Gå direkt till textinnehållet

Estonia – explosivt material

Bogvisir är ett ord alla svenskar känner till sedan hösten1994. Lika länge har Estoniakatastrofen väckt starka känslor i medierna. Bärga eller inte bärga offren? Olycka eller sabotage? Nu höjs kraven på att haveriet undersöks igen.

”Explosion sänkte Estonia”. Den nyheten toppade många svenska nyhetsmedier i allhelgonahelgen. Tidigare har alternativa teorier till varför färjan sjönk förekommit tämligen sporadiskt på nyhetsplats. Misstro och kritik har i stället frodats i debattartiklar och riksdagsmotioner.

Estoniakatastrofen är utredd av en haverikommission med ledamöter från Sverige, Finland och Estland. Den kom fram till att otillräcklig låsning av bogvisiret var skälet till att fartyget gick under i Östersjön den 28 september 1994. Den teorin har fram till allhelgonahelgen dominerat på nyhetsplats i svenska massmedier.

Men bland överlevande, på debattsidor, på nätet, i utländsk press och på Finanstidningens kultursida har det framförts rader av anmärkningar som dömer ut kommissionens slutsatser som rena falsarier.

Kent Härstedt, socialdemokratisk riksdagsman som överlevde Estoniakatastrofen, har tillsammans med en rad andra överlevande krävt en ny utredning av varför olyckan inträffade.

Det skedde i en debattartikel i Svenska Dagbladet i februari 1999. ”Våra vittnesmål är inte korrekt återgivna” var rubriken.

– Jag och andra överlevande vet att vissa delar av rapporten inte stämmer. Då påverkar det också vårt förtroende för andra delar av rapporten, säger Kent Härstedt.

Själv har han inga dramatiska uppfattningar om varför olyckan skedde, inga konspirationsteorier.

– Det kan man inte ha, säger han.

Men han tycker det är märkligt att inte haverikommissionen blivit mer bekymrad av att överlevande inte känner igen sina egna vittnesmål.

– Vi var ju med där ute. Vi vet. Sen kan de försöka övertyga oss om att vi har fel så mycket de vill.

Att regeringen skött frågan illa är oomtvistligt, menar han. Liksom att massmedierna mest följt regeringen.

– Vid flera tillfällen har det rått någon sorts moralisk panik. Helt plötsligt har man ändrat färdriktning och hela mediekören har rusat med i den nya riktningen, säger Kent Härstedt.

Flera riksdagskollegor tycker uppenbarligen likadant. Tre enskilda motioner har lämnats från miljöpartisten Lars Ångström, kristdemokraterna Rolf Åbjörnsson och Ulla-Britt Hagström, samt moderaten Tom Heyman.

Lars Ångström var först. Han fick också sin motion publicerad på DN Debatt den tredje oktober. Han skriver att det ”varit ett stort misstag av riksdagspartierna att i praktiken lägga locket på” för ”att visa enighet i ett för landet känsligt ärende” och att ”det är dags för riksdagen att ta sitt ansvar och bidra till att räta ut såväl frågetecken som att återupprätta ett skadat förtroende”.

Enligt Ångström har det funnits en outtalad överenskommelse mellan riksdagspartierna att inte göra partipolitik av Estoniafrågan.

– Jag tror att regeringen har redogjort för allt inklusive de mest fantastiska konspirationsteorier. Och ju mer fantastiska teorier som förts fram desto mer fast beslutna att stå fast vid den linjen tycks partierna ha blivit, säger Lars Ångström.

Han har fått kritik från enskilda ledamöter i hans eget parti som tyckt att han borde ha kört motionen den ordinarie vägen och förankrat den i riksdagsgruppen. Som sedan skulle ha kontaktat regeringen och de andra partierna i ärendet.

– Men jag tycker man måste vara beredd att ompröva idén om samsyn. Den är inte längre riktig i förhållande till den debatt som finns, säger Lars Ångström.

Att han skrev motionen var en ren tillfällighet, säger han. Han hade inte ägnat sig åt ämnet tidigare och inte kontaktats av några aktörer i frågan.

