Gå direkt till textinnehållet

Karen Söderberg:”Inget är värre än tystnad”

Att intervjua Karen Söderberg är som en stor syrekick. Efter sex timmars besök i Sydsvenskan-huset på Segevång känner jag mig upprymd, berikad och lite klokare, som man gör när man träffat människor med obändigt engagemang och knivskarp karisma.

Att intervjua Karen Söderberg är som en stor syrekick. Efter sex timmars besök i Sydsvenskan-huset på Segevång känner jag mig upprymd, berikad och lite klokare, som man gör när man träffat människor med obändigt engagemang och knivskarp karisma.

Men att intervjua Karen Söderberg är också smått frustrerande. Av ett enkelt skäl: hon vägrar vänligt men envist acceptera att det är hon som ska bli intervjuad.

Först ägnar vi några dagar åt en stillsam dragkamp om huruvida hon ska ställa upp på en intervju eller inte. Det slutar med att hon säger ”men kom ner på fredag, så kan vi prata lite och så kan du vara på redaktionen ett tag”. Dagen innan jag kommer skickar hon sedan ut ett mejl till alla på redaktionen, där hon informerar om mitt besök och skriver att jag är där för att ”göra ett reportage om Sydsvenskan”. Att det är hon som är huvudpersonen nämner hon inte med ett ord. Och väl där finner jag mig snart mer inbegripen i diskussioner med reportrar och chefskolleger eller hukad över skärmar och bildbord, för att titta på kommande reportagesatsningar. Ditledd med fast hand av Karen Söderberg, som stolt förevisar det som är viktigast för henne i arbetslivet: andras insatser, stolthet och begåvning.

Fotografen, Per-Anders Jörgensen, möter samma milda, men bestämda motstånd. En första fotografering går utmärkt, en andra tackar hon nej till, med motiveringen att ”det blir för mycket fokus på mig”.

Att stå i rampljuset är helt enkelt inget för Karen Söderberg. Hon kliver motvilligt in där om det är för Sydsvenskans bästa, men är inte det minsta road av det. Det som driver henne är Människorna och Tidningen, vad de tillsammans kan berätta om verkligheten samt stimulansen i strävan att få den färdig, varje dag.

Om den nu kommer ut. Det senaste året har en stor del av Karen Söderbergs arbetsdagar färgats dystert trycksvärtessvarta av tryckpressar som stått stilla när de borde gå.

– Det är ett helvete att behöva ägna sig åt teknik när man vill ägna sig åt journalistik, konstaterar hon lakoniskt.

Att arbetet upptar en stor del av livet är en sak. Att vakna mitt i natten med tankar om tidningen helt rimligt. Men att gång på gång uppleva att tidningen inte kommer ut eller att det ständigt krävs tummande på den redaktionella kvaliteten för att få ut den höll på att knäcka henne.

– Det man inte kan göra något åt blir man galen eller sjuk av. Jag blev sjuk.

Blodtrycket rusade i höjden. Diagnosen från läkarna var överansträngning, receptet vila.

Omfattande sparpaket

Men det är inte bara pappersbrott som gjort det senaste halvåret ovanligt tungt på Sydsvenskan. Det har också varit en period präglad av kraven på sparåtgärder. Sydsvenskan går visserligen fortfarande med vinst – preliminärt 35 miljoner i år – men på koncernvågen tyngs den obönhörligt ned av de blödande Dagens Nyheter och Expressen. Därför presenterades i våras ett omfattande sparpaket: till årsskiftet 2004–2005 ska 70 tjänster bort, varav cirka 20 på redaktionen.

– Det har varit tungt, med mycket oro och nedstämdhet. Det finns också en fullt begriplig frustration: många tycker att DN fått spara lite, jämfört med vad Sydsvenskan redan gjort.

I sådana tider gäller det att glädjas åt det man kan. Därför blir Karen Söderberg som ett barn på julafton när hon under ett par eftermiddagstimmar får sitta i ett planeringsmöte angående tidningens kommande nyårsbilaga, tillsammans med ett par skribenter och fotografer.

Nyårsbilagorna har blivit ett av Sydsvenskans skötebarn de senaste åren. Ett år var det en bildspecial, på temat familjerötter, ett annat en ungdomsspecial med klassiska insändare till vinjetten Postis. Årets bilaga görs på temat ”Sida vid sida”: under ett år följer ett tiotal reportageteam olika par och grupper som på olika sätt är nära varandra, från oskiljaktiga tjejkompisar före och efter examen till det kroniskt förlorande division VII-laget IF Lira.

– Kvalitetsprojekt av det här slaget är oerhört viktiga. Egentligen går de inte att göra, med de resurser vi har, men de görs ändå, på intresse och håltimmar.

Så även om det nu ska sparas, både på folk, pengar och sidutrymme får det inte gå ut över det udda och fördjupande, fastslår Karen Söderberg.

– Vi kan inte rucka på kvaliteten. Vi kan bara sluta göra vissa saker.

Vad som ska väljas bort är en fråga som hon själv ägnat stor tid under hösten. I förra veckan diskuterades det på ett avdelningschefsmöte och den här veckan är det hela redaktionens tur.

