Eva F Dahlgren:Jag har ett behov av att förstå

Namn Eva F Dahlgren Ålder 49 år Bor I Göteborg Familj Man och två tonårsdöttrar Yrke Frilansjournalist Bakgrund Socionomutbildning, Poppius, Södra Dalarnas Tidning, Borlänge Tidning, TT i Göteborg, frilans sedan 1989 Drivkraft Att förändra världen Aktuell Skriver bok om sin farfar, ges ut i början av nästa år.

Eva F Dahlgren skriver numera alla sina reportage för hand på ett bibliotek i Haga. Läsesalen som går i jugendstil ger henne inspiration. Det är en av de få ställen hon kan gå till i Göteborg där det är absolut tyst. Inga mobiler och bärbara datorer är tillåtna. Det finns ingenting som avbryter hennes tankar.

– Vi lever i ett brus. Jag har ingen mobil för jag skulle alltid ha den avslagen, säger Eva F Dahlgren.

Under tiden ljuder ringsignaler från mobiltelefoner genom det kafé där vi sitter.

Att hon började skriva för hand kom i samband med upptäckten att hennes farfar, professor Ossian Dahlgren, var rasbiolog. Det kom som en chock för henne, hon började undra över vad hon höll på med.

– Det kändes fruktansvärt, som om jag hade skuld i alla dessa tvångssteriliseringar som förekommit. Nu har det gått några år och jag har fått distans, vilket gör det lättare att ta mig igenom farfars brevsamling och skriva den bok om honom som jag håller på med. Men fortfarande är det svårt att hantera materialet eftersom han betytt mycket för mig.

Ytterligare en anledning till att Eva F Dahlgren började skriva för hand var att hon kände sig censurerade av att texten på skärmen såg ut som om den var tryckt och färdig, som om de ord hon satte dit inte gick att ändra.

– Jag fick börja om från början, plocka fram en blyertspenna och skriva en massa ord på ett papper, rad efter rad. Det kändes som en mur. Jag var helt övertygad om att jag var slut som journalist, ett yrke som jag älskar och hållit på med i över 20 år.

Inte teknikfientlig

Sakteliga ledde klottret med blyertspennan till att hon hittade tillbaka till språket.

Eva F Dahlgren är dock inte teknikfientlig. Hon skriver in och redigerar sina handskrivna texter på datorn.

– Datorer är ändamålsenliga. Men det betyder inte att man behöver vara ett bihang till dem. Jag tycker att datorer på många sätt har utarmat journalistyrket. Många sitter bara framför skärmen och bearbetar information.

När Eva var liten och hälsade på farfar i Uppsala sprang hon alltid direkt fram till hans stora skrivbord och tittade på den dödskalle där han förvarade gummisnoddar och gem. Varifrån skallen kom vågade hon aldrig fråga. Hon växte upp i tron att farfar var en av Sveriges ledande botaniker, en växtförädlare. Men tydligen var steget inte långt från tanken på att förädla människor.

Ökänd docent

Farfar var nära bekant med Bertil Lundman, den ökände docenten i fysisk antropologi i Uppsala. Lundman accepterades aldrig av Rasbiologiska institutet, där Ossian Dahlgren föreläste, men han kom ofta upp och drack en kopp kvällste hos honom.

Bertil Lundman reste runt i Dalarna och mätte skallar och näsor på befolkningen. Men han nöjde sig inte enbart med att kartlägga skallformen på bönderna. Varhelst han gick hade han med sig sina mätinstrument.

– Bertil Lundman mätte farmors skalle. Hon var enligt honom av undermålig alpinsk ras, kortskallig och dög därför inte. Farfar var missnöjd med sina egna barn. Han tyckte att de inte höll måttet. Hans stora kärlek var en blond, lång kvinna som han aldrig fick. Min farmor var mörk, 147 cm lång. Denna nedlåtande bedömning gjorde att farmor resten av sitt liv kände sig undermålig, en person som egentligen inte borde ha fått fortplanta sig.

I dag tycker vi att dessa uppfattningar, att en människas karaktär sitter i skallbenets form, är absurd. Men Eva F Dahlgren menar att vi inte skall slå oss för mycket för bröstet och tro att vi är så mycket mer upplysta. I dag klonar vi får och det finns forskare som även vill klona människor. Företag har tagit patent på djur och våra gener.

