”Ett drev bryter ner varje atom. Jag tvivlade på allt.”

Han fick samtalet från SVT Nyheter i princip i samma stund som terrorattacken mot Charlie Hebdo hände, i egenskap av redaktör på serieförlaget Galago. Vill jag gå in i det här, frågade han sig kort.

Han förstod vilka frågor som skulle komma, och han visste att han skulle säga att han inte ville publicera Muhammedteckningarna.

Sen sa Johannes Klenell ja till att intervjuas, för att han förstod att alla andra skulle säga nej, och då skulle de kunna ringa ”vilken galning som helst” som skulle få sätta agendan för det här samtalet.

Annons

Dag två satt han i Aktuelltstudion och försvarade sin rätt att inte publicera.  
Han gjorde 40-talet intervjuer på ett par dygn.
Den sista liggandes i sängen, halvt utmattad.
– När jag var ”i det” litade jag på magkänslan, men efteråt kom tvivlen. Att säga att jag inte ville publicera Muhammedteckningarna några timmar efter ett massmord på satirtecknare … jag hade ingen aning där och då om det jag sa var moraliskt riktigt. Hur skulle jag veta det?

Efter intervjun i Aktuellt den där januarikvällen 2015 åkte Johannes hem och låste dörren, som redaktör och förläggare på litet förlag fanns inget Säpo eller någon säkerhetsavdelning att ringa.

Drevet efteråt var massivt. Telefonen ringde, mejlen och kommentarerna forsade in på Twitter.
Hur kunde han svika sina kollegor på det här sättet?
– Idag skulle jag säga att det var känslan av total ensamhet. Drevet bryter ned varje atom i en, och man vet inte längre någonting om sig själv. Jag tvivlade på allt. Även om jag inte blev så våldsamt ifrågasatt mer än det dygnet så räckte det.
– Jag har nog aldrig pratat om det här. Men det finns definitivt en Johannes före och efter den händelsen, fortsätter han.

Johannes Klenell före drevet var burdus, sökte konfliktytor, och var säker på sin sak, inte minst i debatter. Ett slags persona som han hade utvecklat under sin tid på Galago för att han behövde ta plats och konvertera engagemang till sålda tidningar och böcker.

Med små medel och en sociala medier-strategi som kändes före sin tid, lyckades Johannes Klenell och kollegan och serietecknaren Mats Jonsson bygga upp ett väldigt stort intresse för det lilla serieförlaget.

På 2010-talet när Galago var som mest i ropet hade man den största Facebookgruppen av alla förlag i Sverige med över 20 000 följare.
– Serier i Sverige är litet, från början hade vi kanske 700 personer som köpte allt vi gjorde. Så vi var tvungna att hitta andra vägar för att synas. Jag är väldigt sifferorienterad och älskar att titta på vad händer om vi drar det här skämtet där, vad ger det för respons, och vad genererar det för sålda exemplar för våra böcker och tidningen?

Mats Jonssons och Johannes Klenells slit, och en stark generation serietecknare med namn som Nanna Johansson och Liv Strömquist, gjorde Galago till ett av de bäst säljande förlagen på Bokmässan under flera år.

Idag säger Johannes Klenell att han inte alls trivdes med att behöva bråka, gapa, sticka ut hakan och skapa engagemang hela tiden.
– Jag var trött på det i flera år innan jag slutade.

Spiken i kistan kom efter Bokmässan 2017, året nazisterna i NMR vände upp och ned på allt. Galago kunde dra in runt en halv miljon kronor på fyra dagars mässa, men helt plötsligt var det inte längre politiskt korrekt i vänsterkretsar att åka på Bokmässan.
– Vi levde ju på den och helt plötsligt krockade allt med idealism. Jag stod där med tio författare, varav flera ville åka, och det var mitt jobb att föra debatten och ta smällen för att vi valde att medverka. Det här gick ju inte riktigt heller att prata om då, säger Johannes Klenell.

2017 backade Galago ekonomiskt och Johannes insåg att det var dags att göra något annat. Han hade precis släppt sin roman Det Fria Ordet och sedan länge etablerat sig som en kulturröst, snart skulle han bli kulturredaktör för Arbetet.
Men mer om det senare.

Uppväxten på 1980-talet i Sunne, Värmland, med tre bröder och föräldrar som var glaskonstnärer, innebar ett kringflackande liv bland olika utställningar. Som frilansande konstnärer hade mamma och pappa aldrig semester, sällan pengar.

