Gå direkt till textinnehållet

Det finns inga belägg för en nätopposition

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Svar: Folke Schimanski påstår utan referens att det finns 23 miljoner dator-användare i Iran, varav många unga, och det tas som intäkt för att oppositionen egentligen är välorganiserad och finns även utanför de urbana miljöerna. Folke Schimanski hänvisar vidare till människomassorna vi såg på TV, dag efter dag. Var dessa människomassor tagit vägen är oklart, de kanske sitter och bloggar just nu om den vitala iranska oppositionen?

Beträffande de 23 miljoner datoranvändare som Folke Schimanski nämner, kan jag referera till en uppgift i Fokus
(Nr 43, s.2) om svenskars nätvanor, där det framgår att en av tre svenskar inte är ute på internet mer än en gång i veckan. Och då är Sverige ett av de länder i världen med högst andel internet-användare. Det är just dylika myter som min artikel slår hål på, bland annat
genom referens till den enda stora undersökningen av den iranska bloggosfären som gjorts, vilken visade att många var apolitiska, en hel del var regim-anhängare, och ännu fler ville främst skaffa sig en flickvän/pojkvän. De må ogilla regimen, och regimen må ogilla deras nätaktivitet, men det gör dem knappast till en opposition, än mindre visar det att de organiserar sig via sociala medier. Schimanskis resonemang om ryktesspridning är fullständigt obegripligt, alltså att i en diktatur förekommer självfallet ryktesspridning, och att dessa senare dementeras. Jaha.

Men vad har detta för betydelse för källkritik och hur mycket man kan förlita sig på uppgifter som sprids via iranska bloggare och twittrare? Jag har tidigare (Sydsvenskan 18/6, Expressen 6/8) skrivit om Twitter, Ahmadinejad och Neda Agha-Soltan, om Schimanski vill förkovra sig vidare om mina skriverier kring Iran och Twitter, men nu valde jag att vara djävulens advokat och sätta fokus på vem det är som kvittrar om vad och för vem. Kianzads politiska hemvist ska Schimanski fullständigt strunta i. Huruvida resultaten av en viss artikel passar regimens syften eller ej är inte något en journalist ska ta i beräkning. Men om man har en agenda, som Schimanski verkar ha, så vill man gärna att nyheterna ska passa ens väg, ideal och mål. Då riskerar man att bli hemmablind, och i värsta fall tappa synen totalt.

Är det någon som misstänkliggörs i artikeln så är det medier som okritiskt hissar eller dissar sociala medier utefter vissa mallar, som den att den iranska oppositionen är välorganiserad, nätburen och regimkritisk, något som det helt enkelt inte finns belägg för. Obekväm sanning? Visst. Men likfullt sant och relevant och värt att rapportera om.

Behrang Kianzad

Fler avsnitt