”Jag betraktades som en borgarflicka, vilket jag var.”

I fyra decennier har Ulrika Knutson varit ett udda djur i den svenska kulturjournalistiska djungeln bland gapiga gafflande kulturchefer och skribenter som måste skrika för att vara relevanta. Med ett självsäkert lugn som liksom känns klokt (även om hon själv återkommande tvivlar) förmanar hon till lagom besinning. Inte för mycket, det blir tråkigt.

Vi sitter på varsin sida ett stort matsalsbord i hennes arbetslägenhet i Luthagen i Uppsala och äter medhavd sushi. Bostadslägenheten ligger en trappa ned. Överallt böcker, böcker.

Hon säger att hon blev väldigt förvånad över att få intervjuförfrågan – hon har ju ”hållit på ett tag och borde väl avvecklas med förnuft”. Hon är dock högaktuell med boken Den besvärliga Elin Wägner, som redan vunnit lovord och pris. Det är hennes första bok på över tio år, och tajmingen blev väl sådär, konstaterar hon.

– Föredragen är ju inställda, nästan allihop. För oss alla som har gett ut böcker i år är det makabert trist. Alla vill ut och prata, och det går inte, eller nästan inte.

Ulrika Knutson växte upp i Kalmar och visste redan som liten att hon skulle syssla med journalistik. Möjligen inspirerad av Madicken började hon som åttaåring att producera tidningen Trollposten med braskande lokalnyheter från trollskogen. Hon fortsatte med skoltidningar och hela gymnasiet skrev hon filmrecensioner i Barometern.

Teatern roade, enormt.

– Det hände väl någon gång att man fick åka upp till Stockholm och gå på Stadsteatern eller Dramaten. Kunde man inte åka till Stockholm fick man i stället långsamt och högtidligt läsa vad Leif Zern eller Bengt Jahnsson skrev i Dagens Nyheter och lägga ihop. Man använde tidningarna för att få näring till någonting som man var intresserad av, men eftersom man bodde i landsorten inte kunde se.

Ulrika Knutson kom inte in på journalisthögskolan utan gick den långa vägen, via ett volontärhalvår på Barometern och sommarvikariat på Upsala Nya Tidning. Sedan fick hon in foten genom ett långvikariat på UNTs lokalredaktion i Enköping. Där hamnade hon i slagsmål med en kollega.

– Gunnar Svensson, ja. Han var nestor på UNTs redaktion i Enköping. En mycket originell journalist och en stor stilist. Han skrev glimrande bra. Han hade en stor och brokig familj och ständigt ont om pengar, så det var inte alltid han var på jobbet utan han kunde stå på marknad och sälja växter. Alla hade förståelse för detta. Men han tjyvhöll på information och telefonnummer och det gjorde det inte så lätt för vikarier att utföra sitt jobb. Det var i något sådant skede som vi råkade i klinch. Jag hade råkat få fram de här uppgifterna i alla fall och skrivit om det och då blev han sur. Vi slogs kanske inte, men han stod på tröskeln där, liten och arg och röd och hoppade upp och ned, så jag lyfte ut honom.

– Men efter den betan blev vi goda vänner. Jag kunde se hans förtjänster också. Han var gammal Norrbottenskommunist, han kunde aldrig anpassa sig till någonting. Det var väl lite av en klasskamp. Jag betraktades väl som en borgarflicka, vilket jag ju var också. Jag lyfte ut honom i alla fall.

Lokalredaktörsoriginalen finns inte kvar längre, konstaterar hon med vemod. Den mer instrumentella synen på medarbetare har lett till att ”självständiga journalister med plats för personligheten” inte längre är önskvärda.

– De där gubbarna var helt otroliga. De var ofta autodidakter, de kanske hade gått folkhögskola, men det var inte säkert. En hade varit bonddräng på Öland och skrev nu i Barometern. Det var en fantastisk upphöjelse, men lite av det där kuschade fanns kvar. Det präglade min bild av journalister; att man kan både vara stöddig men också kuvad. Man är inte fin. Men ändå lite fin. Jag gillade dem väldigt mycket. Den kulturen är borta sedan länge. Och nu är som bekant hela den redaktionella kulturen i utdöende. Det borde engagera fler, särskilt forskare.

När hon äntligen inlett sin journalistiska karriär började hon tvivla.

– Alla andra hade riktiga och viktiga jobb, men själv hade man inget riktigt jobb utan man bara fnattade omkring och frågade alla andra vad de gjorde hela dagarna.

Hon bestämde sig för att skaffa ett riktigt jobb och började på lärarlinjen. Det gick åt fanders. Lärarhögskolan var ”som en parodi” och när ett halvtidsjobb som nöjesredaktör på UNT blev ledigt nappade hon.

UNT var som de flesta lokaltidningar på den tiden nedlusad med märkligheter. Principen att alla filmer som hade premiär på en biograf i Uppsala skulle recenseras i tidningen medförde att Ulrika Knutson på 1980-talet fick recensera porrfilmer på Slottsbiografen sent på fredagskvällarna.

– Jag tyckte så synd om de stackars männen i sina trenchcoats, utspridda som frötallar på ett hygge. Där hade de gått för att få en högtidsstund i biografen, och så sitter det en ung tjej med ett anteckningsblock och fnissar. De tände av. Det var inte kul.

Hon lämnade UNT kort därefter och efter en sommar på Dagens Nyheter landade hon i Sveriges Radios famn. Det var som att komma hem. Hon har fortfarande en stark kärlek till radion och får ”orimligt mycket” av sin världsbild via P1.

