. Skulle man gjort intervjun (det var förresten ingen intervju utan wallraff med dolda kameran) med anonymisering, pixlad bild och förvrängd röst? Hängt ut skolan men inte rektorn som individ? Är det den enskilda rektorn som var intressant eller var det att rasism eller bortsortering av invandrarbarn finns bland friskolorna?`

(Numera försöker man sortera bort elever med andra metoder, som att säga att personer med fel kläder inte hör hemma på en viss skola)

Inlagt av Börje Lundberg tors, 2022-04-14 20:40

Skjutjärnsjournalistik är oftast värdelös. Den intervjuade låser sig och svarar knapphändigt eller inte alls på frågan.
Anslå en vänlig ton och linda in de tuffa frågorna i bomull.
Ulf Elfving är ett bra exempel på hur man får människor att öppna sig.
Börje, 55 år i branschen

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies