Gå direkt till textinnehållet

Är vi för naiva?

Strax före jul förra året fick jag möjligheten att se innehållet i flera känsliga dokument. Texterna var skrivna av Sveriges ambassadör i Schweiz Per Thöresson och hade skickats till sju svenska ministrar, flera statssekreterare och en handfull personer på tre försvarsmyndigheter. Anledningen till att dokumenten var känsliga var att de var hemligstämplade. Det var helt enkelt inte meningen att någon, förutom personerna på sändlistan, skulle få veta vad som skrivits.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Dokumenten beskriver i detalj hur Sverige, via ambassaden i Bern, med hjälp av så kallade ”stödaktiviteter” planerat att försöka påverka folkomröstningen i Schweiz om landets eventuella köp av JAS Gripen 39 E.

Listan på 30-talet åtgärder, som spaltats upp i slutet av dokumentet, hade stämts av med den schweiziska försvarsministern och flera andra framstående personer i landets regering och försvarsindustri. Detta rapporterade Ekot om i mitten av februari, vilket bland annat resulterat i avhopp från Ja-kampanjens ledning samt kritik mot Thöresson och försvarsminister Maurer.

Men det fanns någonting mer i dokumenten. Något som jag vid första genomgången inte tänkte så värst mycket på, men som senare fick mig att fundera mer kring min egen roll som journalist. Det var ett ord som skrivits av ambassadören och hans personal på i stort sett varje rad där en tilltänkt ”stödaktivitet” spaltats upp. Ordet stavas M E D I A.

Annons Annons

Efter nästan varje ”åtgärd” Sverige skulle rikta rakt in i landet Schweiz stod det där ordet: Media. Media. Media. Media. Media… I själva listan fanns också en del förslag på ”exklusiva intervjuer” som Sveriges olika representanter (Borg och Bildt) skulle göra med redan månader i förväg utvalda, men ovetande, tidningar. Vissa punkter handlade också om hur vissa Sverigevänliga nyheter skulle planteras, ”helst i tv”, som det stod.

Det fanns inte något som helst hinder för vad man kunde få medierna att göra; Åtgärd ett – artikel i NZZ. Åtgärd 2 – exklusiv intervju med Bildt i Der Bund. Åtgärd 3 – förstanyhet i riks-tv. Och så där fortsatte det.
Jag fick ont i magen.

Men det var inte bara själva listan som låg bakom obehagskänslan. Det sätt som texten var skriven på andades också en sorts arrogans, nästan som om författaren själv ägde tidningarna och TV-kanalerna och bara behövde peka med hela handen. ”Genomslag i media i syfte att försöka påverka en folkomröstning? Inga problem, det kirrar vi.”

Jag vet inte vad du som läser detta tänker just nu. Kanske tänker du att det här är något som vi journalister redan vet och som vi får leva med. Kanske tänker du att du själv i alla fall aldrig skulle falla för något som ens är i närheten av en planterad nyhet. Efter att ha tagit del av dessa dokument tror jag tyvärr att båda tankarna kan vara fel. Jag tror att vi egentligen inte har den minsta aning om hur mycket vi styrs utifrån. Dessutom tror jag att den som vill plantera en nyhet som hen kan tjäna på inte har några svårigheter.

Ja, jag erkänner. Jag har kanske varit naiv. Det har hittills känts bra. Nu har jag i stället blivit paranoid. Det känns faktiskt ännu bättre. Allt det här känns läskigt. Men samtidigt nyttigt.

Jag menar, varför finns vi egentligen? Varför finns medier? Varför behövs journalister? Det ädla är förstås att svara: ”för att berätta sanningen och för att ta fram sådant som någon inte vill ska komma fram”. Det oädla och kanske i specifika fall mer sanna – som jag antar att ambassadör Per Thöresson tänkte när han skrev sina brev till regeringskansliet under hösten och vintern – är för att i kamouflerad form föra ut vissa intressenters budskap till folket.
Syftet kan förstås variera, men i det här enskilda fallet betyder det att Sverige, med hjälp av medier, ska försöka påverka de fritänkande medborgarna i ett annat land att fatta ett beslut som till syvende och sist handlar om en enda sak: pengar. Närmare bestämt 23 miljarder svenska pengar.

Det är naturligtvis omöjligt att ”spotta” varenda misstänkt plantering, speciellt om den är skickligt kamouflerad och hamnar i knät på en samtidigt som man har ont i magen för att man inte producerat tillräckligt med nyhetsstoff senaste tiden. Min nyvunna kunskap tack vare Schweiz-storyn kommer med största sannolikhet att leda till att jag initialt inte kommer att tro att någon tipsare kommer till mig med rent uppsåt, oavsett om det är en person som behandlats illa av myndigheter eller om det rör sig om en högt uppsatt källa inom regeringskansliet.

Det har sagts många gånger tidigare. Men det tål att sägas igen: varje gång redaktionen får ett tips bör vi försöka tänka: ”varför?”
Och bara så du vet. Tanken har slagit även slagit oss som jobbade med storyn:

Kanske, men bara kanske, ligger det någonstans i världen ett PM eller en rapport just nu med en åtgärdslista som i motsats till Sveriges önskemål ska få Schweiz att säga NEJ till Gripen i folkomröstningen. Och på nästsista sidan, mitt i en ”åtgärdslista” på ett 30-tal punkter, har någon skrivit denna rad:

”Februari/mars: Visa Schweiziska folket och politikerna hur Sveriges regering är inblandad i att försöka påverka folkomröstningen. Plan: läcka svenske ambassadörens brev. Mål: förstanyhet i riksmedium.”

Alexander Gagliano,
reporter, Sveriges Radio