Fler borde göra som SD
Vi lyfter inte ens på ögonbrynen längre. Tidning efter tidning läggs ned eller slutar med sin pappersutgivning. Protesterna uteblir och människor går förbi de tomma tidningsställen utan att reagera. Partipressen är sedan länge död. Men vänta nu. Är den verkligen det?
När Centerpartiet sålde Centerpress för en miljard kronor år 2005 var det i mångt och mycket slutet på en epok. Den tidigare blomstrande svenska partipressen hade nått vägs ände. Det började bli svårt att få lönsamhet i de traditionella tidningsprodukterna och mer skulle komma att hända i takt med att en allt större andel av annonsintäkterna flyttades till digitala jättar.
Det kanske kan tyckas otidsenligt med konstruktionen att finansiera en hel tidning med journalistik där de politiska åsikterna enligt svensk tradition endast avspeglades på ledarsidorna. Du får många Instagraminlägg för de pengarna.
Det du inte får är oberoende journalistik som har som uppdrag att granska allt, även den hand som föder den.
Men det finns en del av partipressen som frodas bättre än någonsin. Det vi en gång i tiden kallade ”alternativa medier”, där Avpixlat följdes av Samnytt och senare många fler. Hos det senaste tillskottet, Youtubekanalen Rikstv, får vi inte bara del av nyheter ur nyhetsflödet, utan också kommentarer om hur den socialdemokratiska regeringen kan tillåta detta, oavsett ämne, och inlägg som skulle ge Donald Trump allt vatten han behöver på sin kvarn för att kunna mala på om ”Last night in Sweden”.
Traditionen att låta ledarsidorna stå för åsikter och resten av tidningen för oberoende journalistik lever definitivt inte vidare här.
Det är förstås bra med en bredd i medielandskapet.
Men i takt med att de andra partierna backat undan från arenan har de lämnat fritt spelrum för krafter som förstår att utnyttja pressfriheten i syfte att inskränka den. Kommentarerna om vad public service borde eller inte borde publicera har hårdnat betydligt sedan licensfinansieringen ersatts med finansiering ur statskassan och ”skattebetalare” kräver plötsligt rätten till nyheter som speglar just deras åsikter.
För i grunden handlar att värna en tidning inte bara om att krama en produkt man tycker om. Det handlar om att vilja bevara allt den fria pressen står för.
Kanske har vi nu kommit till en punkt där det är dags att starta nya tidningar, i stället för att lägga ned dem. Det är inte en naturlag att man måste flytta pengar från journalistik till kommunikationsavdelningar, eller annonser från tidningar med ansvariga utgivare till andra plattformar. Det går att byta åt andra hållet också.
Föreningar och partier som vill värna demokratin har allt att vinna på att bli tidningsägare och utse starka oberoende utgivare som vet att skilja på åsikter och fakta och genom att publicera sig på egna plattformar inte behöver förhålla sig till användarvillkor uppsatta av amerikanska mångmiljardföretag.
Nej, det är inte lätt att driva en tidning. Men det kanske inte är fel att fler får inse det, och försöka.
Kanske skulle då inte förslag om inskränkningar i yttrandefriheten passera så obemärkt som förslagen i Yttrande- och tryckfrihetsgrundlagsutredningen att stoppa sajter som Lexbase, och Öppna datautredningen som föreslår nya avgifter för allmänna handlingar.
Kanske skulle då vi journalister våga säga ifrån mer högljutt när till och med våra egna branschmedier lägger ned sina pappersutgåvor, som Dagens Media, Allt om tidskrifter och Scoop.
Och kanske skulle jag inte längre känna mig som den enda som överhuvudtaget la märke till de tomma tidningsställen bland stressade tunnelbanependlare efter Metros död.
Fler partier borde göra som SD. Fast precis tvärtom.
Det finns inget bättre sätt att visa att man tror på det fria ordet än att släppa det helt fritt.