– Jag är orolig för vad gentekniken får för konsekvenser för människovärdet. Hur ser vi på människor som har handikapp, är de lika mycket värda? När ett embryo har defekter, skall föräldrarna då ha rätt att ta bort det, eller snarare kommer det att anses vara deras plikt att göra det? Därför är det viktigt att ha den historiska kopplingen. Det går inte bara att säga att de som mätte skallar var knäppgökar. Det som vi gör i dag kommer kanske att dömas av historien.

Patent på gener

1990 fastslog Kaliforniens Högsta domstol att John Moore inte ägde sina egna gener. Moore insjuknade i en ovanlig cancertyp och genomgick behandling. Då visade det sig att Moores mjältvävnad under sjukdomen producerade ett protein som är viktigt vid cancerbekämpning. Utan Moores vetskap fick läkarlaget patent på den produkt som skapats i hans kropp och sålde patentet till det schweiziska läkemedelsföretaget Novartis. Moore stämde läkarna, men som sagt domstolen fastslog att han inte hade rätten över sina egna vävnader.

– Världen är konstig och det har jag tyckt sedan jag var liten. Därför skriver jag för att förstå världen så att man kan förändra den. Journalistiken i dag är så fragmenterad att det behövs de som kan foga ihop den.

Därför blir hennes artiklar så långa. Hon intervjuar massor av personer – hon beskriver det som en besatthet – för hon vill förstå världen och hur allt hänger ihop.

Ingen nyhetsjournalist

Och det var därför Eva F Dahlgren lämnade nyhetsjournalistiken. För TT bevakade hon samtidigt både Bokmässan och valrörelsen 1988. Under en och samma dag intervjuade hon först författaren Ulla Isaksson om hennes drömmar och sprang sedan iväg till Carl Bildts och Alf Svenssons torgmöten.

– Det blev absurt. Jag som hade behov av att förstå världen visste till slut inte vad som var dröm eller verklighet. Jag kände att det inte gick längre. Jag är ingen nyhetsreporter. Jag klarar inte stressen och kan inte jobba så snabbt. Jag fick plats i frilansgruppen Reportagebörsen och sade upp mig.

Även om det på senare tid blivit många artiklar om genteknik, vetenskap och vetenskapsmännens ansvar på grund av upptäckten av farfaderns mörka förflutna vill hon inte beskriva sig som vetenskapsjournalist. Hon växlar mellan reportage om arbetsmiljö och åldrande och artiklar om genteknik och antibiotikans framtid. Men som genomgående tema i Eva F Dahlgrens reportage finns en humanism, ett intresse för hur människan påverkas av samhället.

En bok hon ofta återvänder till är Primo Levis ”Är detta en människa?” som han skrev efter att ha överlevt nazisternas koncentrationsläger. Primo Levi beskriver hur lägerfångarna snabbt insåg vilka som var förlorare och vilka det var värdefullt att känna för att gagna dem själva. Eva F Dahlgren tycker sig se att det i dagens samhälle finns en tendens att inte vilja arbeta med de svaga, de äldre, de som man inte kan ha nytta av. Hellre vill man bygga nätverk med dem som har makt.

– Det har med människovärde att göra. Om människor värderas utifrån om man kan ha nytta av dem är det sorgligt.

Alldeles för blyg

Eva F Dahlgren hade alltid drömt om att bli journalist, men trodde att man skulle vara lika framfusig som Bo Holmström och trycka fram mikrofonen i ansiktet på folk för att bli en bra reporter .

– Jag kände mig alldeles för blyg. Men det var innan jag insåg att det var värdefullt att kunna lyssna.

Eva tycker att det är en fördel att inte vara lika känd som Bo Holmström när hon intervjuar folk. Men när en sångerska med samma namn började skriva artiklar ställde det till problem. Därför lade hon till bokstaven F, som står för Forsman, för att det inte skulle bli några missförstånd.

– Folk trodde att det var sångerskan som hade skrivit mina artiklar. Det kändes plötsligt som om jag inte existerade. Jag hade lagt ned så mycket tid på artiklarna och sedan var det ingen som trodde att det var jag.

Trots att hon lagt till ett F är det fortfarande många som undrar om det är Eva Dahlgren, utan F, som ringer upp och bokar en intervju. Trots att hon förklarar att så inte är fallet är det många som blir förvånade när hon dyker upp.

– De säger att de hade väntat sig en lång och blond kvinna. Jag är kort och mörk, av märklig alpinsk ras, säger Eva F Dahlgren med självironi.

PÄR JANSSON

pj@sjf.se