Gå direkt till textinnehållet

Torbjörn Andersson blev Årets fotograf

Expressens Torbjörn Andersson och Pressens Bilds Jack Mikrut var de stora vinnarna i Årets Bild. Andersson blev årets fotograf och tog totalt fem placeringar, medan Mikrut tog fyra. Årets bild togs av GPs Magnus Sundberg.

Expressens Torbjörn Andersson och Pressens Bilds Jack Mikrut var de stora vinnarna i Årets Bild. Andersson blev årets fotograf och tog totalt fem placeringar, medan Mikrut tog fyra. Årets bild togs av GPs Magnus Sundberg.

Vinnarbilderna presenteras i tisdagens nummer av Journalisten.

Torbjörn Andersson: Bedrövlig situation för fotografin

Triumfen blev total för 59-årige Torbjörn Andersson. Han förärades utnämningen Årets fotograf, men fick också första- och andrapriset i den konstnärliga klassen. Dessutom tredjepris i klassen nyhetsbild utland och tvåa i utländskt bildreportage. Allt för sina stilistiskt säkra och smäckert komponerade bilder som fick publiken att resa sig i en lång applåd under Årets bild-galan i Eskilstuna.

Annons Annons

Segern kom just när Andersson blivit frilans, efter att på ett smärtsamt sätt fått ta farväl från det Expressen han arbetat för i 32 år.

– På Aftonbladet har man tagit bort bildchefen men behållit fotograferna. På Expressen har man behållit bildchefen men tagit bort fotograferna. Resultaten av dessa skilda strategier kan avläsas i upplagesiffrorna, och det är ett tragiskt facit, säger han.

“Journalistförbundet borde göra mer”

– Både fotograferna och fotografin är i en bedrövlig situation i Sverige, och Journalistförbundet kunde göra mycket mer för att stoppa förfallet. De som arbetar som bildchefer får en dags utbildning på tre års journalistutbildning. Självfallet får det förödande inverkan på den svenska bildjournalistikens roll.

Men det dystra avskedet från den kvällstidning han älskat och som också symboliserat moderniteten i efterkrigstidens Sverige slutade alltså med en vemodig triumf bland kollegorna – en seger för Anderssons känsliga blick, känsla för mänskliga beteenden och sinne för komposition. Andersson är en fotograf som sällan arrangerar sina motiv, han föredrar att hålla sig diskret i bakgrunden i väntan på de benådade ögonblicken.

Fotobok kommer till hösten

Vi kommer dock att få se mer av Andersson framöver. Idag verkar han från hemmet i Kulladal i Malmö, varifrån han ska fortsätta med sina berättande bildreportage. Till höstens Bok- och Biblioteksmässa kommer hans bilder sedan 1960 att möta oss i en ny bok, med texter av Expressenkollegan Per Svensson. Många talar redan om boken som en tour de force för svenskt reportagefoto och en påminnelse om det som riskerar att gå förlorat när nedskärningarna riktas mot bildredaktionerna.

Årets fotograf har han blivit utnämnd till förr, men att 2002 års fem priser, där Andersson blev tävlingens klarast lysande stjärna blev förstås ett speciellt minne.

Vinnarbilden i den konstnärliga klassen tog Torbjörn Andersson under kriget i Makedonien.

– Jag har fotograferat från många krig, men detta var på många sätt det värsta, jag utsattes för livsfaror, beskjutning med kulspruteeld i somras.

Han har bevakat hela Jugoslavienkriget kontinuerligt sedan dess start 1991. Möjligen var Makedonien det sista Balkankriget för Andersson.

Hans bilder är uttalat estetiska. Vilket tycker han då är viktigast för en bild, estetiken eller innehållet?

– Innehållet är viktigast och bärande. Det gäller även bilden med pojken som hoppar i floden i Makedonien, säger han.

I Tetovo hände mycket lite, men luften vibrerade av spänning och frustration. Bilden tog Andersson en kokhet dag i staden Tetovo där motsättningarna mellan makedonier och albaner var som värst. Det regnade och var närmare 40 grader varmt i luften, men flodens vatten var svalt. Journalisten satt kvar i bilen, när Torbjörn Andersson gick ut i regnet och fångade motivet i två snabba tryckningar.

