Felslut om kommunikatörer och journalister – igen

Björn Häger gör det felslut flera gjort före honom: att det minskande antalet journalister står i direkt korrelation med en växande kommunikatörskår. Det har förstås inget med varandra att göra. Att journalistiken inte tycks hitta en fungerande affärsmodell är absolut ett demokratiproblem. Men det är inte kommunikatörernas fel. Det enda kommunerna, liksom företag och organisationer i övrigt, har gjort är att förstå att nyckeln till en framgångsrik verksamhet är kommunikation.

Men den allvarligaste tankevurpan är att Häger totalt missförstått kommunikatörens uppgift. Den är nämligen inte alls densamma som en journalists.

En kommuns uppgift är att driva en fungerande och effektiv verksamhet för sina medborgare. För att kunna göra detta behövs inte bara skatteintäkter och inflyttande företag, det krävs också engagerade medborgare som vill bidra till att göra den till en värdig plats att bo på. En kommun kan och bör inte granska sin egen verksamhet, i stället är det dess uppgift att se till att den överlever och helst lever. Ur detta perspektiv är det inte alls konstigt att en kommun anställer före detta reportrar – eller andra kommunikatörer – för att uppnå dessa mål, särskilt som framgången hänger på just god kommunikation. Kommuner befinner sig vare sig vi vill eller inte på en konkurrensutsatt marknad – slaget om skatteintäkter – och alla har inte per automatik två busslaster med inflyttande invånare per dag.

Annons

Därför pratar man om ”utmaning” i stället för ”problem”, för mottagaren av den kommunala kommunikationen ska helst känna att det går att göra något åt saken. Vad händer med en människa som får höra att det bara finns problem på det jobb hen har, att kriminaliteten tar över kvarteret och att barnens skolor ligger i botten utan något hopp om ljusning i PISA-tunneln? Det föder förtvivlan snarare än hopp, och i värsta fall flyttar personerna iväg till något upplevt bättre ställe, tillsammans med sin skatt, sina företag och sina idéer.

Underskatta inte heller medborgarna. De förstår vad som menas med avsändare och källkritik. De klarar av att se skillnad på kommunens hemsida och lokaltidningens.

Det handlar inte om att skönmåla eller ta över journalisternas roll. Det handlar om att ge medborgarna information om vad deras skatteintäkter går till och därmed kunna ställa krav och göra informerade val. Och lösningen är inte att, som Häger tycks önska, försöka driva utvecklingen bakåt, utan en fungerande och granskande journalistik med en trovärdig och säker finansiering. En fungerande journalistik är viktigt för demokratin. Men det är en fungerande kommunikation från kommunen också.

                                                                 Cecilia Schön Jansson
                                                                 VD Sveriges Kommunikatörer

Svar:

Jag blir inte riktigt klok på vad Cecilia Schön Jansson, VD Sveriges Kommunikatörer, vill säga i sin kommentar till krönikan, mer än att:

• Man ska inte granska kommunens egen verksamhet.
• Man ska säga ”utmaning” i stället för ”problem”.
• Man ska genom ”kommunikation” konkurrera med andra kommuner.

Schön Jansson skriver: ”Vad händer med en människa som får höra att det bara finns problem på det jobb hen har, att kriminaliteten tar över kvarteret och att barnens skolor ligger i botten utan något hopp om ljusning i PISA-tunneln? Det föder förtvivlan snarare än hopp, och i värsta fall flyttar personerna iväg till något upplevt bättre ställe, tillsammans med sin skatt, sina företag och sina idéer.”

Ja. Och lösningen är inte att kommunicera bort dessa problem (=utmaningar). Utan att se dem, prata om dem och göra något åt dem.

                                                                                        Björn Häger

Läs Björn Hägers krönika här.