Nu lämnar jag förbundet
I trettiofem år har jag varit medlem i Journalistförbundet, de senaste tjugosju som frilans.
Två gånger har jag fått hjälp av förbundet – när en reporter på Sydsvenskan stal delar av ett material om Raoul Wallenberg som kollegan Thomas Kanger och jag samlat ihop och publicerat, på var sitt håll, och när Ordfront Magasin försökte lura mig på betalningen – men jag är tillräckligt gammal för att minnas förre ordföranden Östen Johanssons hårdnackade motstånd mot frilansarnas rätt att bilda bolag.
Frilansrekommendationen har jag bara haft nytta av när jag gjort andra jobb än reporterns.
Nu lämnar jag förbundet. Min sort hör inte hemma där. När Journalistens redaktion lämnade över min förra bok, Världens bästa land, ett försök att berätta om det nya Sverige, baserad på flera års research, till en vikarie som inte kunde läsa innantill, än mindre skriva svenska, blev jag fly förbannad men besinnade mig, höll käft.
Nu har jag publicerat en ny bok, Reportage. Att få fakta att dansa. Den är speciell i sitt slag, fyller en lucka – annars hade jag inte orkat skriva den. Den har redan antagits av flera journalistutbildningar, som en grundbok i reportageskrivande.
Efter flera veckors tystnad vände jag mig till Journalistens chefredaktör med en fråga om varför den inte recenserats eller uppmärksammats på annat sätt i tidningen.
Hennes svar – att det finns så många journalister som skriver böcker om journalistik att redaktionen inte hinner läsa alla – fick mig, till sist, att göra slag i saken. Vi klarar oss så bra utan varandra.