– Jag visste att jag hade fått en stor bild, känslan inom mig var stark. Fotot berättar mycket om kriget i Makedonien. De mörka, tunga molnen i bakgrunden och sen det i dubbel bemärkelse ungdomliga, lätta hoppet i förgrunden. Trots allt.

pf@sjf.se

Jack Mikrut: I lärandet finns de riktigt bra bilderna

När den exponerades över Årets bild-besökarna var det den bild som fick publiken att stöna högst under kvällen. Den skarpt avtecknade motorcykeln som flyger fram över sanden, med mäktiga, till synes ändlösa sanddyner i bakgrunden.

Vi hör nästan motorknattret på avstånd, inbäddat i den obarmhärtiga ökenvindens svaga sus, vi känner kvällsolens sista plågande strålar mot våra anleten. Estetik, alltså. Och med sådan plockade den pålitlige Årets bild-jägaren Jack Mikrut hem första priset i sportreportage-klassen med dokumentationen av svenskan Annie Steels förberedelse inför Paris-Dakar-rallyt.

– Annie fick forcera just den där dynan ett dussin gånger på eftermiddagen innan jag blev nöjd. Jag var ute efter att fånga skuggan av motorcykeln i sanden, förklarar han.

Enkla kompositioner

För Mikrut handlar reportage om att berätta historier med renodlade, enkla kompositioner. Kvaliteten uppstår om man redan innan reportaget har en aning om vad man vill förmedla.

– Paradoxalt nog tycker jag det är en fördel att inte veta alltför mycket om ämnet när man börjar. I upptäckandet och läroprocessen, när man ser vad som händer, finns en fräschör som ger de riktigt bra bilderna, sägen han.

38-årige Jack Mikrut är anställd på Pressens Bild i Stockholm och har fotograferat i tjugo år. Han har vunnit andra och tredjepriser många gånger i Årets bild. Därför var det en förlösande seger att se sitt reportage vinna klassen för Sportreportage. Han vann totalt fyra priser, blev också trea i Sportreportage-klassen med ett reportage om en hårdtränande järnkvinna (se sidan 36), han kom tvåa i Sport feature med ökenreportaget och tvåa i Sport action med glädjen efter att ha säkrat SM-guldet i damfotboll.

Tävlar även i EPPA-tävlingen

Att det är motorcykelbilden över dynerna som gör starkast intryck på betraktaren är det dock ingen tvekan om. Den lilla människan, den stora naturen. Modern västerländsk teknik som målmedvetet plöjer sig genom en beslöjad, oupptäckt kontinent, jo nog kan även en utpräglad stilbild ge associationer som för bortom rallyfantasternas krassa drömmar om tävling, fart och mekanik.

Prisjakten är emellertid inte slut för Mikrut, ty bilden utsågs också till en av de fyra vinnarbilderna i fototävlingen EPPA, vilken därmed går vidare till tävlingen om årets europeiska sportfotobild.

– Jag är egentligen ingen sportexpert, utan älskar sport för de ögonblick som både är oberäkneliga och samtidigt kan beräknas. Med erfarenhet kan man ana sig till var de unika situationerna kommer att uppstå. Den utmaningen är en sport i sig.

pf@sjf.se

Jessica Gow: Med tiden kommer motiven

– Jag ville dokumentera en kvinnlig sport som var lika dramatisk och spännande som när den utövades av män. De förutsättningarna tyckte jag handbollen hade, berättar Jessica Gow, den 24-åriga göteborgskan med skotskt påbrå som vann förstapriset i Sport feature-klassen och andrapriset i klassen för sportreportage för hennes bildreportage av handbollsklubben Skurus väg till SM-Guldet.

Målmedveten

Jessica Gows ungdom, kön och lite väna framtoning kan förleda betraktaren. I själva verket är hon en både målmedveten och envetet skapande människa.

