Paul Frigyes

pf@journalisten.se

Krönika

Sex tankar om sociala medier

12 maj 2009

MASSKOMMUNIKÉ TILL BARA MIG. En av de sociala mediernas mest irriterande inslag är när vänner enbart hör av sig i form av massutskick - ofta i form av reklam för allehanda kulturprojekt. Ibland till och med för uppslag som vännen inte ens själv är engagerad i, utan skickar ut som väntjänst för någon annan - möjligen viktigare - vän. Är det bara jag som känner mig förolämpad?

ENGAGEMANG. En av de sociala mediernas mest bekväma inslag är hur man numera kan engagera sig - utan att personligen egentligen engagera sig alls. Ofta får man små meddelande om att man genom att gå med i en virtuell aktionsgrupp på Facebook deltar i stödet för någon viktig fråga. Bara klicka, så stödjer du "aktivt" kampen mot övergödningen av Östersjön eller undergödningen av Sudan. Att kunna kalla sig politiskt engagerad krävde mer av kalorier, hjärna och hjärta förr. Helt klart.

BLOGGDÖDEN? Läste ni Expressens artikel? Den kanske borde kanske betitlats hjärndöden. För givetvis dör inte bloggandet som fenomen, utan bara hypen om bloggen som ett banbrytande, nytt beteende, separerat från övriga livet. Att så många normalt icke-skrivande människor under en tid exponerat småfunderingar och privatliv via blogg är rimligen en övergående trend, en fluga. Det har dock föga med den bestående verklighet som innebär att experter, passionistas och självutnämnda opionionsbildare fortsatt kommer att utöva en bestående - och sökbar - röst i offentligheten.

SE BAKOM FENOMENET. Precis som med bloggar och vandliga massmedier ska Twitterflöden värderas från sina specifika innehåll och varje twittrare ord - och inte avfärdas som fenomen. Visst kan twitterflöden vara en ström av oväsentligheter, men likaväl en ström av funktionella yrkestips, en politisk kontaktyta eller ett trafikledningsverktyg. Eller - som någon framsynt anställd på Folktandvården på Danderyds sjukhus sett till - en länk till smidig bokning av standby-tider för kommunal akuttandvård.

ATT FOTA ÄR ATT FESTA. Jag var på en fest för några veckor sedan. Den var tidstypisk genom att många hade kameror med sig. De fotograferade sig i poser med sina vänner, fotograferade maten, drinkarna och när dansen kom igång så fotograferade de varandra dansa. Faktum är att fotograferandet nästan blev en del av dansen, de stannade upp, grupperade sig, poserade och lät sig förtjust fotograferas. Till slut började någon fotografera de som fotograferade. Vi har tidigare delvis levt genom massmedierna. Nu lever vi allt mer genom de mediebilder vi själva gör - i realtid. Livet som pärlband av  gestaltade attityder. Syns du i bild så lever och glänser du.

TWITTERTRAFIK. Och på twitter klagade Sydsvenskan-journalistten Eskil Fagerström från sin Italien-resa för någon vecka sedan på hur kaotisk och livsfarlig trafiken i Rom är. Men om man twittrar samtidigt som man navigerar i Roms trafik på cykel - tacka fan för att trafiken är livsfarlig! Vilket är då farligast - twitter eller trafiken i Rom?

Paul F

PS: Svenske USA-forskaren David Nordfors skrev före jul en av senaste halvårets intressantaste branschartiklar. Åtminstone är den lysande fram till att han mot slutet spårar ut i semantiska övningar om begreppet journalistik. Men innan dess har han visat på hur utvecklingen idag separerar fenomenen journalistik respektive medier. Journalistyrkets kärna är att "generera uppmärksamhet". Själva medierna kommer att få mindre betydelse och de enskilda varumärkena större, är ett annat lärospån. Bör inte missas.