Uppdrag Mediegranskning

På torsdag är det nypremiär för Mediemagasinet. Ett program som med redaktören Magnus Svenungsons tungvrickande formulering är det publicserviskaste som finns: folkets forum för granskning av mediemakten. Men egentligen vill de gå ett steg längre:
– Vi vill medieträna svenska folket, säger nye programledaren Dan Josefsson.

Redaktionen för Mediemagasinet trängs kring några skrivbord och en minimal soffgrupp i TV-huset i Göteborg; i en korridor som delas med kollegorna i Uppdrag Granskning. Samhällsgranskningen till höger, mediegranskningen till vänster. Eller tvärtom, beroende på var i soffan man sitter. Här sitter de på behörigt avstånd från den högsta mediemakten och lägger upp planeringen för den fjärde säsongen av det som till och med TT kallat för ”de svenska mediernas dåliga samvete”.

En beskrivning som Dan Josefsson tycker är fruktansvärd. Det tycker han för övrigt också om begreppet ”mediekritik”.

– Ja, det är en jävla etikett. Det låter som om det bara handlar om åsikter.

– Jag är journalist. Jag gör reportage. Att det handlar om medier gör det inte annorlunda från andra reportage. Att kalla det mediekritik är bara ett försök att avdramatisera de här frågorna, som om de vore någon intern journalistgrej och inte en del av samhället i stort.

“Idealet att alla samhällsreportage tar upp medierna”

Helst skulle han vilja riva väggen till Uppdrag Granskning-gänget, så att reportagen om medier hade en naturlig plats bland det övriga samhällsreportaget i TV.

– Idealet vore att man i varje stort samhällsreportage också hade ett avsnitt där man beskrev vilken roll medierna spelat i det här skeendet. I alla skandaler och affärer finns det ju ett mediedrev som är hopvuxet med själva skandalen. Att lyfta ut mediefrågorna till ett eget program är ett effektivt sätt att marginalisera dem. Men i själva verket är det ju mediekrafterna som styr det skeendet.

Första programmet handlar om Fadime-rapporteringen

Premiärprogrammet upptas till stor del av en genomgång av mediernas hantering av händelserna kring Fadime Sahindal, från de första reportagen om släktens hot och förföljelse till den massiva bevakningen efter mordet. Det blir en ytterst kritisk redogörelse av såväl skildringen av kurder som av hur de övriga familjemedlemmarna behandlades före och efter mordet.

– Där kastade medierna alla etiska regler överbord, menar Dan Josefsson.

Som exempel tar han intervjuerna med Fadimes syster i Ekot och Studio Ett, två dagar efter mordet.

– Normalt närmar man sig inte anhöriga på det sättet. Hennes syster är mördad, hennes pappa är mördaren, allt hon säger får ett enormt genomslag. Att lägga det ansvaret på henne, när hon fortfarande är skakad, är så jävla cyniskt.

Han fortsätter:

– Journalisterna försvarar sig med att det är viktigt att hennes version av fallet kommer fram. Men den möjligheten kunde de ju gett henne långt före mordet. Hon ska inte behöva lida för att medierna gjort ett dåligt jobb.

Kritiken mot kollegorna är hård. Och mer kommer det att bli i vårens upplaga av Mediemagasinet.

– Ja, vi ska bli tuffare, säger redaktören Magnus Svenungson.

– Ska vi få med oss tittarna måste vi behandla våra kollegor på precis samma sätt som vi behandlar vanliga makthavare.

“Vi ser varje journalist som ansvarig”

Journalisternas yrkesetik och ansvar är därför ämnen som står högt på agendan för Mediemagasinets redaktion.

– Vi kommer inte bara att gå på de högsta cheferna, utan vi ser varje journalist som en ansvarstagande människa. De ska stå till svars för det de gör och inte kunna gömma sig bakom ansvarige utgivaren hela tiden, säger Magnus Svenungson.

Dan Josefsson, som tidigare skarpt kritiserat Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin för hans roll i den så kallade nazist-affären, är snabb att betona att det strukturella ansvaret också är viktigt, men håller ändå med:

– Systemet med en ansvarig utgivare är utmärkt, men om det övertolkas så att journalisterna inte heller anser att de behöver ta ett yrkesetiskt och moraliskt ansvar, då blir det ett problem. Det juridiska ansvaret kan man bli friskriven från, men det moraliska måste man alltid ta själv.

– Och då pratar jag inte om sådant som vissa journalister tycker är viktigt, som att man inte ska hålla på med extraknäck för sådana man bevakar. Sådant är folk i allmänhet helt ointresserade av. Jag också. Jag bryr mig inte om vilka Lennart Ekdahl och andra knäcker extra för på helgerna; det intressanta är vad de gör som journalister.

“Vanligt folk borde medietränas”

Som ett steg i att värna allmänheten mot eventuella moraliska och yrkesetiska övertramp kommer de också att försöka höja beredskapen bland tittarna för vad som kan hända i direktkontakten med medierna.

– Vanligt folk behöver medietränas, på precis samma sätt som direktörer. De ska vara beredda på att de kan komma att bli illa behandlade och de ska informeras om de rättigheter de faktiskt har. Att de kan tacka nej, att de kan be journalisten att återkomma lite senare, att de ska be att få läsa citaten. Det är en kunskap som många som drabbats av mediedrev hade velat ha tidigare, säger Dan Josefsson.

Mossige-Norheim vill se en mer nyanserad journalistik

Randi Mossige-Norheim, fjolårets vinnare av Stora Journalistpriset i radioklassen och ny på redaktionen, håller med.

– Den förtvivlan man möter hos folk som blivit trampade på av medierna är enorm. De är otroligt tacksamma att det existerar ett sådant här program.

Själv ser hon som sin främsta uppgift att försöka få journalistiken att bli mer nyanserad.

– Man blir frustrerad och förtvivlad när man ser vilka små smulor av verkligheten det är som når publiken och läsarna och hur hårt mallad journalistiken är. Folk stöps i färdiga formar som journalisterna bestämt, etiketterade som ”förortsbor”, ”invandrare” eller något annat. Men det är faktiskt kränkande för dem som skildras på det viset.

Hon ser Mediemagasinet som ett program som tydligt tar ställning: för publiken, mot medierna.

– Ja, absolut. Det är ju också vad Dan står för, som programledare. Han är inte bara en frontfigur, utan en känd mediekritisk röst. Det ger mer tyngd.

Dan Josefssons kritik mot medierna är radikal och handlar framför allt om en sak: det han beskriver som ”tvärsäkra gissningar i uppskruvat nyhetstempo”.

“När man inte vet borde man tala om det”

Till exempel i samband med händelser som kravallerna i Göteborg och Genua, 11 september-attacken och bombkriget i Afghanistan.

– Det som präglar sådana händelser är att ingen vet någonting säkert. Istället gissar man, eller litar på källor som man inte har den minsta möjlighet att kontrollera. Det sättet att bedriva journalistik, utan att bry sig det minsta om ifall det man säger är sant eller inte, är förkastligt.

För Dan Josefsson är sanningen det viktigaste för en journalist – och att komma fram till den tar alltid tid, hävdar han.

– Jag köper inte argumentet att man måste acceptera rena gissningar och spekulationer bara för att det inte går att få fram hela bilden till nästa deadline. Vet man inget, så skriv det. Det ständiga kravet att fylla sidorna och sändningen, trots att man egentligen inte vet något, är oförlåtligt som förklaring.

Denna nyhetshets ser han som den främsta anledningen till att mediekritiken är så utbredd.

– Den dag Claes Elfsberg inleder en Rapport-sändning med att säga ”De uppgifter vi redovisar i dag kan tyvärr vara fel”, eller då det står på Aftonbladets förstasida: ”Allt i tidningen är inte sant, för vi har inte haft tid att kolla det”, den dagen kan vi sluta granska medierna.

“Större risk att alla tycker lika”

Lika stark är hans avsky för drevmentalitet och konsensus:

– Är det någon yrkesgrupp som måste kunna avvika från den rådande uppfattningen är det journalister. Att vara skeptisk och våga vara ensam om en åsikt borde ligga i varje journalists natur. En ”mittvridning” av medierna, så att alla tycks stå för samma värderingar, är mycket mer riskabel än att en tidning är höger- eller vänstervriden.