Idag arbetar Jessica Gow på Pressens Bild, i Stockholm och bor i Hägersten, men har pojkvännen, som också är fotograf, kvar i Göteborg. Sportevenemang har blivit hennes huvudsakliga syssla på Pressens Bild, men förutom styrketräning av hälsoskäl, utövar hon idag ingen sport aktivt. Tidigare spelade hon landhockey och vann till och med SM-guld med sitt lag:

– I och för sig var det ingen gigantisk bragd, tjejlagen var så pass få. Men jag tror den tiden utvecklade min känsla för vad det innebar att kämpa i ett lag. De reaktioner som sporten föder, känslan som uppstår när det blir mål, förklarar hon.

“Svart-vitt fick reportaget att hänga ihop bättre”

Hennes vinnande reportage från handbollslaget Skuru, uppladdningen inför matcherna, vilan, de gemensamma triumferna, är fotograferat helt i svart-vitt:

– I sporthallar finns en hel del konstiga belysningar, som gör bilderna svåra att harmoniera med foton från andra miljöer, utomhus eller i turnebussen. Det blir gärna lite disharmoniskt. Genom att ta allt i svart-vitt fick jag reportaget att hänga ihop bättre, säger Jessica Gow.

Det är snarare gemenskapen och gruppen än själva sporten och spelplanen som står i fokus på bilderna. Sport, och framför allt amatörsport, är trots allt en social, symbolisk – rentav fostrande verksamhet. Med sin svart-vita, lite svart distanserade stil berättar Gow något om 2000-talets svenska kvinnoroll, mötet mellan kollektivism och självständighet.

Hur tycker du att en fotograf ska göra för att fånga bra bilder?

– Dels handlar det om positionen. Man måste lära sig att läsa hur folk rör sig på och utanför plan och sätta sig där det är troligt att bildmotiven uppstår. Men också om att vara med personerna så mycket som möjligt, berättar hon. Med tiden kommer motiven.

Även om hon har sport som huvudsyssla idag gör hon regelbundet andra uppdrag. För någon vecka sedan fotograferade hon Eurovisionschagerfestivalen, vilken under hennes flickår var det viktigaste som fanns i världen. Nu stod hon där själv på festivalen, med kameran i hand, en ensam ung, tjej i röd tröja bland ett gäng manliga fotografer i murriga kläder.

– Som tonåring gick jag upp klockan fem på morgonen för att läsa in startfältet till schlagerfestivalen. Hade jag vetat att jag skulle få vara med själv och fotografera festivalen idag så hade jag nog fått andnöd, ler hon.

Så vilket är ditt idealjobb och vad vill du göra i framtiden?

– Drömjobben ändrar sig hela tiden. Men jag skulle gärna följa intressanta lite dolda tjejsporter. Sportlycka, det tror jag är min specialitet. Jag gillar att fånga ögonblicken när andra blir glada.

pf@sjf.se

Adam Ihse: Min ambition är inte att vinna priser

Han vann klasserna för Årets svenska bildreportage och Svenskt vardagsliv och kom trea i klassen för Svensk nyhetsbild.

Steget är dock stort från Adam Ihses bild av en förtvivlad ung flickas blödande ansikte under Göteborgskravallerna (se sidan 34) till det Dalsland som närmast tycks vara en dokumentärreportagets svala fortsättning på Fucking Åmål.

Mörka moln, öppna Konsumbutiker, otvungen samvaro på fiket och förgätna bilar i vacker natur. Kanske är det en bekant storstadspräglad bild av glesbygden, men Ihse har i så fall hanterat den med humor och estetisk finess – och hans uppväxt från Oskarshamn ger honom cred nog att få servera oss anrättningen.

Förvånad att Dalslandsrepet vann

Själv är han dock förvånad över att det var Dalslandsreportaget och bilden från den svenska husvagnen som tog förstaplatserna:

– Jag trodde att jag skulle vinna med kravallbilden. Dalslandsreportaget var ändå en serie enklare bilder, säger han.

Trots att både bilden från kravallerna och Dalsland bär tydlig samhällsprägel väjer han bestämt från att betrakta fotografi som ett politiskt arbete.

– Nej, politisk fotografi har jag svårt för, och kan inte ens säga att min drivkraft är att jobba för de svaga eller att rädda världen. Att vara öppen, ärlig, kanske humoristisk och förhoppningsvis inte alltför fördomsfull, det får räcka.