Lars Ångström hade läst en text om Estonia, han vill inte säga vilken, och tyckt att trovärdigheten och kvaliteten i de frågor som ställts varit tillräckligt stor för att frågan måste utredas ytterligare.

Därför vill han att oberoende internationell expertis ska få i uppdrag att granska hur Estonia kunde sjunka så snabbt, se om det finns spår av en sprängning vid bogvisiret, om det finns ett hål i skrovet samt studera ramplåsens skick.

Granskningen ska göras med nya datorprogram och analysmetoder eller på originalfilmmaterialet från 1994.

Inget av förslagen kräver några nya dykningar eller påverkar gravfriden.

Han vill också att Sjöfartsverket ska tvingas offentliggöra det arbete som gjorts inne på Estonias bildäck.

Att fortsätta ignorera frågorna är farligt, menar han:

– Jag ser de många människornas ifrågasättande som en del i något mycket allvarligare. Misstron urholkar i förlängningen tilltron till den parlamentariska demokratin, säger Lars Ångström.

När Ångström publicerades på DN Debatt hade redan kristdemokraten Rolf Åbjörnsson skrivit en egen motion med samma grundtanke.

– Ångströms artikel på DN Debatt var en hävstång för oss för att få igenom motionen, säger Rolf Åbjörnsson med hänvisning till den ”politiska hederskodex” som funnits i frågan.

Han kräver, tillsammans med partikamraten Ulla-Britt Hagström, att det i ett första läge görs en kvalificerad genomgång av befintligt material. De skriver: ”enligt internationell folkrätt är Sverige förpliktigat att vidta en kompletterande haveriutredning då nya fakta framkommit efter haverikommissionens slutrapport”.

Åbjörnssons engagemang påminner om Ångströms.

– Jag har på senare tid blivit mer och mer störd. Som jurist, med en allmän känsla för hur saker fungerar, känner jag att det här inte står rätt till. Olika bitar faller inte på plats. Det är därför jag börjat agera, säger han.

Moderaten Tom Heyman kräver i sin motion att regeringen ska ta upp förhandlingar med Estland om en ny oberoende haveriutredning. Han tycker mediebevakningen av Estonia varit dålig.

– Det var väldigt stort intresse när det var aktuellt. Sen tycker jag det kommit fram uppgifter som varit ganska märkliga. Men ingen har följt upp det, ingen har gjort någon grävande journalistik. Det bara glider förbi, säger Tom Heyman.

Journalisten Anders Hellberg är medförfattare till en bok om katastrofen och har bevakat frågan som reporter i Dagens Nyheter ända sedan den inträffade den 28 september 1994. Han stönar högljutt när han hör kritik från riksdagsmän om mediernas bevakning av turerna kring Estonia. Tidigare har han kritiserats av bland annat Knut Carlqvist i Finanstidningen.

– Jag är så oerhört trött på att bli påhoppad jämt och ständigt för att gå regeringens ärenden eller haverikommissionens eller vems ärenden det nu är jag ska ha gått, säger han.

En sökning i Dagens Nyheters artikelarkiv visar att Hellberg slagit fast att haverikommissionens representanter haft egna nationella intressen att försvara.

”Frågan har inte blivit vad som verkligen hände denna fruktansvärda septembernatt på Östersjön för två och ett halvt år sedan, utan vad de tre ländernas kommissionsmedlemmar kunnat enas om egentligen hände”, skrev han i en analys den 27 maj 1997.

Och fortsatte:

”Risken finns nu att ’Estonia’-kommissionen går in i ett Palmesyndrom, där ingen total sanning någonsin kommer fram”.

Han har också rapporterat att anhöriga och det tyska Meyervarvet som byggde Estonia hävdat att ett hål i skrovet skulle ha sänkt färjan och inte ett brustet bogvisir som haverikommissionen sagt. Skillnaden är betydelsefull för skuldfrågan – berodde haveriet på konstruktionsfel, slarv i underhållet eller något annat?

Nu kontaktas Anders Hellberg ofta av personer som har nya eller vidareutvecklade teorier om hur det gick till när Estonia havererade. Men att ytterligare lansera sådana är inte motiverat, säger han.