Redan före första programmet har den nya redaktionen för Mediemagasinet orsakat visst rabalder. Som en del i ett kommande reportage om invandrare i medierna skickades en enkät till landets stora mediearbetsgivare om hur många på redaktionerna som är invandrare, bor i segregerade områden eller är barn till invandrare. De flesta svarade direkt, så dock inte Sveriges Television. Eva Hamilton, chef för Nyheter, sport och fakta på SVT, vägrade svara.

– Jag har inte rätt att föra den typen av register. Och jag ifrågasätter frågeställningen. Hur räknas en medarbetare vars pappa är norrman? säger Eva Hamilton till Journalisten.

Mediemagasinet ställde då samma frågor direkt till SVT-medarbetarna. Varpå mejlboxen fylldes med en rad kritiska röster, där programmets syfte med enkäten ifrågasattes.

– Det är uppenbart mycket känsligt. Om någon chef på en myndighet eller storföretag hade reagerat på det sätt som SVT-folk reagerat – och givit oss råd om vad vi borde syssla med och inte syssla med – hade den chefen blivit strimlad i medierna för maktmissbruk, säger Magnus Svenungson.

Dan Josefsson anser att Eva Hamiltons invändningar är ”obegripliga”.

– Ingen har bett henne upprätta något register. Och att det inte skulle gå att definiera vad en invandrare är, det är ju bara nys. Vi använder SCBs lättbegripliga definition. Det brukar också Aktuellt, Rapport och SVT 24 göra i sina sändningar. Mig veterligen har Eva Hamilton aldrig försökt hindra dem från att använda begreppet där.

Upprördhet på SVT över granskning

Med anledning av uppmärksamheten har Eva Hamilton också uppmärksammat medierna på att det på hennes avdelning finns ett antal uppsatta mål för att öka antalet medarbetare med utländska rötter, med fadderprogram, expertlistor över studiogäster med invandrarbakgrund och en prioritering av personer med ”kunskap om segregation och invandrar-Sverige” vid nyrekryteringar. Ett uttalande som Dan Josefsson bara skrattar åt:

– Hur ska hon få in fler personer med utländsk härkomst om hon varken vet hur en sådan person ska definieras eller anser sig ha rätt att fråga hur det ligger till med härkomsten? Det går inte ihop!

Hans förklaring till Hamiltons invändningar är istället att Mediemagasinets enkät ”trampar på en öm tå”:

– I vårt reportage intervjuas flera centralt placerade SVT-anställda som beskriver bristen på invandrare som ett problem. Denna fråga vill Eva Hamilton inte diskutera i en kritisk intervju, utan väljer istället att förvandla hela frågan till en diskussion om semantik och orsakar rubriker i Expressen. Det är pinsamt för Eva Hamilton och i förlängningen pinsamt för SVT.

Bråk med fadershus och kollegor är, som synes, inget som stör Dan Josefsson.

– Nej, det hör till uppdraget. Vi ska vara rätt hårdhänta i vår granskning av just SVT, det ligger i uppdragets natur. Och det är de inte vana vid. De känner sig ifrågasatta.

Ifrågasatt var även vad Josefsson själv kände sig för knappt två år sedan, när Journalisten gjorde ett personporträtt på honom, sedan han vunnit Guldspaden på föreningen Grävande Journalisters seminarium. I artikeln fick Folke Rydén och Rapportchefen Jan Axelsson komma med sin syn på Josefssons kritik av dem; något som fick Dan Josefsson att bli mycket upprörd. Han vägrade bland annat ställa upp på fotografering, varvid intervjun illustrerades med en gammal passbild på en då mycket långhårig Josefsson.

– Ja, där betedde jag mig som en idiot, kommenterar han historien i dag.

– Jag borde naturligtvis ha tuggat i mig det där och hållit käften. Men man lär sig, med åren.

Martin Jönsson

mj@sjf.se