Grundlagsskyddet handlar om frihet under ansvar

Min egen erfarenhet av förtalsbrott och andra brott på Internet är att bloggare, och andra brukare av sociala medier, knappast tror på ensamansvar för allt som förekommer i en databas på Internet.

Bloggare har exempelvis i flera fall velat undgå ansvar för sådant de godkänt i kommentarfältet – en hållning som etablerade publicister förstår är fruktlös. "Bloggen är inte modererad alltid. Vissa kommentarer skickas till mig för granskning och andra slinker igenom osedda. Just den här har jag inte sett." sa exempelvis en om WordPress kommentarinställningar uppenbart okunnig Kent Ekeroth (SD) till Skånskan, när han anmälts för förtal i en bloggkommentar ("Han anmäler SD-bloggare", 2011-05-11), vilken publicerades under en period då flera hatiska, polisanmälda kommentarer om muslimer också publicerades på Ekeroths blogg. 

Nätaktörer tillhörande extremistgrupper, vilka ofrånkomligen kommer att begå brott, tror – i de fall de inte skaffat sig grundlagsskydd – inte sällan på att helt undkomma ansvar genom anonymitet och så många användare som möjligt (eller genom att påstå att mediet, t.ex. en blogg, har flera användare). Då kan man alltid skylla på varandra, om polisen mot förmodan ens skulle anse att det anmälda brottet kan utredas och därmed inleda förundersökning. För det enskilda brottsoffet (vid fall av förtal, förolämpning, olaga hot eller hot mot tjänsteman) finns i praktiken inga möjligheter att efterforska den enskilda skribenten.

Annons

Mer yttrandefrihet i grundlagsskyddade medier går hand i hand med mer ansvar – ansvar att känna till svensk rätt, ansvar att skydda källor från avslöjande och således ansvar att under straffansvar respektera källors och skribenters anonymitet, (stundom och för vissa) ansvar att göra pressetiska bedömningar och följa etiska riktlinjer, och framförallt ansvar att som utgivare uppge namn, så att skadeståndsrättsligt och straffrättsligt ansvar för eventuella brott kan utkrävas rättsligt.

En blogg eller ett Instagramkonto kan användas av flera personer vid olika tidpunkter, så att det blir svårt att bevisa vem som skrivit/publicerat ett visst brottsligt inlägg, men för allt innehåll i en grundlagsskyddad databas ansvarar vid varje given tidpunkt en enda person (om databasen inte har flera utsedda utgivare), enligt ett rimligt beslut från Högsta domstolen. Enligt grundlagarna ikläder sig även den som äger en tidskrift eller driver en elektronisk databas, ansvar för skadestånd till brottsoffer; motsvarande ansvar finns inte för den som t.ex. "äger" ett Instagramkonto.

Vidare kan det finnas legitima ordningsskäl att inte uppställa samma hinder mot polisiära ingripanden, när det gäller uttalanden utanför grundlagarna – t.ex. en Hitlerhälsning på stan eller spridning av anonyma utskrivna hatiska klistermärken på en skola – än beträffande grundlagsskyddade medier, som endast Justitiekanslern (i regel) kan låta vidta tvångsmedel emot.

Den som varit beredd att ta på sig ansvar för uttalanden, och för grundlagarnas efterföljd, genom sitt namn – vare det på ett flygblad eller ett i ett utgivningsbevis – har helt enkelt förtjänat en större yttrandefrihet än den som ägnar sig åt anonymt näthat. Hade aktörer som verkar utom grundlagarna – och som inte är bundna av pressetiska regler – haft samma friheter hade ännu färre brott kunnat beivrats och fler kränkningar skett. Anonyma mynt med smädelser om kungen går som sådana för övrigt under samma regler som det anonyma näthatet.

                                                                      Benjamin O J Boman

                                      jurist med erfarenhet av förtal och annat näthat

Läs Madeleine Leijonhufvuds inlägg här.

Thomas Mattssons svar här.

Fredric Karéns svar här.