Anders Hellberg tror inte på explosionsteorierna, eftersom en sprängning skulle ha blivit så förödande i ett stålskrov att ingen ombord kunde ha missat den.

– Då går det inte att hävda att någon hört bara några smällar. Därför är det inte sannolikt att det varit någon explosion. Men det är inte så att jag avskriver något för att jag vet hur ett stålskrov fungerar. Jag säger: Ge mig bevis!

I allhelgonahelgen, den 5 november, skrev Anders Hellberg i Dagens Nyheter om uppgifterna från Gregg Bemis och Jutta Rabe att två metallbitar från Estonias skrov, visat sig bära spår av en explosion sedan de undersökts av två tyska institut.

Artikeln toppade sidan fem i DN. Samma nyhet toppade SvD, GP, Ekot, Aktuellt och TV4 Nyheterna.

– Om ett antal opartiska personer säger att där finns spår av en explosion så får man se på det. Det är därför vi skrivit så stort om det, för att man inte kan säga att det är lögn. Men så länge det inte finns några bevis är det min skyldighet som reporter att påtala det, säger Anders Hellberg.

Likadant är det med filmbilder från vraket som visar en gul rektangel fäst på skrovet. De har av bland annat det tyska varvets utredare Werner Hummel förklarats som en odetonerad sprängladdning.

– De har pekat på några suddiga bilder och sagt: det här måste vara en sprängladdning. Varför? Det är ju påhittat alltihop. Det är något som konspirationsteoretiker har hittat på, säger han och hänvisar till att finsk polis undersökt bogvisiret och inte hittat några spår efter sprängmedel.

Hellberg har i DN beskrivit de olika nationella intressen som haverikommissionen bevakat. Men han har svårt med konspiratoriska teorier om att rapporten skulle vara medvetet undermålig i syfte att skydda svenska myndigheter från kritik:

– Det har jag väldigt svårt att tro. Det fungerar inte så i Sverige. Det tror jag de flesta journalister håller med om, säger Anders Hellberg.

En som inte gör det är Knut Carlqvist. Han var till i våras kulturredaktör på Finanstidningen och medarbetar nu på frilanskontrakt. Med Carlqvist som redaktör har Finanstidningens kultursida skrivit massor om till exempel de tyska uppgifterna om vad som hände Estonia. Samt publicerat bilden på det som sägs vara en odetonerad sprängladdning.

– Vi har gjort det som varje tidning borde ha gjort, säger Knut Carlqvist.

I slutet av november kommer han med en bok där han går igenom vittnesmål om Estonias förlisning, framför allt från passagerare, och vad de betyder.

Medan Anders Hellberg på Dagens Nyheter underkänner uppgifterna från det tyska Meyervarvet som påhitt, gör Knut Carlqvist samma sak med den officiella haverikommissionens rapport. Ren fiktion, kallar han den, och anser att andra medier förtigit annat än de rent officiella förklaringarna till katastrofen.

Med ett undantag. Uppgifterna om att fartyget sprängdes toppade Svenska Dagbladet redan den tredje januari i år när tidningen publicerade en debattartikel av Knut Carlqvist.

Bedömningen gjordes av Kristianstadsbladets nuvarande chefredaktör Peter Melin som då var redaktionschef och stf ansvarig utgivare för Svenska Dagbladet. Han tycker att den publiceringen är lätt att försvara.

– Det finns en diskussion om anledningen till att Estonia sjönk. Varför tiga ihjäl det? Vi kan nog vara lite fega ibland. Det finns en risk att vi ställer så höga sanningskrav att vi bara kan föra fram det myndigheterna säger. Det här var uppgifter som varvet tagit fram, en partsinlaga, men det var ändå en nyhet att de hävdade det, säger Peter Melin.

Han berättar att det gjorts många redaktionella försök att belägga olika teorier om olycksorsaken, men att de misslyckats. Som många andra drar han paralleller till utredningen om mordet på Olof Palme.

– Det finns en dröm hos oss journalister att vi, som mästerdetektiven Blomkvist, ska avslöja sanningen. Men om inte polisen lyckats med Palmemordet efter alla år och alla pärmar, vad är det som säger att vi ska klara det?

