”Det kostar inget för enskilda journalister att ha fel i flock”

När jag i januari i år satte punkt för min bok om den så kallade Swedbankskandalen (Avrättad: Swedbank, myndigheterna och mediemobben), var det 40 år gamla ”styckmordet” åter på tapeten tack vare en dokumentärserie av Dan Josefsson och Johannes Hallbom.

Här fick två oskyldiga läkare sina liv slagna i spillror av en mediemobb och rättsvårdande myndigheter. En friande dom i tingsrätten hävdade att läkarna hade styckat Catrine Da Costas döda kropp, ett resonemang som vilade på vad en 16 månader gammal flicka eventuellt hade upplevt. Vilket må vara aldrig så absurt, medierna drevade mot läkarna och hårdare än någon annan drevade Uppdrag granskning.

Och vi må skaka på huvudet åt dessa stollerier nu långt efteråt, men har vi lärt oss någonting? Nej, hävdar jag. Det är idag lika illa som någonsin. Och Uppdrag granskning presterar lika oseriös drevjournalistik. Reportrarna manipulerar sitt material och sina publiceringar i syfte att uppnå största möjliga skada.

I Swedbankfallet har vi bland de drabbade främst, givetvis, före detta vd och koncernchef Birgitte Bonnesen, som har fått sex år av sitt liv förstörda och slutet av sin karriär förmörkad. Men offren är flera, inte bara i Sverige utan även i Estland. Och som jag visar i boken Avrättad är precis allt som påstås i Uppdrag gransknings reportage om Swedbank och penningtvätt hårresande felaktigt.

Reportrarna tror sig ha en lista med över 50 suspekta högriskkunder som sägs slussa pengar till skumma konton registrerade i London och på annat håll. I själva verket rör det sig om cirka ett halvdussin kunder, som sedan många år är ”offboardade”, vilket innebär att kundrelationen är avslutad av banken. Sedan många år!

Banken har alltså flera år tidigare redan sett exakt vad Uppdrag granskning tror sig se och agerat precis som man säger i intervjun: undersökt och anmält till vederbörlig tillsynsmyndighet. Vilket UG antingen inte vet eller också väljer att förtiga. Och antingen förstår man eller också förstår man inte att banken omöjligen kan kommentera kundrelationer i tv på grund av sekretess.

Men för säkerhets skull vägrar redaktionen i det längsta att upplysa Swedbank om vilka de påstådda penningtvättarna är, varför banken garanterat inte kan svara någonting alls oavsett regelverk.

De läckta uppgifter som UG sitter inne med är alltså inaktuella och överspelade sedan många år. Och bankens svar är korrekta. Vidare är påståendet att Swedbank vilseleder amerikanska myndigheter helt grundlöst, liksom att banken skulle ha tvättat pengar som går att härleda till den så kallade Magnitskyaffären (som UG dessutom har fått helt om bakfoten).

Det verkligt besvärande är dock hur journalistkollegor förhåller sig till denna katalog av felaktigheter. Utan ett spår av faktakoll drevar de alla hej vilt i veckor och månader. Och så tilldelar man UG Stora journalistpriset i kategorin Årets avslöjande utan att någon inblandad vet någonting alls om själva saken.

Dessa grundlösa drev ställer till med omätbara skador. Samtidigt kostar det ingenting alls för enskilda journalister att ha fel i flock. Inte ens den uppblåsta självbilden verkar ta stryk.

Jan Söderqvist
journalist, litteratur- och filmkritiker