”Jag kommer från en lång rad av drivna kvinnor”

Sex böcker, tusentals artiklar. Lisa Bjurwald har jobbat med text i mer än halva sitt liv och är ett välkänt ansikte i den svenska offentligheten. Men hade det inte varit för paranoian i USA efter 11 september hade vi kanske sett henne i en Netflixserie i stället.
Sensommaren 2003 skulle globetrottern Bjurwald, ännu inte fyllda 25, resa hem till Stockholm på snabbvisit från Los Angeles där hon bodde och studerade method acting på en känd skådespelarutbildning. Hon var mitt i förberedelserna inför en provspelning några dagar senare. På flygplatsen stötte hon på patrull. Kontrollanterna ifrågasatte om hon verkligen förnyat sitt studentvisum. Hon blev förhörd, satt i ett rum och sedan deporterad av k-pistbeväpnade vakter och med egen stolsrad på planet.

Efter att chockad och arg ha landat i Sverige kom händelsen att leda fram till den inriktning hennes journalistkarriär haft sedan dess.
– Det här var det sjukaste jag hade varit med om. Jag landade i att jag måste läsa statsvetenskap för att förstå hur ett land kan bete sig så, säger hon när vi ses en oförskämt ljuvlig försommardag nästan femton år senare.

På Försvarshögskolans program med inriktning mot krishantering och internationell samverkan – den utbildning som kändes mest uppdaterad – skrev hon sina uppsatser om islamistisk terrorism i stället för att ”fokusera på jäkla Rousseau eller nåt. Det här var verklighetsförankrat”. Hon var rätt i tiden med ämnet, precis som hon senare var med sina reportageböcker om nynazism i Europa och högerextremt näthat. På 2010-talet har Lisa Bjurwald etablerat sig som expert på rasism, som skribent men också som utbildare och debattör. I fem år satt hon i Expos redaktion. Varifrån kommer det starka engagemanget?

Annons

Lisa Bjurwald värjer sig lite för beskrivningen. Att hon har idealistiska åsikter och hellre delar en Amnestykampanj än lägger ut en selfie beror på att hon är 70-talist, menar hon, ”vad annars skulle jag engagera mig i, reklam eller? Advertorials? Fan vad hemskt, att sälja sin själ”. Och hon är inte mycket mer engagerad än andra, tror hon. Däremot fick hon tidigt en plattform för att uttrycka sig, efter att som 16-åring ha hoppat av gymnasiet och fått jobb på Expressen.
– Alla 17-åringar får inte vara krönikörer i Expressen. Mina kompisar hade också starka åsikter, vi hade fått lära oss att argumentera och att ens åsikt är värdefull, säger Lisa Bjurwald.

Ideologiskt klassar sig den tidigare ledarskribenten som socialliberal, om hon måste sätta en etikett. Klass är en aspekt svenska medier lätt missar, tycker hon, och pekar med klarsyn på sina egna privilegier:
– Jag växte inte upp på något slott, men i Stockholms innerstad där folks föräldrar var författare, journalister, diplomater, ambassadörer. Den bildade medelklassen var också tidig med datorer och sånt.
– Det du tror är möjligt blir så mycket bredare. Jag flyttade till London för att jobba som journalist när jag var 18, och fick liksom inte svindel av det. Utan det framstod som möjligt.

Med extremhögern som specialområde håller Lisa Bjurwald privatlivet skyddat och är förtegen även om sin uppväxtfamilj. Men berättar att hon är sprungen ur en räcka starka och karriärinriktade kvinnor.
– Mormor pluggade på universitet på 30-talet och min mamma är tidigare VD, författare och internationell expert inom sjukvården. Jag kommer från en lång rad av drivna kvinnor och stöttande män, även om jag inte vill gå så långt som att kalla det ett matriarkat.

Under 24 år i branschen – hon gapar själv över siffran – har Lisa Bjurwald hunnit med rätt mycket. Från resejournalistik och kändisreportage, via nazistbevakning och flera år som ledarskribent, till dagens bokskrivande och chefredaktörskap för Författaren.

Du har starka åsikter och är helt uppenbart inte rädd för att uttrycka dem. Varför slutade du som politisk skribent?
– Jag hade varit på alla de stora tidningarna, och kan inte uttrycka det bättre än med klyschan att jag vill ha nya utmaningar. Men framför allt är ledarskrivandet jättespeciellt. Du har kanske två timmar på dig att skriva till världen vad den ska tycka, på 2 000 tecken. Det blir så jävla förmätet och beskäftigt. ”Nu sitter jag här i Marieberg och berättar hur Iran ska agera, och jag är 27 år”. Det är fan äckligt.

