Det saknas social journalistik
Det må vara sant, som Journalisten konstaterar (14/10), att tidningarna har kommersialiserats. Bostadsjournalister skriver mer om inredning och mindre om sociala aspekter av boendet. Men min analys om anledningen till att bostadsjournalistiken försvunnit är en annan. Orsaken tror jag snarast är att samhället förändrats, att journalisterna har andra utgångspunkter när de söker nyheter och att statens roll i fråga om bostäder ändrats.
I början av 60-talet saknades bostäder. Folket krävde att politikerna löste problemet. Som ett gigantiskt folkligt och gemensamt samhällsprojekt byggdes miljonprogrammet. Statsminister Tage Erlander gjorde bort sig i TV när han frågades ut om bostadspolitiken och folket straffade honom hårt. Socialdemokraterna led ett historiskt nederlag i kommunalvalet.
Jag berättar detta för att illustrera hur viktig bostadspolitiken var och vilket tryck som fanns på politikerna att lösa frågan. Jag är en av ganska få journalister som debatterar bostadspolitik i dag. När jag deltog på ett bostadspolitiskt seminarium i somras trodde somliga där att bostadsfrågan skulle bli en valfråga. Bostad är ju en social rättighet, menade till exempel Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman.
Hon har rätt i sak men jag trodde inte hennes profetia. Ingen kräver att staten löser bostadsfrågan i dag. Ungdomar gillar läget och i Stockholm köper de pendelkort, bor kvar hos mamma, hyr i tredje hand eller köper svartkontrakt.
Ingen kräver nya miljonprogram.
Folket köper läget där bostaden allt mer betraktas som en vara på en marknad. Nu finns visserligen åter igen en bostadsminister men i stort går ändå politiken ut på att bedriva så lite politik som möjligt. Därmed har bostadsjournalisterna ingen politik att granska. Och utan folkligt tryck och när det inte finns något diarium att kontrollera, inga motioner eller propositioner att läsa blir det genast svårt för journalisterna.
Så journalisterna är i stället upptagna med att följa det politiska spelet och gräva i andra diarier.
När de tar upp samhällsproblem är det från medelklassens perspektiv. För journalisterna har inte bara berättat om inredning – de har också rapporterat flitigt om boräntor, fastighetsskatt och prisutvecklingen för bostadsrätter på Östermalm.
Journalistik har blivit för dem som har – bostad, jobb och kontaktnät.
Riksmedierna har fjärmat sig från vanliga människors vardag, från dem som inte är innerstadsmedelklasstockholmare.
Det saknas beskrivningar av vad som händer i storstädernas förorter, på landsbygden eller i arbetslivet. Av ett samhälle som förändras. Reportage om utanförskap, segregation, arbetslöshet och operationsköer. Journalistik som utgår från människor som inte har bostad, jobb och kontaktnät.
Landsbygdens eller arbetarklassens människor får vara med som case när en ny undersökning visat hur folk har det eller en opinionsundersökning avslöjat vad de tycker. Då får de en enkätfråga i Dagens Nyheter. Eller en TV-mick i ansiktet för att bekräfta. Sedan nästa expert i rutan. Men vanliga människors verklighet är aldrig utgångspunkt för journalistiken.
Det finns medier, som lokaltidningar, med andra perspektiv. De medier som jag i första hand följt under senare år är Dagens Nyheter, Sveriges Television, TV4 och i viss mån även Svenska Dagbladet. I dessa medier hoppas jag på fler nyheter som inte hämtats från regeringskansliet eller redaktionsmejlens pressmeddelanden.
Fredrik Karlsson
chefredaktör Byggvärlden