Han minns tiden som ”ärvda kläder och pottfrisyrer” med kilometer till närmaste jämnåriga kompisar.
– Vi hade mammas och pappas vuxna konstnärskompisar och var i en vuxendialog hela tiden, möjligtvis deras kompisars barn i den mån det fanns några, minns han.

Redan som 14-åring började Johannes arrangera konserter i Sunne. När han var 15 år bokade han Earth Crisis, ett hardcoreband från USA. Det Johannes främst har tagit med sig från det – in i sin karriär som förläggare och senare redaktör – är att våga.
– Jag har alltid haft svårt att tänka hobbyverksamhet och vill alltid att det ska vara stort, ju fler som är intresserade desto bättre. Det tror jag kommer från att arrangera spelningar. Hybrisen har suttit i sedan dess kan man säga, säger han och skrattar.

Skrivandet kom sent, han publicerade sin första text när han var ”runt 30”. Åren mellan Sunne och Galago tillbringade han med att jobba i skivaffär i London, slappa runt i Göteborg, och plugga till kulturproducent i Norrköping.

Under tiden i Norrköping gjorde han en utställning om serier och lärde känna Mats Jonsson, de blev kompisar mer eller mindre direkt. Via Mats kom Johannes in som praktikant på Galago 2007. Där han alltså blev kvar tills den där bokmässan i Göteborg som blev den sista.

Det Johannes tror att han främst har lärt sig sedan dess är att bli lite mer försiktig med människor.
– Jag var nog väldigt deprimerad de sista åren på Galago utan att kanske förstå det.

Du kan fortfarande vara ganska raljant och hård i text?
– Ja, det kan jag. Men jag kan nog ta när andra är det mot mig också. Om jag skriver nåt provokativt kan jag inte bli upprörd om någon blir provocerad.
– Lite grann har jag känt mig som en elefant i en porslinsbutik sedan jag var 15 år, jag har försökt skärpa mig men det går inte riktigt.

Sedan april 2018 är han kulturredaktör på Arbetet. När han fick jobbet var det först ett vikariat på ett år, och väldigt fria tyglar.
– Jag ville förändra den klassiska LO-kultursidan, med texter om Ivar Lo, till att bli mer av ett forum som kan introducera kommunalarbetare till en levande kulturdebatt. Jag vill sätta in kulturen i ett större samtal och har också jobbat för att hitta skribenter som kan skriva på det sättet.

De senaste åren har Johannes Klenell stärkt sin position som en uppskattad och synlig röst i debatten. Han blev även nominerad till Journalistens pris Årets stilist så sent som i våras. Arbetets kultursida har vuxit till en röst att räkna med under hans tid.

När han tillträdde låg kultursidan på runt 250 000 sidvisningar på hela året, förra året var den siffran 750 000, uppger han.
– Det sköna här är att jag kunnat ta ett steg tillbaka från sociala medier då jag inte längre behöver sälja något eller bygga upp författarskap. I stället kan jag fokusera på kultursidan och texterna där.

På Twitter har Johannes Klenell skrivit öppet om skammen han ofta känner inför att tycka. För att komma runt det har han lärt sig att kliva upp klockan fem på morgonen, innan självkritiken hunnit sätta sig i porerna.

Därför ser arbetsdagarna i stort sett alltid ut så numera. Han kliver upp fem, skriver till sju, sen börjar han och Arbetets webbredaktör Kim Nilsson jobba med publiceringen av den texten. Halv åtta ska den vara ute.
– Några av mina mest lästa texter har kommit till då jag har vaknat och en minut senare öppnat Expressen Kultur, fem minuter senare skriver jag responsen på det. Självklart kan jag föra debatt även senare på dagen men då skäms jag som en hund.

Fakta/Johannes Klenell
Ålder 41
Bor: Årsta
Familj: Bröderna Matti, Simon och Elias, samt mamma Ingalena och pappa Ragnar.
Karriär: Författare och kulturredaktör på Arbetet, tidigare förläggare och redaktör på Galago, frilansskribent åt bland annat Aftonbladet Kultur. Har gjort flera uppmärksammade podcasts som ”Lundellbunkern” och ”Flumskolan”.
Drivkraft: ”Att få skapa saker och sammanhang”.