”Den verkliga katastrofen för unga i mediebranschen”
DEBATT Nyutexaminerade journalister hamnar på en arbetsmarknad med hög konkurrens och nepotism. Det är en pågående tyst katastrof.
Mediebranschen är inte bara en plats för nyheter och underhållning – den är en förlorad illusion. 2024 ansåg en majoritet av arbetsgivare att det fanns en brist på journalistisk arbetskraft men nu har trenden helt vänt. Arbetsförmedlingen bedömer nu möjligheterna till att hitta jobb som journalist är “små till medelstora.” Branschen har drabbats hårt av ett antal sparpaket och varsel förra året, som följd av ökade omkostnader och nedgången av annonsmarknaden. Vi är många journalister som känner oss lurade. Tillfälliga jobb, redaktioner som krymper och tuffa arbetsförhållanden. Kollektivavtal? Ingen självklarhet.
Utöver dåliga förutsättningar med för få jobb slåss nyutexaminerade journalister också mot en arbetsmarknad med hög konkurrens och nepotism. Det är en pågående tyst katastrof. Det handlar om unga, hungriga människor som har utbildat sig för att bygga sin framtid men i stället slungas in i en omöjlig arbetsmarknad. Den verkliga katastrofen i mediebranschen är inte bara att det finns för få jobb utan även att de enstaka jobb som annonseras ut ställer orimliga krav. Vill du ha ett jobb som journalist? Förutom en kandidatexamen ska du helst ha tre-fem års arbetslivserfarenhet innan du ens hunnit sätta din fot utanför universitetet. Du måste också känna rätt människor. Branschen är hårt drabbad av nepotism, många får jobb tack vare en känd förälder på ett stort medieföretag eller ett syskon med en hög position i branschen. Det är svårt att tänka att det är på grund av egna meriter.
Vad blir då konsekvensen för alla dessa arbetslösa journalister? Vad både utbildningssystemet och branschen tycks blunda för är en grupp av universitetsutbildade personer som måste leva på knäckebröd samtidigt som de torkar sina tårar med sitt examensbevis. Många journalister tvingas att skola om sig till yrken som kommunikatör på privata utbildningar. Vilka också är reserverat för de som har råd att betala ur egen ficka. I olika Facebookgrupper för journalister läser jag allt oftare inlägg från personer i liknande situation som mig. De är utbildade journalister med arbetslivserfarenhet från branschen som alla berättar samma historia om hur omöjligt det är att få ett jobb. Många är liksom jag frustrerade. Jag ser så många kollegor som ger upp sina drömmar och söker sig till andra yrken. En kursare som är i 20-årsåldern har letat jobb i över 1,5 år utan att få napp. Nu har hon tvingats ge upp sin livslånga dröm och ska istället börja jobba som montör på en maskinfabrik.
Det handlar inte bara om nedskärningar i mediebranschen, hög konkurrens, få jobb och nepotism. Vi borde ställa oss frågan om det verkligen är rimligt att universitet och högskolor fortsatt lockar människor till att gå långa journalistutbildningar och ta dyra CSN-lån när utsikterna är så dystra? De fortsätter att sälja in journalistutbildningar som ett bra val – sanningen är att mediebranschen för de allra flesta är ett enda stort luftslott.
Sissel Waering
journalist
Det är de äldre och erfarna journalisterna som drabbas hårdast. De kan inte byta karriär.
Det är nog för många utbildningsplatser helt enkelt, jämfört med hur många jobb som finns.
Och en och annan som tar en genväg och får jobb utan utbildning för att personen är duktig på att skriva, en skicklig stilist. För att få skriva kolumner verkar det vara viktigare att vara känd än att vara utbildad.
Utbildning är dock inte den enda meriten som finns. Men precis som hon som debatterar skriver så är det ju inte rätt att personer går relativt långa utbildningar som därefter inte leder till jobb. En generell jobbgaranti för personer som gått en högre utbildning vore bra, men så är ju samhället inte alls idag. Men problemet är inte unikt för just utbildade journalister.
Att journalistutbildningen är lång håller jag däremot inte alls med om. Den är ofta tvåårig och därmed en av de allra kortaste. Det är väl inte så mycket att hålla med om eller inte heller. Det är ju ren fakta att det är en av de kortare utbildningarna. Men den borde leda till jobb.
Och ingen ”tvingas” att betala för privata utbildningar till kommunikatör heller. Det finns många gratisutbildningar att söka, dock kanske inte just inom kommunikation. så den meningen invänder jag också emot.
Debattören har också en del poänger, dock är det inte saker som är unika för just journalister utan andra yrkesgrupper har också svårt att få jobb trots utbildning. Men journalister är ganska hårt drabbade.
Det är tveksamt om den sista meningen är sann, och är den inte sann är den inte heller relevant.
Hon skriver att för ”de flesta” är mediebranschen ett stort luftslott. För en del är det nog så, men är de verkligen en majoritet? Formuleringen ”de flesta” antyder ju att det rör sig om en majoritet.
Men med det sagt så sätter ändå debattören fingret på ett stort problem.