Krönika

Andreas Ekström Kulturjournalist, Sydsvenskan
skicka e-post rss

Varför skriver vi så
sällan om självmord

1 februari, 2012

Den norske författaren Stig Saeterbakken tog sitt liv i januari i år. Detta vet svenska tidningsläsare inte om. Det vill säga – de vet att han är död. Det var självklart inget stort massmedium som missade att berätta det. Men omständigheterna kring dödsfallet har alla medier förtigit. Så är det ju alltid med självmord. Och jag tror att det är fel.  

Självmord är i de allra flesta fall den dödliga konsekvensen av sjukdomar som ofta samlas under namnet depression. Så varför skriver vi så sällan som det är?

Efter Stig Saeterbakkens död fick man gissa sig fram. Jenny Högström kom närmast i Helsingborgs Dagblad – hon skrev en nekrolog i form av ett brev till sin vän, en genre som nio gånger av tio tar skribenten till pekoralets avgrund, men som i just det här fallet blev alldeles rätt.

Den allra bästa texten stod Saeterbakkens vän och svenske förläggare Carl-Michael Edenborg för. Han bloggade inom ett dygn, och han citerade det avskeds-sms han hade fått av Saeterbakken på natten. Ett enormt sms, ett fullständigt oerhört sms, det mest gripande man kan tänka sig.

Det hade aldrig tryckts i en tidning. Men det borde det ha gjort. Jag har oerhört svårt att se att någon skulle kunna ha tagit illa vid sig av Carl-Michael Edenborgs öppenhet och oreserverade sorg, eller ens av att några av Saeterbakkens avskedsord fick snabb spridning. Man talar om hänsyn till familjen, och det gör man alldeles rätt i, men för två flickor som har förlorat sin pappa är publiceringen av ett av hans sista sms i ett annat land knappast ett avgörande problem.

Vi lever i en tid av öppenhet, och här finns en möjlighet till en aktiv och ambitiös kulturförändring för svenska publicister. Allt oftare skrivs minnesord som inleds med att en person har avlidit "efter en hjärtinfarkt" eller "i cancer". Att läsa det är som att andas ut. Jag får veta. Jag slipper undra. Och jag undrar om det inte i ganska många fall skulle vara möjligt att formulera självmordet på ett försiktigt och respektfullt sätt – utan att tassa runt det, och därmed förstärka den urgamla stigmatisering som "självspillingar" utsattes för i sådan utsträckning att de inte ens fick bli begravda på svenska kyrkogårdar fram till 1894.

Se här en möjlig formulering:

Den norske författaren Stig Saeterbakken har avslutat sitt liv efter en längre tids sjukdom. Han sörjes närmast av två döttrar.

ANDREAS EKSTRÖM

Kulturjournalist på Sydsvenskan

 

Kommentarer

Det finns 5 kommentar på sidan.


Kommentera
Inlagt av John Swedenmark tors, 2012-02-02 15:27

Klassekampen tryckte Edenborgs avskedstext, med smset och allt, på helsida med smal ram och mycket luft runtomkring. Det var väldigt vackert. Ja andäktigt.

Inlagt av Béatrice Karjalainen tors, 2012-02-02 17:18

Handlar det inte om att rapportering av självmord ger fler självmord. "Vågade han så vågar jag". Werthereffekt. Men samtidigt undrar man ju vad hände, man behöver ju knappast grotta ner sig i metod. Det man bör skriva om är de som blir kvar, hur hårt det slår. Vad som ledde fram till detta beslut, vad kan man göra för att inte någon annan skall gå samma väg. Som suicidal kan man kanske själv söka hjälp då eller anhöriga kan se tecknen. Att få läsa om hur det drabbar omgivningen kan också få någon att inse åt vilket håll tankarna går. Så har det i alla fall varit för mig själv. Men jag är samtidigt mot att hålla folk vid liv om de själva har bestämt sig. All depression går knappast att bota. Är det bättre att leva ett liv i total misär där man varje dag känner att man inte vill vara kvar?

Inlagt av Lotten Bergman tors, 2012-02-02 21:36

Du skriver "Jag har oerhört svårt att se att någon skulle kunna ha tagit illa vid sig …" -- men det är väl inte det som det handlar om?

Att man (av tradition) inte berättar om självmord är av rädsla för "Werther-effekten" eller "copycat suicide" [http://en.wikipedia.org/wiki/Copycat_suicide]. Kolla även på WHO:s dokument: http://www.who.int/mental_health/prevention/suicide/resource_media.pdf

(Att läsa mer om: I Eskilstuna begick flertalet (tre eller fyra) unga tjejer från Djurgårdsskolan självmord genom att bl.a. kasta sig framför tåg på en och samma plats för ett par år sedan.)

Inlagt av Andreas Ekström fre, 2012-02-03 10:08

Tack för synpunkter kring copycateffekten – den tanken slog mig inte när jag skrev texten, även om jag har hört talas om fenomenet. Så tack för breddat perspektiv!

Inlagt av Anders Åkvist fre, 2012-02-03 11:09

Werthereffekten är väl hela anledningen till detta - inte att självmord är skamligt. Så redogjordes det i alla fall för av ngn journalistetiker vid temadag under läkarutbildningen.

 

Webbfråga

Vilket format var bäst?

Redaktionsbloggen

mer

Grodor

Fler grodor

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies