Gå direkt till textinnehållet

Världens mäktigaste man

Om du får president Bartlet mot dig vet du att du har verkliga problem.

Är det politikerna eller medierna som sätter agendan i valrörelsen? Det är en vältuggad fråga, som i vår nafsats i på nytt, efter utspel av statsvetare som Peter Esaisasson och Nicklas Håkansson, som hävdade att framför allt TV-nyheternas starka maktposition är odemokratisk. De båda föreslog därför, på fullt allvar, att redaktionsmötena på Aktuellt och Rapport borde protokollföras, för att allmänhet och politiker i efterhand ska kunna få insyn i hur diskussionerna gått och urvalet gjorts.

bryt

I det här numret av Journalisten tittar Janne Sundling närmare på hur det egentligen går till när olika valfrågor får hetare temperatur än andra – och vilka det är som eldar på med blåslampa under mediernas och politikernas grytor. Han konstaterar att den politiska dagordningen i allt högre grad sätts i medierna – vilket ger Esaiasson och Håkansson rätt – men också att det oftast sker som en följd av ett långsiktigt och metodiskt påtryckningsarbete från allt starkare intressegrupper. Vi kallar dem ”snurrmästare”, med en lekfull försvenskning av det engelska ”spin doctor”. Några av dem syns på omslaget – bland dem LO-utredaren Irene Wennemo, som var en av dem som lanserade maxtaxan som en valbomb i förra valrörelsen, och läromedelföretagens lobbyist Jan-Olof Cederström, som väntas ha stor inverkan på hur skolfrågorna skildras i debatten inför höstens val.

bryt

Den största aha-upplevelsen när det gällde dessa snurrmästares utnyttjande av den mediala arenan – och vice versa– fick jag när jag läste i amerikanska Boston Globe vilket som var den ultimata måltavlan för amerikanska lobbyister och spinners. Att bli omnämnd av George W Bush eller Colin Powell? Glöm det: målet numero uno var att komma in i Aaron Sorkins manus till West Wing, Vita Huset. TV-fiktionen alltså, inte the real deal. Politikermakt i medieversion slog hårdare än i de verkliga beslutsfattande organen – helt enkelt därför att det påverkade den allmänna opinionen starkare.

bryt

Under den tredje säsongen av Vita Huset, som nyss avslutats i USA medan vi här hemma får tugga på sena repriser från den första omgången, har denna maktfaktor blivit allt tydligare. Det började med specialprogrammet ”Isaac & Ishmael” efter 11 september-attackerna, som var seriens mest uttalat realpolitiska hittills, och har sedan dess blivit allt tydligare. Ett par avsnitt har handlat om kvinnornas situation i muslimska länder, andra om journalister som fångats av terrorister och självmordsbombare i Jerusalem. För att bara nämna några högaktuella exempel.

bryt

Och vad som sägs i de olika frågorna är väldigt viktigt på den ”riktiga” politiska arenan. ”Om ett avsnitt handlar om miljön börjar alla helt plötsligt lyfta upp det på agendan”, konstaterar en miljölobbyist till Boston Globe. Artisten Emmylou Harris, som engagerat sig i kampen för ett förbud mot landminor, fick känna av det motsatta, sedan just landmineförbudet diskuterats i ett avsnitt av programmet – men där president Bartlet till slut gick emot ett förbud. ”Det är en sak att gå i opposition mot president Bush”, kommenterade Emmylou, ”men om du får president Bartlet mot dig vet du att du har verkliga problem”.

Jed Bartlet mäktigare än George W Bush? Det är en oerhört intressant tanke. Och den visar att frågan om var makten egentligen ligger är oändligt mycket mer komplicerad än vad Esaiasson och Håkansson gör den.

bryt

P.S. Efter det här numret inleder Journalisten sitt sommaruppehåll. Redaktionen bommar igen i fem veckor och nästa nummer kommer först den 13 augusti. Ha en skön sommar!

Fler avsnitt
Fler videos