Han tycker inte man kan kräva ovedersägliga bevis inför en publicering.

– Vår uppgift i medierna är inte att vi själva ska sitta och värdera sanningshalten i allt. Finns det relevans så ska vi kunna ta in det. Vi måste våga ta lite risker.

Men Svenskans topp om Estonias sprängning i januari gav inget gensvar i andra medier. Inte förrän möjligen nu i allhelgonahelgen.

– Det hände ingenting. Det blev ingen debatt och vi fick ingen hjälp från någon annan. Det var nästan hopplöst att komma vidare. Till slut så tröttnade väl varenda nyhetsredaktion på Knut Carlqvist och hans slutsatser, säger Melin.

borge.nilsson@textra.se

Bemis argaste kritiker engagerade i psykförsvaret

radbryt radbryt

Yrsa Stenius och Gunnar Fredriksson har som kolumnister hårt kritiserat dykningarna vid Estonias vrak. Samtidigt har de som styrelseledamöter i psykförsvaret haft i uppgift att hjälpa staten att informera om svåra påfrestningar i samhället – särskilt när det gäller Estonia.

Först ut av de två att kritisera amerikanen Gregg Bemis och tyska filmaren Jutta Rabe i sin kolumn var Aftonbladets tidigare chefredaktör Gunnar Fredriksson.

”Idén att de här äventyrarna skulle avslöja någon sanning som är mer tillförlitlig än vad en internationell kommission av experter kom fram till är naturligtvis befängd”, skriver han i Aftonbladet den 28 augusti i år.

Och tillägger: ”Men så stor är tydligen misstron mot myndigheter och politiker numera att det finns de som tror mer på det här gänget”.

Gunnar Fredriksson var till juni förra året ordförande i verksstyrelsen för just den myndighet som har till uppgift att bevara förtroendet för staten vid krig, kriser och andra svåra påfrestningar för samhället.

Myndigheten heter Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF, och har i fred femton anställda och ett särskilt medieråd med representanter för massmedierna.

Blir det krig byggs fredsorganisationen ut till 200 tjänster med avdelningar för opinionsanalys, information, informationsberedskap, medielogistik och ett presshögkvarter. Vid höjd beredskap utökas myndighetens uppgifter till att verka för fri nyhetsförmedling, men även att stärka försvarsvilja och motståndsanda samt minska en angripares psykologiska motståndskraft.

När det gäller Estonia är SPFs uppdrag mer precist. Myndigheten har ett särskilt regeringsuppdrag att vara statens organ för information till anhöriga och överlevande efter katastrofen.

Det första uppdraget från 21 oktober 1996 gällde enbart de anhöriga och styrs tämligen allmänt genom ett beslut från dåvarande kommunikationsdepartementet. Sedan september 1997 har styrelsen även tagit in de överlevande i uppdraget.

Rader av andra organ har arbetat åt regeringen sedan Estonias förlisning. Bland annat ett ”etiskt råd” vars avgörande var vägledande när det gällde beslutet den 15 december 1994 att vraket inte skulle bärgas.

I detta etiska råd ingick Yrsa Stenius, liksom Gunnar Fredriksson tidigare chefredaktör för Aftonbladet. I sin kolumn i Aftonbladet skriver hon den 5 september i år om sitt arbete i rådet och hur hon ser på Bemis och Rabes dykningar, som hon kallar ”hänsynslösa kommersiella intressen” vilka besannar ”de klentrognaste anhörigas värsta farhågor”.

”Kommersiellt betingad obstruktionslust och sex år gammal frustration ingår en explosiv förening som brakar loss över regering, myndigheter och haverikommission”, skriver hon.

Den 28 september utvecklar hon sitt resonemang i en artikel på kultursidan.

Ingenstans berättar Yrsa Stenius att hon själv ingår i den myndighet som har till uppgift att förhindra just sådana utbrott. Hon är sedan 1999 en av ledamöterna i verksstyrelsen för Styrelsen för psykologiskt försvar, det organ där Gunnar Fredriksson tidigare var ordförande.