Adam Ihse är 33 år, gift och veckopendlar mellan Göteborg och Stockholm där hans fru bor. Han är anställd på Kamerareportage som levererar bilder till Göteborgs-Posten, där Dalslands-reportaget också publicerades.

Reportaget tog sex arbetsdagar

Det tog sex arbetsdagar att göra reportaget. Huvudverktyget var en Hasselblad panoramakamera och det gick åt 30 filmrullar för att få fram de vackert detaljerat tecknade bilderna i vilsamt liggande format – ett format som tycks kongenialt anpassad till den dalsländska verkligheten år 2001.

Vilket har varit ditt roligaste jobb hittills?

– Vanliga småjobb kan vara nog så stimulerande, men reportaget från Afghanistan har nog ändå varit roligast. Vi mötte massor av vänliga människor i Kabul och miljöerna var i sig stora upplevelser. Ofta ges man föreställningar om att folk i krig är idioter, men när man träffar dem upptäcker man att de är precis som vem som helst. Och även deras verklighet försöker jag spegla med viss humor.

Han säger sig inte följa någon tydlig metod när han komponerar bilderna och föredrar så enkla bildvinklar som möjligt:

– Att lägga kameran på sned för att få en bättre komposition gillar jag inte, det krånglar till det och förskjuter fokus från innehållet, bilden komponerar man ju i huvudet ändå, mer eller mindre omedvetet.

Visste tidigt vad han ville

Ihse var tidigt inriktad på att bli fotograf, konfirmationspengarna gick till en kamera men istället för storstilade program för sin yrkesverksamhet framhåller han i dag sitt intresse för jakt och fiske som inspirationskälla. Kanske är det naturens andhämtning att skärpa sin blick och sina sinnen som gör honom förmögen att fånga glesbygdens stilla rytm.

– Vad jag tycker och tänker vill jag inte lägga i tidningen, och några djupare värderingar har jag själv aldrig lagt i bilderna, det får betraktaren göra. Att träffa folk är roligt, mer komplicerad än så är faktiskt inte min drivkraft. Jag vill skildra det jag ser.

– Min ambition är inte att vinna fina fotopriser. Hellre då världsmästerskapet i att fiska öring.

pf@sjf.se

Bonny Håkansson: Allting fanns framför mig

Han kom från labbets mörker, klev ut och satte sig på tåget som tog honom till ett förstapris i Årets bild 2002. 27-årige skåningen Bonny Håkansson vann klassen för bästa utländska bildreportage med sin svart-vita serie Skilsmässoexpressen.

Reportaget handlar om en tågvagn som går från Köpenhamn till två andra danska städer och är till för barn som pendlar mellan föräldrar som bor på skilda orter. Med på vagnen följer en barnguide, och naturligtvis blir det mycket lek under resan över den danska slätten.

Var tänkt som ett snabbt jobb

– Ursprungligen var det tänkt som ett snabbt jobb, vi skulle bara göra reportaget från när tåget stod på perrongen på Köpenhamns Centralstation.

När det var tid för avgång blev Bonny fullständigt överrumplad över den anstormning av känslor och smärtsamma avsked som uppstod framför honom. Han kände starkt att här fanns en historia värd ett större reportage, och bad redaktionen stoppa publiceringen så att han kunde följa med på resan två veckor senare.

– Jag har aldrig känt något liknande. Ofta åker man ju ut på smågrejor, och man försöker göra så bra grejor som möjligt av det, men här fanns fantastiska bildmotiv överallt, jag var verkligen på rätt plats vid rätt tillfälle. Allting fanns framför mig inom loppet av två minuter, berättar han.

För många svenskar är Köpenhamns Hovedbangård ett ställe som bär på minnet av förväntningar, det är här stora världen börjar när resan söderut mot Europa anträds. Men för barnen på Skilsmässoexpressen är avgången fylld av snabbt uppvirvlande smärta inför avskedet av mamma eller pappa, vilket Bonny, som är både gift och far till en treårig dotter, lätt kunde identifiera sig med.

