Varför mer yttrandefrihet i grundlagskyddade medier?
Ska yttrandefriheten i grundlagsskyddade medier vara mer skyddad än friheten att yttra sig i de medier där unga människor i dag oftast ventilerar sina åsikter?
Den frågan ställde jag på SvD Brännpunkt (13/11), och jag illustrerade med två händelser: de unga flickorna som kallade andra flickor för hora på Instagram och dömdes att betala uppåt halvmiljonen i skadestånd, och mannen som präglade mynt med texten horkarl om kungen och fick tidningar och TV att sprida budskapet inom och utom landet, utan några påföljder för någon.
SvDs chefredaktör Fredric Karén tog upp min fråga (17/11) och svarade ett obetingat ja. Det gjorde också Expressens chefredaktör Thomas Mattsson i en replik (14/11). Men mediernas företrädare behöver fundera djupare och formulera sig väl om de ska få stöd för sin inställning också hos dagens unga – och därmed morgondagens politiker.
En sak är att vi i dag har ett särskilt ansvarssystem för tryck- och etermedier, med en ansvarig utgivare som är den som ska bära ansvaret, straffrättsligt och medieetiskt, om gränserna överskrids. Det innebär, som Karén uttrycker det, att ”grundlagsskyddade medier tar ett betydligt större ansvar för din rätt att yttra dig än vad sociala medier gör”.
Visst, den enskilde reportern, eller för den delen debattartikelförfattaren, riskerar inte att straffas för innehållet i tidningen. Men det är ju inte det jag avser med min fråga, utan hur man kan motivera att – som de två chefredaktörerna menar – grundlagsskyddade medier ska kunna sprida en typ av uppgifter utan påföljder för någon, medan sociala medier utan ansvarig utgivare inte kan göra detsamma. Betraktar man frågan från den utsattes perspektiv, t.ex. den som blivit allvarligt kränkt av en ogrundad uppgift, är denna skillnad inte förklarad med hänvisningen till att ”systemet är så”.
Möjligheten att nå spridning för kränkande uppgifter i sociala medier är redan nu fullt jämförbar med möjligheten att göra det i grundlagsskyddade medier. Men det gäller också möjligheten att nå ut med viktiga avslöjanden om maktmissbruk. Om det ena systemet ger större utrymme att t.ex. kränka människor utan påföljd kräver det en saklig motivering.
Jag är fullt medveten om hur känsligt det är att överhuvudtaget ta upp något som berör grundlagsskyddets utformning. Inom medievärlden reagerar man med ryggmärgsreflex. Första gången jag, lyckligt gift med en journalist, upplevde den hållningen var när jag var inbjuden att debattera frågan om förbud mot innehav av barnpornografi på Publicistklubben på 90-talet. Den närmast hatiska stämning jag där mötte var en chock. Jag skulle vilja påminna dem som deltog i den debatten om vad de då uttalade – och jämföra med den verklighet vi sedan dess blivit bara alltför medvetna om.
Politikerna är fullt medvetna om motståndet – och de gör allt för att inte utmana. Därför var justitieminister Beatrice Ask mycket taktisk när hon härom veckan tillkännagav att en proposition läggs till riksdagen. Hon talade om att näthatet ska bekämpas – men hon undvek nogsamt att nämna att förslaget går ut på att allmänt åtal ska kunna väckas i ökad omfattning vid förtalsbrott i såväl sociala medier som i tidningar, radio och TV. Det ska – efter ytterligare ett riksdagsbeslut efter höstens val – inte längre behövas att åtal från allmän synpunkt är påkallat ”av särskilda skäl” för att JK ska väcka åtal. Det var med just den passusen i lagtexten som JK Anna Skarhed motiverade sitt beslut att inte åtala den ansvarige för filmen Call girl.
Det svenska systemet måste kunna försvaras med genomtänkta och logiskt hållbara argument. Europadomstolen är tydlig med att andra intressen ibland måste vägas mot tryck- och yttrandefriheten. En debatt om hur dessa avvägningar ska göras får inte uppfattas som ett hot.
Och om man i dessa frågor vill ha möjlighet att även i framtiden hänvisa till det pressetiska systemet bör man reagera om detta inte respekteras av ledande företrädare inom kåren. Det som föranledde min Brännpunktsartikel var att Expressens chefredaktör på sin blogg 9/11 skrev att han inte kommer att följa den regel i pressetiken som han just fällts för av den egna ”domstolen” Pressens Opinionsnämnd, på talan av den interne ”åklagaren” Allmänhetens Pressombudsman, nämligen att inte offentliggöra en anmälan. Men det upprörde inte ordföranden i Journalistförbundets yttrandefrihetsgrupp. Han ser i stället – just det, min artikel – som ett angrepp på yttrandefriheten (SvD.se 15/11).
Jag har ingått i många – och ingår fortfarande i ett par – etiknämnder på olika områden. Det har rört advokatverksamhet, börsverksamhet, vetenskaplig forskning, hälso- och sjukvård och korruptionsbekämpning inom
näringslivet. Inte på något av dessa områden har jag upplevt att det interna etikarbetet är något man kan strunta i – och få stöd från kollegor för denna hållning.
Erfarenheten och kunskapen hos journalister och chefspersoner inom media behövs i debatten om tryck- och yttrandefrihetens avvägning mot andra, väsentliga intressen. Det går inte att låtsas att det handlar om något annat, som frågan om monarki kontra republik. Huvudet i busken har aldrig varit en hållbar linje, och här är den närmast destruktiv.
Så åter till min fråga om grundlagsskyddets särställning i förhållande till andra medier. Den behöver ett svar.
Madeleine Leijonhufvud,
professor em. i straffrätt
Läs Thomas Mattssons svar: "Anonymitetsskyddet omfattar inte kungligheter och regeringschefer"
Läs Fredric Karéns svar: "Vem vill Leijonhufvud skydda?"