– Jag blir hemskt nervös när det är anslag mot public service, inte för att jag medverkar någon enstaka gång, utan för att jag börjar tänka: ”Är jag förgiftad av public service-tänkandet?” Men nej, det är ju ändå olika röster. Och i Ring P1 hör man ju hela landet.

Bokturnén blev inställd för Ulrika Knutson på grund av pandemin. Hemma i Uppsala har hon börjat planer för nästa bok. Foto: Alexander Donka

Rikskänd blev hon som programledare i Kulturen och Filmkrönikan i SVT mot slutet av 1980-talet. Efter sex år lades hennes program ned. Hon vantrivdes, sade upp sig och blev 1993 kulturredaktör på Månadsjournalen, och frilansade vid sidan av fram till 2002 då tidningen lades ned. Sedan dess har hon försörjt sig helt som frilans.

I dag ägnar hon mycket tankekraft åt yttrandefriheten, som hon också ofta återkommer till i krönikor. Hon bekymrar sig över de sociala mediernas tyranni som hon menar lett till ökad konformitet när en ”massa röster kräver att andra röster tystas”.

– Paulo Roberto och rektor Hamid har brutit mot lagar respektive god moral. Men det massiva gatloppet när alla ska ut och banka dem i huvudet saknar proportioner. Ängslan att inte banka tillräckligt hårt, det är ett bekymmer. Den uppvarvade tonen i sociala medier färgar tyvärr av sig på andra medier.

Samtalet vid Ulrika Knutsons matsalsbord i Uppsala böljar ändlöst och underhållande. Hon rör sig ledigt mellan ämnen som Mittmedieriet, frilansvillkor och varför Flashback inte längre är lika bra. Eller idiotpärmen med UNTs opublicerbara artiklar, Elin Wägner och hur man egentligen gör ett bra personporträtt.

Efter tre timmar stannar hon upp och frågar sig om polariseringen i samhället verkligen är så stor som alla påstår. ”Folk ylar…”, säger hon, ”… men om vi varenda dag får höra att samhället är så polariserat, blir det inte en självuppfyllande profetia? Det kanske ligger i någons intresse att hävda att vi inte kan nå varandra.”

På diktafonen mellan oss ligger nu glimtar av Ulrika Knutson i en superlång radiokrönika.

En favoritfråga i alla personporträtt är ”Vad är din drivkraft?”
– Är det? Det är en usel fråga, men ställ den du.

Vad är din drivkraft?
– Beröm.

Ibland när man ställer usla frågor får man bra svar.
– Nu har vi passerat anständighetens gräns. Men jag tror att det tyvärr, tyvärr, är det sanna svaret på den frågan.

Beröm från läsare, eller lyssnare?
– Från vem som helst. Jag är inte nogräknad. Jag blir så oerhört störd av kritik, i alla funktioner. Jag blir fruktansvärt upprörd om någon har en kritisk synpunkt, och särskilt om den stämmer.

Hon grunnar och försöker komma på ett fylligare svar.

– Vad är din drivkraft? … Beröm. Och att … bli färdig före deadline men inte för långt före, och det är det ingen risk, för det har jag aldrig någonsin blivit.

Varför inte för långt före?
– Då finns det en risk att man inte fyller all vaken tid fram till deadline med arbete. Tanken att lägga ifrån sig en text innan någon sliter den ur handen på en, den är jag emot. Det här är ju neurotiskt. En drivkraft kan ju också vara en uppsättning neuroser. Nu är jag inte knäppare än de flesta. Jag är ganska stabil, mentalt, ganska.

Så deadlines och beröm – det är dina drivkrafter?
– Ja. Men det fattas … Jag tänkte när jag var ung att jag skulle bli författare; jag är ju ändå stilistiskt intresserad. Jag försökte skriva … något romanliknande … och det blev så fruktansvärt dåligt. Jag blev skrämd själv hur det var epigoneri på gränsen till plagiat av lite måttligt bra historiska ungdomsromaner som jag läste på den tiden. Jag blev helt nedslagen. Men journalistiken rymmer många genrer, varav några ligger mycket nära litteraturen. Man kan få utlopp för en massa sådana saker inom journalistiken. Det är så otroligt roligt att uttrycka sig i språk, muntligt eller skriftligt. Det är väl en drivkraft också. Uttrycksbehov … eller formuleringslust, kan vi kalla det. Den ska hållas i schack bara, formuleringslusten. Deadlines, beröm och formuleringslust, i schack. Det är mina drivkrafter.

 

PERSONALIA

Ulrika Knutson

Ålder: 63 år.

Familj: Maken Anders, byggnadsantikvarie.

Bor: Bostadsrätt i Luthagen, Uppsala.

Bakgrund: Född i Göteborg, uppvuxen i Kalmar. Examen i litteraturvetenskap, estetik, nordiska språk, filmvetenskap och engelska vid Uppsala universitet. Gästprofessor vid JMG i Göteborg 2004-2005. Ordförande i Publicistklubben 2009-2012. Arbetat på Barometern, Upsala Nya Tidning, Sveriges Radio, Sveriges Television och Månadsjournalen. Sedan 2002 frilans på heltid.

Priser: Guldpennan 1997, Stora journalistpriset 2001, Jolopriset 2010, Stora retorikpriset 2015, Uppsala kommuns hederstipendium 2019, Lotten von Kræmers pris från Samfundet De Nio 2020, m.fl.

Aktuell: Boken Den besvärliga Elin Wägner.