När det gäller övergången till mer tabloid är diskussionerna dock förvånansvärt milda. Stor enighet förefaller råda om att det är en bra lösning att B- och C-delarna (Kultur/Nöje/Familj respektive Lokalsidor/Sport) nästa år får ett mer kompakt format.

– Inte ens kulturredaktionen är emot det, konstaterar Karen Söderberg med ett leende – och puttar mig sedan i riktning mot kulturchefen Staffan Söderbergs skrivbord för att han med egna ord ska bekräfta det hon precis sagt (vilket han mycket riktigt gör).

Ödmjuk och god lyssnare

När man pratar med människor som arbetat länge med Karen Söderberg och som känner henne väl är det några saker som ständigt återkommer. En del som rör hennes kunnande – skärpan i stilistiken, bredden i bildningen – annat som rör hennes person: Ödmjuk. Lätt att tala med. En god lyssnare. Och framför allt: utrustad med en enastående förmåga att dela ut beröm och kritik.

Själv konstaterar hon kort att ”det inte är svårt att ge beröm på den här redaktionen” och ser inte denna talang som något speciellt.

– Chefsskap handlar om att se människor och att se vad de håller på med. Det är inte krångligare än så.

”En spejare i samtiden”, utnämndes hon till när hon 1999 fick Gerard Bonnier-stipendiet för kulturjournalister. Det är förmodligen den mest träffande beskrivningen på henne som publicist, för är det något som återkommer i våra samtal om Sydsvenskans uppgift och hur väl den uppfylls, så är det just detta: att spegla samtiden och samhället, så som de är.

Dit hör inte minst det som på politiskt nyspråk kallas ”integrationsfrågorna”. Hon talar om ”det nya Malmö”, med bro, integration och högskolan, och om risken att delar av ”det gamla Malmö” känner sig marginaliserat och förbisett – och att detta kan ha utgjort en rekryteringsgrund för exempelvis Sverigedemokraternas främlingsfientliga budskap. Om satsningen på en gratistidning i stadsdelen Rosengård, om att ta in en slöjbärande ungdomskrönikör (Nadia Jebril) i spalterna – men framför allt om att visa Malmö som det är.

– Vi är ganska självkritiska här på redaktionen och tycker hela tiden att vi borde göra mer. Men jämfört med övrig dagspress tror jag nog ändå att vi har fler av våra icke-läsare i tidningen än andra.

En del av de icke-läsarna återfanns på Sydsvenskans förstasida på valdagen, den 15 september. Istället för dragarbild, vänsterkryss och puffar bestod hela ettan av 40 små porträttbilder på vanliga, slumpvis utvalda skåningar, som fick svara på enkätfrågor om huruvida de bestämt sig för att rösta samt vilket som var den viktigaste valfrågan.

Greppet är typiskt för Sydsvenskan: drastiskt, lokalt och baserat på bild. Av landets dagstidningar är det få, om ens någon, som är så noga med att den lokala förankringen – och de lokala bilderna – ska dominera på förstasidan, samtidigt som man bemödar sig om att riksmaterialet, exempelvis på kultursidorna, ska kunna matcha rikstidningarnas.

– Vi jobbar hårt på att göra stockholmstidningarna onödiga. Men det lokala kommer alltid att vara vår främsta bas.

Oneliners

Karen Söderberg är inte den som sprider klyschor omkring sig, men under våra samtal droppar hon ett antal oneliners som känns väldigt centrala för hennes syn på att göra tidning. Som: ”Bra idéer är enkla”, ”Man måste ha skoj”, ”Blandningar är bäst” och ”Möten mellan människor är påhittighetens grund”. Samt den som oftast återkommer, i olika variationer: ”Inget är värre än tystnad”.

– En tyst redaktion kan aldrig göra bra tidningar, så enkelt är det. Och redaktionen här är enastående påhittig. De kommer inte förbi och frågar vad de ska göra. Istället berättar de det för mig: jag hade tänkt göra så här. Det är kvalitet.

Men idérikedom och kreativitet behöver mänsklig mylla för att gro: tillfällen då medarbetarna kan mötas för att gnida sina idéer mot varandra.

– Jag har, med oro, sett hur det ges allt mindre utrymme för sådana möten på redaktionerna. När jag började på Dagens Nyheter fanns där ett rum med skinnsoffor och låga bord där folk kunde sitta ner och bara samtala ett tag. Men de försvann och ersattes av först lunchbord och sedan kaffeautomater i hallen.

På Sydsvenskans huvudredaktion finns det inte heller några skinnsoffor, utan bara ett par könlösa lunch- och fikarum.

– Men någonstans tror jag att vi varit rätt duktiga på att etablera något slags mentala skinnsoffor. Åtminstone sker det väldigt mycket korta, spontana möten här. Det pratas mycket tidning.

En bit in på nästa år kommer hon inte att vara lika närvarande i tidningspratet. Då flyttar hon till Berlingske i Köpenhamn, som ny Danmarkskorrespondent. Tre år som redaktionschef räcker, det fastslog hon redan innan hon började.

Tre år då hon bland annat inte skrivit en enda rad i tidningen (”bara mejl”) ska nu bytas ut mot utrikeskorrens ensamma, skrivande vardag.

– Det kommer väl att ta lite tid att komma in i det, det gör det alltid. För att skriva bra måste man vara modig. Det kräver sin tid.

mj@sjf.se

Fler avsnitt