– Men det häftiga är att det handlar om barn, så efter att tåget börjat rulla mot Esbjerg är de snabbt igång med lekar och upptåg, man har liksom ingen tid att sitta och sörja. Journalisten som var med gick och gjorde en intervju, och när jag satt kvar så fortsatte bildmotiven att dyka upp, förklarar han.

Smärta och livskraft i bilderna

Och däri uppstod vinnarkvaliteterna i Bonny Håkanssons bilder. Smärtan som snabbt avbyts av barnslig livskraft, med blå plastbollar i luften, tårna i vädret och yster kamp om Lagermans lakridskonfekt.

Även Bonny har dock fått uppleva ett trist avsked. LAS drabbade honom nyligen för andra gången och han har varit tvungen att lämna Sydsvenskan där han började i labbet och senare vikarierade som fotograf.

– LAS är skittrist, det finns inte mycket mer att säga än så. Jag har verkligen trivts på Sydsvenskan – med stämningen, kollegorna och inställningen till bildjournalistik.

Bonny Håkansson flyttade från Sjöbo till Malmö för fem år sedan och priset i Årets bild stärker honom i hans vilja att fortsätta göra fotoreportage

– Det var verkligen roligt att vinna i den här klassen, det visar att den inte bara är till för reportage från krigsområden.

Har du någon tydlig egen stil eller någon inspirationskälla?

– Jag brukar tycka att bilder ofta känns helt passé när jag tittar på dem ett år senare, så någon tydlig egen stil har jag inte utvecklat än. Inspiration får jag från människor som har något som inte jag har. I mina kontakter med danska pressfotografer har jag imponerats av den öppenhet de har sinsemellan. De bjuder frikostigt på tips när de upptäcker något, och tror nog att den inställningen är ett skäl till deras stora framgångar. Där har nog vi svenska fotografer mycket att lära.

pf@sjf.se

Här är vinnarna:

Årets Bild

Magnus Sundberg, Göteborgs-Posten

Årets Pressfotograf

Torbjörn Andersson, Expressen

Årets TV-fotograf

Göran Blom, TV4

Nyhetsbild Sverige

1:a pris Lars-Erik Lindén, GT/Expressen

2:a pris Janerik Henriksson, Scanpix

3:e pris Adam Ihse, Kamerareportage

Nyhetsbild Utland

1:a pris Martin Adler, Frilans

2:a pris Roger Turesson, Expressen

3:e pris Torbjörn Andersson, Expressen

Humorbild

Björn Larsson Ask, Svenska Dagbladet

Bildreportage Sverige

1:a pris Adam Ihse, Kamerareportage

2:a pris Paul Hansen, Dagens Nyheter

3:e pris Roger Turesson, Expressen

Bildreportage Utland

1:a pris Bonny Håkansson, Sydsvenska Dagbladet/Frilans

2:a pris Torbjörn Andersson, Expressen

3:e pris Martin Adler, Frilans

Porträtt

1:a pris Eva Tedesjö, Dagens Nyheter

2:a pris Roger Lundsten, BLR-fotograferna

3:e pris Magnus Laupa, Frilans

Svenskt Vardagsliv

1:a pris Adam Ihse, Kamerareportage

2:a pris Björn Larsson, Bilduppdraget

3:e pris Rolf Olsson, Sydsvenska Dagbladet

Konstnärlig Klass

1:a pris Torbjörn Andersson, Expressen

2:a pris Torbjörn Andersson, Expressen

3:e pris Fredrik Funck, Dagens Nyheter

Sportbild Feature

1:a pris Jessica Gow, Pressens Bild

2:a pris Jack Mikrut, Pressens Bild

3:e pris Sören Håkanlind, Göteborgs-Posten

Sportbild Action

1:a pris Chris Maluszynski, Dagens Nyheter

2:a pris Jack Mikrut, Pressens Bild

3:e pris Henrik Montgomery, Pressens Bild

Sportreportage

1:a pris Jack Mikrut, Pressens Bild

2:a pris Jessica Gow, Pressens Bild

3:e pris Jack Mikrut, Pressens Bild

Fler avsnitt
Fler videos