Det längre formatet, i reportageböcker eller thrillers om samhällsproblem, passar henne bättre i dag.
– Det är mer tillfredsställande att åka runt och göra djupintervjuer med traffickingoffer än att på 2 000 tecken skriva att det är dåligt att sälja kvinnor. Slutsatserna i en liberal ledartext är ofta ganska självklara, det är dilemmat. Du kan inte strunta i att markera mot SD eller för mänskliga rättigheter, men det är väldigt lätt att det faller platt sen. Som ung ledarskribent tror du också att du säger något nytt. Tills du inser att din begåvade chef skrev samma sak 1995… Och man blir äldre.

Åldersångest? Javisst. Lisa Bjurwald fyller 40 i år – ”en jävla loafersålder” – och vill inte acceptera det. Eftersom födelsedagen inträffar på julafton hoppas hon dock slippa firande. Kanske befinner hon sig heller inte i Sverige. I augusti flyttar hon till Palma, Mallorca för ett år. Hennes man ska vara föräldraledig och hon ska färdigställa det största av de fyra bokprojekt som finns i hennes dator, om ett än så länge hemligt samhällsproblem. Boken kommer vålla debatt, spår hon.

Det vore inte första gången. Kanske är Aftonbladet Kulturs Hummerkniven det av de priser hon fått som är mest Lisa Bjurwald. Det går till en liberal som går till källorna, tänker kritiskt och vågar stå för en egen åsikt också om den är inopportun.
Förutom att konsekvent tala klarspråk om alla bruna nyanser och grupperingar har Lisa Bjurwald de senaste åren anklagat författarkolleger och stora förlag för hyckleri och egenintresse, vid den bojkott av Bokmässan hon initierade inför en högerextrem tidnings närvaro.

Hur ser du på gränsen mellan att vara aktivist och journalist i de här frågorna? Finns det inte problem i att glida åt aktivisthållet?
– Nej! Jag tycker att journalister ska bli mer aktivistiska, att vi har en konstig feghet i Sverige. Förra året var jag i USA för Blankspot och träffade olika pressfrihetsorganisationer. Det var uppfriskande. De stärkte mig i uppfattningen att du som journalist har en roll i att stå upp för demokratiska värderingar. Du kan göra det på olika sätt, tyst, i dina texter eller mer eller mindre öppet.

New York Times och Washington Posts hårda bevakning av Trump är också inspirerande, tycker hon.
– Man ska ju alltid importera allt från NYT – vi kanske kan importera lite journalistiskt kurage därifrån också, inte bara betalväggar och advertorials.

Under höstens Metookampanj hade Lisa Bjurwald starka invändningar. Inte mot rörelsen i sig, men mot de pressetiska övertrampen och ”lynchmentaliteten”. Det var ett ställningstagande som kostade; hon såg sig tvingad att stänga sin privata Facebooksida och tappa kontakter från de många länder hon bott i.

Men du är feminist?
– Ja. Men inte hänsynslös feminist. Särskilt som feminist måste man se till att feminismen inte går för långt, skydda den från extrema uttryck. Den går för långt när den drar alla män över en kam, hänger ut personer som inte är dömda eller blandar ihop när någon tar dig på rumpan på en fest med regelrätta våldtäkter.

Som frilansjournalist jobbar hon hårt för att få sitt företag att fortsätta gå bra och uppmanar frilanskolleger att tänka mer på pensionen än hon gjort. Får hon ändå en ledig dag – eller timme – petar Lisa Bjurwald faktiskt helst i någon text, egen eller annans. Kan hon så sker det vid Medelhavet, där hon älskar livsstilen, klimatet, umgängesformerna och vinet. Hon förstår inte de svenska högtiderna och hatar snön.
– Jag är romarinna i själen… Det är verkligen mitt livs tragedi att jag är född i Sverige. Det kan vi ta med, det retar upp SDare. Ta det som rubrik!

Lisa Bjurwald
Ålder: 39 år
Bor: Stockholms innerstad.
Karriär: Journalist sedan 1994. Bland annat på Expressen, Expo och Medievärlden, ledarskribent på DN och SvD. Skrivit sex böcker, bland andra reportageböckerna Europas skam och Skrivbordskrigarna och två thrillers om trafficking och nätövergrepp. Chefredaktör för Författaren på konsultbasis till våren 2019. Poddar med Helena Giertta i Journalistenpodden, senaste avsnittet är från Aftonbladets kulturfest.
Aktuell: Flera nya böcker på gång. Finalist till Raoul Wallenberg-priset. Om hon vinner vill hon grunda en me­diegranskande stiftelse.
Drivkraft: Att förändra världen. Och (journalistisk) ambition.
Om mediebevakningen av extremhögern: ”Nämn inte gruppernas namn, det är att gå i deras propagandafällor. Normaliseringen av SD har lett till att journalister i dag ringer upp ledare för militanta högerextrema grupper för en kommentar – det är helt absurt.”
Om hot och hat mot journalister: ”Främst en fråga för ledningarna, som måste skaffa bättre rutiner och säkerhet. Polisanmäl alltid.”