Vem bryr sig om populärkulturen?

Den eviga striden mellan ”fulpressen” och ”finpressen” blossade upp på nytt i juli. Pajerna flög mellan kulturspalterna, med anledning av nyheten om Aftonbladets nya nöjesbilaga. Men ingen pratade om det verkliga problemet: avsaknaden av en kultur/nöjesjournalistik som tar populärkulturen på allvar.

För två veckor sedan kunde Resumés webbupplaga berätta att Aftonbladets nöjesbilaga Puls skulle läggas ner och ersättas av den mer bild- och kändisbaserade Klick. Detta fick Johan Berggren på Dagens Nyheters kulturredaktion att, innan han ens hunnit se första numret av den nya nöjestidningen, meddela att ”Aftonbladet går totalt Skvaller” och att bilagan ska bli en ”bildspäckad skvallerrackabajsare” som inte ”låter er undgå att veta allt som är värdelöst”.

Berggren ironiserade vilt över paparazzijournalistiken som var att vänta i Klick under hösten – och fick dagen därpå naturligtvis mothugg på kvällspressens kultursidor (det är, av någon anledning, alltid kultursidorna som reagerar när någon går till angrepp mot kvällspressen i allmänhet). Expressen konstaterade att Berggrens artikel var ett typexempel på hur DNs ”horder av kulturjournalister” inte kommer på något att skriva om och därför alltid sträcker sig efter en kvällstidning och ”randar ner en kommentar om journalistikens förfall” Varpå en hel kontingent kvalitetsjournalister andas ut, belåtna med sin uppslagsrikedom.” Expressen påpekade dock att det blev lite pinsamt när Berggren raljerade så över paparazzi, eftersom DN samma dag som Berggren skrev hade smugit i buskarna och tagit suddiga bilder på Sven-Göran Eriksson spelandes tennis. Även Aftonbladet Kultur raljerade glatt över detta och frågade retoriskt ”hur långt Jan Wifstrand och hans lakejer ska gå i sin avskyvärda hantering?”

Klassiskt kultursidekäbbel, med andra ord. Men också en tydlig illustration om hur ”fulpressen”, för att låna Thorbjörn Larssons ironiska favorituttryck, och ”finpressen” ser på varandra. Finpressen förfasas av fulpressens kommersialisering, trivialisering och vulgarisering. Fulpressen fnyser åt de skyddade verkstäderna i dagstidningstornen, där redaktionerna fjärmar sig från verkligheten och folkligheten.

I det här fallet vann kvällstidningarna på knockout, eller om det nu var självmål. Berggrens lilla stick om Klick var inte roligt, bara tramsigt och snudd på infamt. Om han lite mer seriöst ville analysera eller kritisera Aftonbladets nöjesjournalistik finns det gott om tillfällen till det. Exempelvis i fredags, när tidningens premiärnummer kom.

Klick skiljer sig en del från den gamla Puls-bilagan, en gång skapad av en viss Otto Sjöberg. Men mycket är sig också likt. Redan Puls har, steg för steg under de senaste åren, givit allt större utrymme åt kändisar, omslagsblondiner, skvaller, vimmel och trender. Det Klick lagt till är en omslagsdesign som, från bildanvändande till de flamsiga rubrikerna, direkt konkurrerar med veckotidningar som Nu, Bild och Veckans Vimmel (medan resten av tidningsdesignen till stora delar kopierat layouten från Expressens fredagsbilaga rakt av), en stor avdelning med bilder på ”kändisar från hela världen” och ”senaste nytt från Hollywood”, samt mer material om mode och smink, för att kunna attrahera mer annonsörer på det området. Samt konkurrera med Expressen, som tidigare hade greppet om det området. Recensionsavdelningarna för film och musik har krympts ordentligt och istället kompletterats med helgens TV.

Är då detta något att förfasas över, som Johan Berggren, med ironin som verktyg, gjorde i förväg? Det är upp till var och en att bedöma. Själv ser jag det i första hand som en naturlig utveckling. Kvällstidningarnas innehåll bygger i allt större utsträckning på de stora händelserna och de stora kändisarna. Material från den internationella vecko- och tabloidpressen, från Svennis-skvaller till Britney-bilder, går allt oftare och allt mer regelbundet rakt in i de svenska tidningarna, som komplement till deras eget opinions, nyhets- och sportmaterial. Därför är det naturligt att även kvällstidningarnas nöjesbilagor går den vägen fullt ut. Oavsett vad man själv tycker om det.

