Mediernas bröllopsyrsel – ett varnande tecken
Vad var det som drev de stora morgontidningarna månaderna och veckorna före kronprinsessbröllopet? Det måste ha varit medvetna val av redaktionsledningarna som gjorde att tidningarna så massivt och så länge skrev om detta överreklamerade bröllop.
Värst var de båda stockholmstidningarna med rojalistiska Svenska Dagbladet som mest hovsamt. Men gamla republikanska Dagens Nyheter bugade nästan lika djupt (ledarsidan och krönikören Lena Andersson kunde inte skriva kritiskt varenda dag).
Bilagor, hovintervjuer, bakomscenenreportage, historiska frågespalter… Respekterade journalister genomförde uppdrag som inte kan ha varit tillfredsställande för dem att bli tilldelade.
De två stora tidningarna utanför Stockholm, Göteborgs-Posten och Sydsvenskan, var visserligen måttligare. Men också de öste på så att den rojalistiska delen av läsekretsen måste ha blivit mer än mätt.
Parallellen med Sveriges Television är tydlig. Också SVTs ledning planerade in mängder av kungligt material under våren med kulmen under heldagen den 19 juni. Många reportrar måste ha haft samvetsproblem.
Så betedde sig alltså de främsta av våra medier, som annars älskar att uppträda som kvalitetsmedier med syfte att rapportera allsidigt, upplysa och granska. (Sveriges Radio var ett välgörande undantag, där höll redaktionsledningen fast vid sin uppgift.)
Detta är ett varnande tecken. Det finns en sanning i varningarna: kvalitetsmedierna orkar inte längre hålla stånd mot förytligande och trivselrapportering. Politiken blir en tävling som vilken som helst, person får stå mot person, ekonomin och företagsvärlden blir ett surr av kriser och uppköp. Få hinner analysera och gräva.
Att kvällstidningarna och även TV4 var om möjligt ännu mer överdrivet svassande under bröllopsmånaderna är inte lika överraskande. De arbetar på ett annat sätt, där är det ytterst lösnummer och reklamintäkter som gäller.
Ett visst journalistiskt hopp får man ändå om man tittar i tidningarna ute i landet, det vill säga dem som de flesta svenskar läser. Visst varierar det en del. Tidningarna kring Mälardalen (med visst undantag för Upsala Nya, tycks det mig) skrev ganska mycket åtminstone veckan före bröllopet. När det gäller de båda gävletidningarna Gefle Dagblad och Arbetarbladet kan man väl peka på förmildrande omständigheter.
Men annars höll man sig oftast till lite lokala vinklingar och tog in några TT-texter och kartor över kortegeväg och Hagaparken.
Är man optimist kan man tolka detta som att redaktionsledningarna ute i landet lyckades hålla huvudet kallt och bedömde allmänintresset i förhållande till annat som inträffade och berörde läsarna. Mer pessimistiskt kan man tänka att de inte ansåg sig ha råd och utrymme. Men låt oss vara optimistiska.
Stockholms morgontidningar och SVT däremot borde ta itu med en ordentlig intern diskussion om vart de är på väg. Ska bröllopsprestationerna förstärka de försämringar i journalistiken som blivit allt mer märkbara under senare år? Eller ska de mer betraktas som allvarliga fall av journalistisk yrsel? En yrsel som kan botas med mediciner som kyligare bedömningar och bättre målsättningar.