Men att koppla ihop hennes uppdrag och vad hon skriver är helt fel, anser hon:

– Jag har aldrig tänkt tanken att det skulle vara något problem, jag blir bara förvirrad inför frågan, säger Yrsa Stenius och betonar att hon kom in i styrelsen långt efter Estoniakatastrofen och att förlisningen inte varit något ärende under hennes tid.

Gunnar Fredriksson påpekar att han skrivit kritiskt om hanteringen av Estonia från första stund och att han dessutom kritiserat analysgruppen.

– Att vara ordförande för psykförsvaret begränsar inte yttrandefriheten på något sätt. Psykförsvaret ska informera om de beslut statsmakterna fattat men det har ingen egen åsikt.

Han tycker inte heller att rollerna är svårförenliga:

– Det är massor av journalister som varit med i psykförsvarets verksamhet. Ingen har någonsin under alla år ifrågasatt det.

I diskussioner med utländska kollegor har Gunnar Fredriksson ofta fått förklara vilken roll styrelsen för psykologiskt försvar har.

– Det är en civil myndighet som ska informera om statsmaktens policy och se till att det inte sker någon inskränkning i yttrandefriheten. Den har ingenting med psykologisk krigföring att göra, säger han.

Men i instruktionen nämns just att motverka psykologisk krigföring och ta fram underlag för informationskrigföring, som en av myndighetens uppgifter i krislägen.

borge.nilsson@textra.se

Styrelsen ska stärka folkets försvarsvilja

radbryt

Styrelsen för psykologiskt försvar, eller psykförsvaret som den ofta kallas, är en civil myndighet som sorterar under försvarsdepartementet. Enligt myndighetens instruktion (förordning 1988:853) ska den bland annat ”leda och samordna planläggningen av rikets psykologiska försvar” och ”främja och samordna andra myndigheters information inom dessa ämnesområden”.

Vid kriser utökas uppgifterna:

”Under höjd beredskap eller annars efter särskilt beslut av regeringen skall myndigheten dessutom bevara och stärka befolkningens försvarsvilja och motståndsanda”, heter det i instruktionen.

Även under fredstid ska den ”följa svensk opinionsutveckling av betydelse för det psykologiska försvaret”, samt ”utländsk informationsverksamhet som kan påverka svensk opinionsutveckling och inverka på försvarsviljan”.

Inträffar svåra påfrestningar i samhället ska man ”bistå andra myndigheter i deras arbete med att utforma och sprida information” och ge stöd och hjälp om en myndighet så begär.

Vid höjd beredskap eller efter särskilt beslut av regeringen ska SPF ”verka för en fri nyhetsförmedling”, ”motverka psykologisk krigföring” och ”föreslå regeringen åtgärder som har till syfte att minska en angripares psykologiska motståndskraft”.

Det ska enligt regleringsbrevet ske genom en ständig beredskap att lämna underlag på informationskrigföringens område till regeringens arbetsgrupp för skydd mot informationskrigföring och till försvarsdepartementet.

Styrelsen för psykologiskt försvar

@brod:I verksstyrelsen för myndigheten Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF, sitter:

Sam Nilsson, ordförande, Laila Bäck, riksdagsledamot, Lars Christiansson, informationskonsult, Rutger Lindahl, professor, Bo Riddarström, Överstyrelsen för civil beredskap, Frank Rosenius, försvarsmakten, Yrsa Stenius och SPFs generaldirektör Björn Körlöf.

I SPFs medieråd, som är ett samrådsorgan mellan myndigheter och medier, sitter:

Anders Lignell, TT, Bengt Frykman, SR, Bertil Karlefors, TV4, Christer Fälldin, (avgick då Nyhetsbyrån FLT lades ner), Christer Jungeryd, Radioutgivareföreningen, Göran Zackari, SvT, Svante Mossbrant, Teracom, Jan-Erik Berg, Teracom, Peo Wärring, Tidningsutgivarna, Mats Oscarsson, Räddningsverket, Åke Wideström, Post- och telestyrelsen, Kurt Hedman, Presstödsnämnden och Ingegerd Hedin, Pliktverket.

Fler avsnitt
Fler videos