”Jag jobbade jämt och ville inte gå hem på nätterna”

Solen lyser över Mariehamn på Åland och vi tar Jonas Bladhs splitter nya Nissan X-Trail ut från stan till några bryggor vid Pepparskär för att hitta de rätta Ålands-vyerna till bilderna.

Som tidigare motorredaktör på Aftonbladet gillar Jonas Bladh att köra bil. Och tur är väl det, han har fem mil enkel resa från gården på Isaksö till jobbet i Mariehamn och två mil till närmsta större affär.

– Fast när jag började på motorredaktionen visste jag inte så mycket om bilar. Det var bara att lära sig – som med allt annat.

Han kom tidigt i kontakt med journalistiken när pappa Curt, som var kulturredaktör på Sundsvalls Tidning, tog med honom till jobbet. Tillsammans med sin bror Jakob busade han runt och skitade ner sig i presshallen. I tryckpressen hade hans morfar jobbat och mamma Ann Kristin var kriminal- och rättsreporter på TT. I familjen diskuterades mycket journalistik och politik. Sitt förhållningssätt till världen har han fått med sig hemifrån.

Hans mamma, som fortfarande följer honom i spalterna, har berättat hur sexårige Jonas Bladh grät när Jimmy Carter förlorade presidentvalet mot Ronald Reagan.

– Jag tyckte väl att Jimmy Carter såg mycket snällare ut.

Som 13-åring började han som ”tabellnisse” på Sundsvalls Tidnings sportredaktion men under gymnasietiden satsade han på politiken och var distriktsordförande i Liberala ungdomsförbundet.

– Till slut fick jag välja. Det var roligare på ST och journalistiken drog mer.

Han har tagit chanserna när de dykt upp. Som inhoppare och vikare på STs sportredaktion lärde han sig att redigera en kväll då en kollega blev magsjuk och måste gå hem. Det gick fint, det var bara någon halvspalt som hamnade lite fel. Han tyckte det var kreativt och kul att redigera.

– Jag insåg också att det var bra att bredda sig för att ha lätta­re att få jobb.

Efter några år som reporter och redigerare på konkurrenten Dagbladet i Sundsvall blev det redigeringsvikariat på Aftonbladets sportredaktion – dagen efter att Sportbladet fötts.

– Det var en helt ny värld. Vi var ett ungt gäng från landsorten med stor frihet att prova oss fram. Vi testade hejdlöst. Jag jobbade jämt och ville inte gå hem på nätterna.

När Expressen skulle starta sin sportbilaga gick ett rykte om att Expressen ville värva Jonas Bladh och en kollega. Själv hörde han aldrig av tidningen, men han fick fast anställning på AB och så småningom jobb som redaktör på motorbilagan.

Då hade han också träffat sin fru som var nyutbildad sjuksköterska bördig från Åland. De pratade om att testa att bo där, och när annonsen om chefredaktörsjobbet på Nya Åland dök upp sökte han och fick jobbet.

Jonas Bladh hade gått en ledarutbildning på Aftonbladet och det lockade honom att få helhetsansvaret över en redaktion. Han visste att han skulle klara jobbet.

Men skillnaden mot resursstarka Aftonbladet var milsvid på Nya Åland som var tvåa på den åländska tidningsmarknaden och som brottades med ekonomiska problem. Jonas Bladh hade inte varit länge på tidningen när styrelsen bad honom att även gå in som tillförordnad VD, en roll som senare permanentades.

– Det var stressigt att ta över ekonomin. Det var inget jag sysslat så mycket med tidigare och jag var inte så bekväm med det. Jag lade mycket tid på att kontrollräkna och kände att jag inte hann med det publicistiska. Redaktionen kom i kläm. Det var kämpigt att inte alltid vara säker på att det skulle finnas pengar till löner i slutet av månaden.

Han fick spara och gneta. Nya Ålands tidningshus fick säljas och redaktionen satt kvar som hyresgäster.

Jonas Bladh har höga krav på sig själv. Han är självkritisk och en sån som kan ligga vaken på natten och älta att han gjort ett stavfel som gått i tryck.

– Men så är det väl. Det är misstagen man minns. Det som blev bra kommer man inte ihåg.

Även när han blev avlastad VD-jobbet räckte det inte. Han ledde tidningen, hoppade in på redaktionen när det fattades folk, läste nyheter och höll i ett travprogram i den TV-kanal som Nya Åland startat. ”Man kan ju inte gå hem när det finns saker som måste göras.”  En dag, hösten 2015, satt han bara och stirrade in i datorskärmen framför sig. En kollega uppmanade honom att gå till doktorn.

