”Beslutet om Lexbase utmanar kärnan i det svenska grundlagsskyddet”
Debatt Tillsynsmyndigheter ges i praktiken makt att bedöma vad som utgör ”godtagbar” redaktionell bearbetning och journalistiskt ändamål.
Många medier använder redan AI för sammanfattningar, kategorisering och arkivhantering. Om myndigheter kan underkänna hela tjänster för att informationsbearbetning av offentliga handlingar är för systematisk eller sökbar, förskjuts makt från redaktioner till tillsynsmyndigheter.
Det är konsekvensen av det beslut som Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) fattade tidigare i veckan. Lexbase får en reprimand och föreläggs att se till att det inte längre går att, genom sökning på namn, personnummer eller adress, ta del av offentliga uppgifter som till exempel brottmålsdomar om en eftersökt person.
IMY bygger beslutet på en tidigare dom i EU-domstolen där domstolen menade att bolaget behandlar personuppgifter om brott (artikel 10 i dataskyddsförordningen) utan lagligt stöd.
Domstolen menar att tillhandahållandet av offentliga handlingar i form av fällande domar i brottmål på internet bara kan anses ske för journalistiska ändamål om behandlingen syftar till att sprida information, åsikter eller idéer till allmänheten, materialet är föremål för redigerings- eller bearbetningsarbete (eller åtminstone följer en redaktionell linje), pressetiska/yrkesetiska regler iakttas och fakta granskas före publicering.
IMY:s tolkning av domstolsutslaget innebär att myndigheten underkänner bolagets omvandling av cirka 1,4 miljoner domar med hjälp av automatiserade verktyg/AI till kortfattade artiklar. Myndigheten menar att tjänstens grundläggande funktion inte förändrats utan fortfarande utgör en sökbar samling dokument där kopplingen mellan person och artikel i praktiken avslöjar brottsuppgifter.
IMY:s föreläggande riktar sig inte direkt mot enskilda artiklar utan mot söktjänstens struktur och sökparametrar. I praktiken styr det hur redaktionellt material får organiseras och göras tillgängligt – något som traditionellt legat inom ansvarig utgivares exklusiva ansvar.
Beslutet utmanar själva kärnan i det svenska grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet. Censurförbudet och förbudet mot hindrande åtgärder (YGL 1 kap. 11 §) samt exklusivitetsprincipen (1 kap. 14 §) är tänkta att hindra myndigheter från att granska eller ingripa mot innehåll på grund av dess karaktär.
Beslutet gör ändå att en myndighet, inte nödvändigtvis endast IMY utan även andra tillsynsmyndigheter, i praktiken kan sätta grundlagsskyddet åt sidan om och när den bedömer att det saknas journalistiskt ändamål i EU-rättslig mening. Detta skapar en situation där det öppnar för lika mycket godtycke som myndighetsaktivism riktad mot fri och oberoende media. Beslutet urholkar den traditionella svenska modellen där mediegrundlagarna är mycket starka och självständiga. Risken är överhängande att andra myndigheter eller aktörer kan använda samma logik för att ifrågasätta andra digitala publiceringar med utgivningsbevis.
Den svenska publicistiken går med IMY:s beslut från att grundlagen skyddar publiceringen (med efterhandskontroll via ansvarig utgivare) till att en dataskyddsmyndighet kan kräva tekniska och organisatoriska begränsningar av hur informationen presenteras och söks.
Tillsynsmyndigheter ges i praktiken makt att bedöma vad som utgör ”godtagbar” redaktionell bearbetning och journalistiskt ändamål. Det är en gränsdragning som traditionellt legat hos redaktioner, ansvariga utgivare och i sista hand domstolar inom mediegrundlagarnas ram. En maktförskjutning som går avsevärt längre än vad TF/YGL traditionellt tillåtit och som riskerar att bli prejudicerande för annan digital publicering med utgivningsbevis.
Johan Westerholm
Författare, redaktör och publicist
