För lite innovation från mediebranschen
Vid webbens begynnelse så yttrade de unga teknikoptimisterna “Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras”. Bransch efter bransch skälvde. Internet förändrade underhållningsbranscherna, Wikipedia slog ut nationalencyclopedier (säkert till stor del för att det var lättare att stava). Än i dag digitaliseras nya branscher, de mest tidstypiska exemplen är Airbnb och Uber.
Varje gång en ny bransch upplever digitaliseringen ställs samma frågor och ungefär samma lösningar. Som att man inte upplevt det tidigare och som att det är helt nya revolutionerande saker. När man tänker på det faktum att webben fyllt 25 år, så känns det lika fräscht att använda ordet “revolutionerande” kring det, som i att kalla 90-åringen Fidel Castro för revolutionär.
Tidningarna som var snabba på att anamma det digitala med en positivare attityd än de flesta andra branscher, verkar ha anpassat sig bättre. De var delvis visionära och uppfyllde ett högre mål än de flesta andra branscher genom samhällsnyttan, men också genom att ha en bättre kontakt med sin publik. En skivbolagsboss som skriker att han vill ha högre betalt från 10 000 meters höjd i sin privatjet får inte riktigt samma sympati som en journalist som suttit fängslad under sitt försök att granska makten. Säkert är det därför projekt som Blank Spot Project finansierats och ger andrum till åtminstone några inom tidningsbranschen. För sällan är det positiva nyheter som kommer om den här branschen.
Tidningsdöden. Mediedöden. Tidning efter tidning ska sparka journalister. Demokratiministern uttalar sig om vilket hot mot demokratin det är att inte ha tillgång till bra journalistik. Koncerner slås ihop. Seriösa tidningar prackar på folk saker de inte vill ha, saker som inte är deras affärsområde. Skvaller, snabba rewrites på andras artiklar, bloggare som ska dra unga läsare. En desperation som växer. Och lösningen på allt är som vanligt nu för tiden, genom att skapa murar.
När tidningarna blir allt desperatare så prackar de på människor mer reklam. När människor får för mycket reklam så skaffar de sig en reklamblockerare. Då svarar tidningarna med att blockera dessa och tvinga människor att se reklam. Tidningsbranschen i dag handlar tyvärr numera om att hjälpa företag att sälja sina mindre viktiga produkter. I stället för att granska företag som lånar ut pengar via SMS till ockerränta, stora klädföretag som misshandlar djur och har barnarbetare, eller spelföretag som skor sig på spelmissbrukares lidande, så är detta i stället händerna som matar tidningsbranschen. Att den kommande tidningsdöden är ett demokratiskt problem stämmer, men förminska inte den lite tveksamma situationen som branschen befunnit sig i under längre tid.
För har ni tänkt på vilka företag som granskas av TV4s Kalla fakta? Och jämför sedan med deras annonsörer. Inte är det smart att granska de som gör reklam. Inte är det konstigt att Uppdrag granskning, som kan luta sig tillbaka på TV-avgiften, kan göra mer oberoende inslag än ett företag som är rädd för att bita sin matande hand.
Teknisk evolution skapar ofrånkomligen nya förutsättningar för varje bransch. Men att satsa allt på ett kort, där man försöker behandla sin publik sämre för att få mer betalt, låter som ett ganska dåligt kort att spela. I stället för att själv försöka tänka i nya banor så tittar tidningsbranschen gärna på sina konkurrenter. Som tittar på sina konkurrenter. Sen gör alla samma sak och skyller på varandra. Vore det inte spännande om det kom några nya idéer? Det finns ju så många som inte handlar om att värdesätta varje artikel och varje tecken eller mening i kronor och ören. För när man gör på samma sätt som man alltid gjort så bör man ju inte förvänta sig nya resultat.
Själv tror jag mycket på samarbeten, såväl med andra parter som med sin publik. Mest tror jag på att ha många lösningar och möjligheter, inte satsa allt på ett kort. Under diskussionen om TV-avgiftens vara eller inte vara, tänkte jag att man kanske borde höja avgiften men låta fler aktörer få tillgång till den. Och visst borde man samarbeta med andra parter om hur man tar betalt för sitt journalistiska arbete, på ett sätt som fungerar för den allt mer krävande och illojala publiken, i stället för att straffa alla, inklusive sig själv.
Internet har förändrat mycket, men det har inte förändrat grunden för samhällets behov av journalistik. Tvärtom. Ju mer samhället blir digitalt, desto mer globalt och svårnavigerat blir det. Vi behöver journalistik, kultur och debatter för att få perspektiv och förståelse för oss själva och vår samtid. Vi behöver dela med oss och inkludera människor från olika bakgrund och samhällsklasser. Jag försöker göra min del för att få en bra balans mellan tillgång till information och betalning. Den består inte i att pracka på unga människor sms-lån med skulder för livet, och sen klaga till demokratiministern om hur internet förstört min affärsverksamhet.
För några år sedan startade jag Flattr, ett system för att lika enkelt som man delar information, kunna dela pengar på internet. I höst kommer fas två av systemet. Vi tror inte på att reklam är sättet för att finansiera oberoende medier, och vi tycker det är för lite innovation från mediebranschen själv. För problemet vi haft med Flattr är att vi stått med pengar och bett om att få ge bort dem till medierna, men de har inte varit intresserade. Kanske är man för fina för att ta betalt av individer när man i stället kan ta betalt av stora företag.
Kanske borde någon granska mediernas beroende av reklamindustrin. Fast vem skulle finansiera det?
Peter Sunde Kolmisoppi
Internetaktivist, grundare av the Pirate Bay och Flattr