– Jag var på väg att bli utbränd och blev sjukskriven ett tag.

Under våren i fjol kände han att det inte längre var så kul att åka till jobbet.

– Jag har alltid haft en passion för mitt jobb. Hemifrån har jag fått med mig en plikttrogenhet – man gör färdigt det man påbörjat. Men nu tyckte jag att jag inte längre levde upp till mina egna krav.

Jonas Bladh sade upp sig, utan att ha något annat jobb att gå till. Familjen hade börjat prata om att flytta till Sverige när hans svärfar, som hade en gård med en äppelodling, avled. Hans svärmor och pappa hade också gått bort.

Jonas Bladhs familj, som bodde i ett hus på gården, tänkte om och bestämde sig för att stanna på Åland.

– Det var nog bra att jag var hemma det året och fick tid att tänka och ägna mig åt barnen och allt praktiskt. Jag är verkligen ingen naturmänniska men jag har fått lära mig att köra traktor, såga ner träd och ordna fram ved. Äppelodlingen har vi arrenderat ut, inga växter jag får hand om överlever.

Får han tid över ägnar han sig gärna åt att läsa och att spela golf.

– Men i sommar har jag jobbat så det har inte blivit så mycket spelat. Jag klipper gräset därhemma i stället och försöker få gräsmattorna att likna en golfbana. Det är ett avkopplande sätt att ladda batterierna.

Under ledigheten hade Jonas Bladh börjat skriva krönikor i Ålandstidningen på frilansbasis och dåvarande politiska redaktören Kerstin Österman undrade om han inte skulle ta över efter henne när hon gick i pension.

– Ingen av tidningarna är bundna till något politiskt parti, även om Nya Åland av många betraktas som mer röd än Ålandstidningen. Det var väl några som höjde på ögonbrynen när jag gick till konkurrenten, men jag fick också många glada tillrop.

På Nya Åland skrev han flera ledare i veckan och gör det ofta även på Ålandstidningen.

– Men det ses inte som konstigt. Flera av tidningens journalister skriver ledare. Det är inte så viktigt med höger/vänster eller person/parti i den åländska politiken.

På Åland värnar befolkningen på drygt 29 000 medborgare sina utpräglat lokala tidningar. Att prenumerera på båda är vanligt. Som journalist är man alltid nära läsarna. Något som Jonas Bladh uppskattar, efter tiden på Aftonbladet där avståndet var mycket större. Som Nya Ålands chefredaktör blev han snabbt lokal kändis, och fick uppleva hur det tisslades bakom hans rygg.

– Det känns mest positivt. De flesta vet vem jag är när jag är ute på jobb, man behöver inte förklara så mycket. Men man kollar en extra gång att allt blir rätt i artiklarna innan de går i tryck. Man möter ju folk i affären efter publiceringen.

En av de stora politiska frågor som engagerar ålänningarna just nu är landskapsregeringens målsättning att driva igenom en reform för att minska antalet kommuner på Åland från 16 till fem. Den frågan har Jonas Bladh ägnat mycket tid sedan han började i juni.

Lite knepigt kan det vara då han ska intervjua landskapsregeringens kansliminister Nina Fellman. Det var henne Jonas Bladh efterträdde som chefredaktör på Nya Åland och de blev kolleger när hon stannade kvar en tid som ledarskribent efter att han tillträtt.

– Vi får hantera det så gott det går och sätta på oss rätt hattar, säger han. Men det är inte alltid så lätt att veta vilken roll en person har när man träffar dem i jobbet. Folk är engagerade i allt möjligt här.

I dag tycker han att det är skönt att slippa det totala ansvar han hade på Nya Åland.

– Jag är politiknörd och nu får jag specialisera mig inom ett avgränsat område.

Han funderar som bäst över hur han ska utnyttja nätet bättre för att kunna integrera med läsarna.

– Framtiden får utvisa vad det blir. Jag har ju ett och ett halvt år på mig fram till nästa val.

 

FAKTA:

Jonas Bladh
Ålder: 43.
Bor: Hus på lantgård på Isaksö, Geta, Åland.
Familj: Hustrun Linda, döttrarna Signe, 8 och Saga, 3.
Karriär: Sundsvalls Tidning, numera nedlagda Dagbladet, Aftonbladet, Nya Åland, Ålandstidningen.
Drivkraft: Att göra ett jobb så pass bra att man själv är nöjd. (Men tillägger att det inte sker så ofta att han riskerar att bli självgod).