Nöjesprofilen på tidningarna har, sett i ett längre perspektiv, blivit ofantligt mycket bredare än vad den var tidigare. Det är mer TV, mer dokusåpa, mer megakändisar. Expressens jumbobevakning av Gyllene Tiders turné i landet i sommar är bara ett exempel på det: man satsar på det största, det som garanterat fungerar

Att de gör så är svårt att ifrågasätta. Tidningar med stor publik och med en ny kommersiell utmaning varje dag har svårt att agera annorlunda. Snarare har man en skyldighet att ha en bra bevakning av det som är angeläget för många, oavsett om det är Allsång på Skansen eller prinsessan Madeleines partyvanor.

Det man kan diskutera är kvaliteten på bevakningen. Måste det bli trams och flams bara för att materialet är lättviktigare än andra delar av tidningarna? Måste man släppa all sedvanlig källkritik och allmänt kritiskt granskande perspektiv bara för att ämnet är brett? Nej det måste man inte, det har till exempel kvällstidningarnas sportbilagor visat: där parar man störstra möjliga bredd med sakkunskap, analys och kritik på ett sätt som nöjesredaktionerna har mycket långt till i dag.

Men den viktigaste diskussionen är en annan, nämligen vad som händer i klyftan – snart avgrundsgapet – mellan den seriösa kulturbevakningen och den allt flamsigare och ytligare nöjesbevakningen? Kort sagt: med bevakningen av populärkulturen, om man ska använda den slitna uppdelningen mellan “fin” och “populär” kultur, eller högt och lågt, som DN brukar säga.

I dag är den senare alltmer utträngd. Skivor, filmer, spel , TV, etc bevakas så gott som enbart som produkter, med slentrianmässiga PR-intervjuer och ett snabbt satt betyg. Men den bevakning som tar bra populärkultur på allvar blir alltmer utrotningshotad i kvällspressen – och i dagspressen, finpressen, får den fortfarande kämpa hårt för sin existens. Senast den fick någorlunda fritt spelrum i en större tidning var faktiskt i Expressen, med dess satsning på Feber, eller “kultur light”, under Berner-epoken.

Jag saknar den. Jag vill läsa långa och välskrivna artiklar om gitarrmanglet och electronicabeatet i Wilcos “Spiders”, om huruvida Spiderman 2 verkligen är den bäste New York-skildringen på bioduken sedan Annie Hall, om dialogen i Vita Huset, om hur Dogge i Latin Kings lyckas med sin unika balansgång mellan det folkliga och det subkulturella. Eller en uttömmande dödsruna över nyligen avlidne funklegenden Rick James. För att ta några exempel.

Det får jag inte i Klick eller Expressen Fredag. Det är okej. Men var får jag det? Det kanske Johan Berggren och alla vi andra kunde fundera mer kring.

Martin Jönsson

mj@journalisten.se

P.S: När Expressen publicerade bilder från gripandet av Tony Olsson hördes en hel del kritiska röster mot dem. Det ska bli intressant att se hur diskussionen går efter gripandet av rymlingarna från Norrtälje. De flesta medier, från Aktuellt till Dagens Nyheter, hade ju dramatiska närbilder på handfängslade rymlingar den här gången. Enda skillnaden, frånsett att de senare hade byxor på sig, är att Expressen köpt sin Olsson-bild från polisen – och därmed var ensamma om den godbiten – medan samtliga mediers egna fotografer fanns på plats för att ta bilderna på Tammiharju. Den eventuella kränkningen av den personliga integriteten får nog sägas vara densamma i samtliga publiceringar. Det diskussionen borde handla om är istället vad polisens försäljning av interna bilder kan leda till i fråga om meddelarfriheten. Om allmänhetens och lagstiftarnas uppfattning blir att Anders Björck har rätt när han, i sin debattartikel i Dagens Nyheter i somras, skrev att meddelarfriheten i dag mest används för att ”poliser eller jurister ska tjäna en hacka i form av tipspengar” ökar risken för inskränkningar i meddelarfriheten steg för steg. På så sätt kan Expressen ha spelat lagskärpningsivrarna i händerna. Men att det var en av sommarens hetaste nyhetsbilder kan ingen väl förneka?