Vad ska man få säga – i och utanför TF/YGL?

Jag är också fullt medveten om att ansvaret för vad som skrivs på sociala medier är reglerat i ett komplicerat system och att även där ibland förekommer ett ensamansvar.

Men det är inte vem som ansvarar – om någon gör det – som jag vill diskutera, utan vad som ska medföra ansvar i det ena eller det andra mediet.

Boman talar om ”kvalitetsskillnaderna mellan sociala och ”traditionella” medier”. Han tror, liksom Fredrik Karén, att ungdomar idag inte har några problem med att förstå denna kvalitetsskillnad.  Jag antar att de båda menar att kvalitén på vad som skrivs och sägs i grundlagskyddade medier generellt är högre.  Det är förhoppningsvis sant i allmänhet. Men undantagen är alltför många för att någon idag ska kunna blunda för dem. 

Annons

Boman hänvisar till att i de grundlagsskyddade medierna gäller ”ansvar att göra pressetiska bedömningar och följa etiska riktlinjer” och att som utgivare bl.a. kunna bli straffrättsligt ansvarig. Ja, det är sant – så länge det faktiskt utkrävs ett pressetiskt respektive straffrättsligt ansvar vid övertramp. I det fall som föranlett denna diskussion har så skett – men en av dagspressens ledande förträdare har sagt sig strunta i detta och han får indirekt stöd av kollegor.

PO Ola Sigvardsson har nu (4/12) känt sig tvingad att medge att

”(d)et är olyckligt om en av Sveriges ledande utgivare väljer att inte respektera beslut i Pressens Opinionsnämnd. Det kan naturligtvis skada det pressetiska systemet om han väljer att göra allvar av att bryta sekretessen när han finner det lämpligt.”

Men han måste snabbt tillägga:

”Å andra sidan finns det inte skäl att överdramatisera situationen.”

Vem har påstått det? Men om inte jag pekat på Mattssons övertramp och obstruktion hade PO med säkerhet låtit det passera opåtalt.

Benjamin Boman har en ansats till svar på min fråga om de grundlagsskyddade medierna ska kunna slippa ansvar för vad som skulle medföra ansvar i sociala medier: där det finns någon som varit beredd att ta på sig ansvar för uttalanden och för grundlagarnas efterföljd har den personen förtjänat en större yttrandefrihet än den som ägnar sig åt anonymt näthat. Det låter tänkvärt. Men om risken att ansvar verkligen utkrävs av en ansvarig utgivare är närmast obefintlig är detta knappast tillräckligt som skäl för att straffa den som gör samma sak i ett icke grundlagsskyddat medium. För de senare har vi som bekant särskilda trösklar som ska göra det svårare att utkräva ansvar – vi har ett jurysystem, vi har en särskild instruktion om att hellre fria än fälla, att tänka mer på ämnets och tankens lagstridighet än på uttryckets.

Det är den här cirkelargumenteringen jag vill visa på. Och som så klart illustreras av Thomas Mattssons beteende.

Hur JK ser på den grundläggande frågan hur omfattande ansvaret bör vara i olika typer av medier vore intressant att veta. En antydan kan man kanske utläsa i en formulering i ett beslut 2012-06-20 (dnr 3113-12-31, 3474-12-31), som handlade om en webbplats med utgivningsbevis.  JK skriver där:

”att sajten YakiDa rent faktiskt inte torde ha någon särskilt stor läsekrets. Vidare är det allmänna intrycket som webbplatsen ger sådant att det kan ifrågasättas om någon som tar del av innehållet där verkligen kan föranledas att tro på alla de uppgifter som publiceras. Till skillnad från vad som är fallet när det gäller traditionella medier kan det alltså hävdas att risken för att de publiceringar som skett på YakiDa ska leda till andras ”missaktning” i straffbestämmelsens mening rent faktiskt framstår som förhållandevis liten.”

Just det. Risken att en uppgift blir trodd är generellt större i traditionella medier.  Vad bör det betyda för ansvarets räckvidd?

Frågan om vi ska ha en teknikoberoende grundlag har ju behandlats ingående, och kommittéordföranden Göran Lambertz blev nedröstad. Rör inte vår tryckfrihet var återigen den övervägande reaktionen. Men nog måste man kunna diskutera och argumentera kring den grundläggande frågan om yttrandefrihetens reglering kontra andra fri- och rättigheter, oberoende av medium? Bör inte grundlagsskyddet medföra ett ansvar att undvika övertramp i väl så hög grad som man anser ska krävas i andra medier? Med andra ord: bör inte ”vuxenvärlden” i form av tidningar, TV och radio vara goda förebilder för den generation som har de nya medierna som kanal för sina åsikter?  

                                                                 Madeleine Leijonhufvud

Läs Madeleine Leijonhufvuds debattartikel här.

Läs Expressens chefredaktör Thomas Mattssons svar här.

Läs Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karéns svar här.

Läs Madeleine Leijonhufvuds replik här.

Läs juristen Benjamin O J Bomans svar här.

Läs Ulrika Knutsons krönika här.

Läs Ola Sigvardssons replik här