Gå direkt till textinnehållet

Tua Lundström slår tillbaka:Pressens Bild sålde bilderna

Se&Hörs chefredaktör Tua Lundström går till angrepp mot ”pressetikens själv-utnämnda fanbärare” inom dagspressen. ”Sanningen, som man så kokett vill dölja, är att DNs och Expressens egen bildbyrå Pressens Bild omgående nappade på paparazzifotografens erbjudande och utan den minsta skammens rodnad kommersialiserade bildinnehavet”, skriver hon.

Se&Hörs chefredaktör Tua Lundström går till angrepp mot ”pressetikens själv-utnämnda fanbärare” inom dagspressen. ”Sanningen, som man så kokett vill dölja, är att DNs och Expressens egen bildbyrå Pressens Bild omgående nappade på paparazzifotografens erbjudande och utan den minsta skammens rodnad kommersialiserade bildinnehavet”, skriver hon.

“För en vecka sedan brakade helvetet löst. Artisten Eva Dahlgren skrev i ett inlägg i Dagens Nyheter att hon kände sig kränkt, rent av förföljd och våldtagen, av det intresse Se&Hör visade hennes person. Som väntat ilade dagspressen till hennes försvar. Pressetikens självutnämnda fanbärare berusades av möjligheten att få kasta skit på a) en skvallertidning, samt b) skvallertidningens chefredaktör.

Men i klappjakten på mig drabbades löparna av fartblindhet. Skenheliga Dagens Nyheter, som upplät sina spalter åt Dahlgrens inlägg, har inte med ett ord nämnt att de publicerade bilderna kom Se&Hör tillhanda via DNs egen bildbyrå Pressens Bild! Och naturligtvis har också lika bigotta Expressen blundat för denna pinsamhet inom familjen.

I den allmänna ivern att hoppa på mig har man bland mycket annat använt sig av formuleringar som kan få en icke insatt läsare att tro, att det är jag som hållit i kameran. Sanningen, som man så kokett vill dölja, är att DNs och Expressens egen bildbyrå Pressens Bild omgående nappade på paparazzifotografens erbjudande om bilderna, och utan den minsta skammens rodnad kommersialiserade bildinnehavet genom att saluföra bilderna till högstbjudande.

Om detta tiger såväl DN som Expressen. Jag själv kan inte finna någon annan förklaring än att de tycker det är helt ok av Pressens Bild att tjäna pengar på bilder som de säger sig inte vilja ta i med tång (Expressen löste även den här gången sitt moraliska dilemma med att visa bilderna i faksimil från Se&Hör; på så sätt kan man publicera nära nog vad som helst utan att behöva ta ansvar). Att tillhandahålla och tjäna pengar på redskapet är helt i sin ordning – men fy för den som använder det. Hyckleriet, och dubbelmoralen, kan inte uttryckas tydligare.

Om man därtill beaktar att skramlorna började ljuda först när DN upplät sina spalter till Eva Dahlgren kommer det hela i än tydligare dager. Den aktuella utgåvan av Se&Hör hade vid det laget en vecka på nacken!

Var fanns civilkuraget då? Först när den spröda, och bland allmänheten mycket populära, Eva Dahlgren fick sin veklagan publicerad fattade man mod. Först då, när chansen att knipa poäng bland Dahlgren-fans och kolleger var så uppenbar, tyckte man att bildpubliceringen kränkte privatlivets helgd.

Ett särskilt anmärkningsvärt lågvattenmärke visade Aftonbladet. Politiske chefredaktören och kolumnisten Rolf Alsing slog frivolter på pressetikens bakgård när han i en signerad krönika förfasade sig över bildpubliceringen. I ett vidare perspektiv hade det nog varit mer på sin plats,och av större värde för en pressetiska debatten, om Alsing i stället ägnat sin krönika åt den plånboksjournalistik Aftonbladet tillämpade för att få en exklusiv intervju med en för polismord misstänkt och efterlyst ”yrkesbrottsling”.

Om detta väljer Alsing att tiga, men jag kan inte undvika att ställa den ena händelsen mot den andra: publicering av ”semesterbilder” på en känd artist tillika offentlig person versus en insats på sannolikt ett par hundra tusen kronor för intervju med en misstänkt polismördare på flykt i Costa Rica.

Och vad tycker jag själv, så här i efterhand, om det beslut jag fattade för ett par veckor sedan? Jodå, visst kunde jag handlat annorlunda. Visst kunde jag avstått från att publicera bilderna på Eva Dahlgren solandes topless.

Å andra sidan gjorde jag en bedömning utifrån ett strikt kommersiellt intresse: vill läsarna se och läsa om Dahlgrens semester följer analogt att tidningen säljer lösnummer. Jag är skydlig läsarna en bra tidning – och ägarna en hygglig pay back på den investering de gjort och gör. Så enkelt är det.

Men det hindrar å andra sidan inte att jag är ledsen över att Dahlgren känner sig förföljd. Jag har, även om vissa försökt påstå motsatsen, inte det minsta intresse av att förfölja någon. Jag är också helt införstådd med vilka pressetiska regler som gäller.

Samtidigt tycker jag att det är varje journalists uppgift och ansvar att ständigt försöka bända och tänja dessa regler. Det betyder inte att vad som helst ska vara tillåtet. Det betyder däremot att om man inte ständigt kämpar för att vidga tryck- och yttrandefriheten kommer andra att försöka begränsa den. Och den kampen är inte, som en del tycks tro, förbehållen en självutnämnd journalistisk elit.

Låt mig till sist få avrunda med en fundering jag inte kan göra mig helt fri från. Vad hade hänt om en manlig ansvarig utgivare låtit publicera de omtalade bilderna? Hade journalistikens brödraskap även då greppat stenslungorna och iklätt sig skenhelighetens mantel? Hade de, för att blott ta ett hypotetiskt exempel, kölhalat Dagens Nyheters chefredaktör på samma sätt?

Jag tror inte det. Jag tror faktiskt inte de har kurage nog, eller ens viljan, att ge sig på en manlig kollega. Och jag tror inte, dessvärre, att de ens kan tänka tanken att en smula självrannsaken skulle vara ytterst klädsamt.”

Fler avsnitt
Fler videos