Göran Greider FOTO: Tomas Ohlsson

”Vi borde vara mer intresserade av självkritik”

16 februari, 2012

Göran Greider dyker upp snart sagt överallt, skriver om det mesta i livet och hinner dessutom delta i debatter både live och i etermedierna. Men själv tycker han inte att han är särskilt produktiv.

– Texterna är som ett flöde, de hakar i varandra och den ena ger den andra. Men det är skillnad att skriva dagliga ledartexter och texter som ska vara längre.

-----------

Nyckelfrågan är klassamhället. Han gläds när han hör om sightseeingbussarna till Solsidan, som under namnet Odla ditt klasshat åker till överklassområden utanför Stockholm.
– Det är det som behövs. Jag menar inte att klasshatet är målet, men det är en bra start. Vi måste se att de översta 20 procenten av befolkningen får det allt bättre och de nedersta 30 procenten får det allt sämre.

-----------

Den strid som blossade upp efter Bengt Ohlssons vänsterkritik i DN var egentligen ganska ointressant tycker Göran Greider.
– För min del kan de asfaltera hela Slussen. Striden pågår inom en elit. Det är intressantare vad som händer i förorterna.
Men är det sant att kulturvänstern fortfarande har makt?
– Kanske inom en snäv krets i Stockholms innerstad, där Bengt Ohlsson verkar, där är det säkert PK att vara vänster. Men det berör ingenting av de viktiga frågorna. Tvärtom belyser hela den debatten hur kulturen står vid sidan av samhället. I samhället har inte vänstern makten. Det är överklassen och borgligheten som har makten.
– Jag hoppas att nyhetscheferna och journalisterna på de stora tidningarna snart inser det och börjar granska dem som har makt i stället för att driva drev mot socialdemokraterna.
Hur är det med din egen makt?
– Alla som får uttrycka sin åsikt har makt i någon grad.

--------------

Läs hela intervjun med Göran Greider i nummer 2 av Journalisten.

Prenumerera här.

Kommentarer

Det finns 2 kommentar på sidan.


Kommentera
Inlagt av Sara S tors, 2012-02-16 21:51

Den här veckan har jag mött en blick som var full av hat. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den blicken, men den vill nåt med mig. Den kom ur en fjortonårig pojkes ögon efter att han hade fått sju rapp av en linjal vinande över sina händer.

Pojken heter Mats och han är en av bifigurerna i Martha Sandwall-Bergströms klassiska barnboksserie om Kulla-Gulla. I femte boken, Kulla-Gulla på herrgården, stjäl denne Mats ägg ur herrgårdens hönshus för att ge sin sjuka mor. Han är fattig, hans mor är fattig, han har fått drängtjänst på herrgården men han spolierar den genom att stjäla.

Patron tar honom i upptuktelse; sju rapp för att inpränta det sjunde budet i hans sinne: du skall icke stjäla! Kulla-Gulla, hjältinnan, blir vittne till händelsen; ett barn får stryk av en vuxen, en underordnad blir bestraffad av sin överordnade. Hon har redan sett det många gånger, det är vardagsmat i hennes värld. Men i just denne pojkes ögon händer någonting som hon inte har sett förut. Straffet gör honom inte ödmjuk, får honom inte att gråta. Slagen gör honom inte lydig, istället: hat. Pojken böjer sig inte, pojken tystnar inte. Istället gör han det oerhörda; han häver sig fram och spottar patron i ansiktet.

Och han talar, han talar om den erfarenhet som har fått honom att stjäla äggen: koa är död och mor är så sjuk, och vi behöver äggen bättre än ni. Så skriker Mats, sen springer han iväg; hem till stugan, till sjukdomen, fattigdomen. Kvar blir Kulla-Gulla grubblandes över vad hon sett, hon tänker att Mats hat var ett sånt hat som den känner som är förtvivlad och värnlös och dömd, men som varken förstår att med lugn finna sig som hon själv hade lärt, eller hade kraft att förlåta. Hennes slutsats blir att somliga människor är skapta på ett vis, somliga på ett annat.

Men oavsett skapnaden är det Mats säger sant; han och hans mor behöver hönshusets ägg så mycket mer än patron i sitt överflöds rikedom. Om Mats inte hade känt hat mot den rike patronen, mot den samhällsordning där vissa har tjogvis av ägg och andra har intet, så hade han kanske likväl stulit - men han hade inte kunnat motivera sin stöld, han hade inte kunnat göra en berättelse utifrån den, han hade inte kunna ge sin handling en mening. Det är ju det berättelser gör, ger handlingar mening, skriver in dom och oss i nånting större, nånting sammanhängande, nånting som överskrider det enskilda jaget.

Den berättelse som skrivs utifrån hat ser annorlunda ut än den som skrivs utifrån hatets motsats, vilket som ni vet inte är kärlek utan liknöjdhet. Om man underkänner berättelsens motor och drivande kraft så underkänner man också berättelsen. Och om berättelsens motor och drivande kraft över huvud taget inte går att få syn på, så kan vi inte heller få syn på berättelsen; då ser vi bara disparata, till synes galna handlingar utan mening.

Jag tänker på äggtjuven Mats hat och jag känner att jag tycker om det. Jag tycker om att han inte böjer rygg inför patronens rapp med linjalen över stjälande händer. Jag tycker om hans spott. Jag tycker om att han därmed skapar en berättelse som inte är lydnadens, utan upprorets berättelse. Men det är hatet som skapar den berättelsen.

Varför säger jag men det är hatet som skapar den berättelsen? För att jag vet att hat är en klandervärd känsla. Jag har lärt mig det, att hata är ganska barnsligt, liksom oartikulerat, osofistikerat. Att över huvud taget vara arg är ganska barnsligt, liksom oartikulerat, osofistikerat. Till och med att bara vara negativ är ganska barnsligt. Är det någonting som är påbjudet av denna kultur som vi lever i, framlagt som ett budord, om än inte med Guds välsignelse, är det att vi ska se positivt på saker och ting. Se möjligheter i svårigheter, se utmaningar i problem, le.

Inte nödvändigtvis och alltid nåt fel i det. Men när kravet på positivt tänkande händer är det något annat som inte händer. Det som inte händer är upprorets berättelse. Det som inte händer är att nån spottar patron i ansiktet när patron straffar ett brott som strider mor lagen men inte, mot moralen. Vissa berättelser kräver vissa känslor.

Inlagt av Suresh ons, 2012-03-14 01:01

Malin skriver: Angående frågan om det går att hålla en balans, dricka vettigt, inte för mycket och bara vara lagom:Jag börjar mer och mer luta åt att det inte heller är bra att dricka litegrann . Detta eftersom vi alla (även vi som kan hantera det) bidrar till att göra alkoholen till norm. Det är normalt att dricka i vänners sällskap, de som inte tar sig en öl e4r ett ufo. Om denna bild ska ändras måste många fler helt säga nej till alkoholen.Mitt liv blir inte så ofantligt mycket bättre för att jag dricker några gånger, så jag kan lika gärna avstå helt och bidra till normaliseringen av alkohol under gemenskap och fester.Men jag är inte oskyldig. Jag kommer på mig själv med att skratta så fort kollegorna drar några alkohol-skämt om hur mycket de tänker supa i helgen . Så fort alkohol ne4mns i fikarummet ler alla automatiskt! Så stark är kopplingen mellan att ha roligt och att supa. Nu är det dags att bryta den. 1 0

 

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Grodor

Fler grodor

Journalisten TV

Journalisten på Youtube

Redaktionsbloggen

mer

Senaste numret

Prenumerera

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies