Tidsbrist största problemet för vetenskapsjournalister
Kunskapsbrist är inte längre det största problemet för vetenskapsjournalister, utan tidsbrist. Det framgår av en rapport från Vetenskap & Allmänhet.
I en rapport från den ideella föreningen Vetenskap & Allmänhet har tolv svenska vetenskapsjournalister vid olika medier djupintervjuats om bland annat arbetssituation och nyhetsurval.
När VA gjorde en liknande undersökning 2005 uppgav journalisterna att deras egen kunskapsbrist var det största hindret för att rapportera tillfredsställande om forskning. Nu uppger journalisterna att tidsbristen är det stora problemet. Det beror inte bara på ett ökat tempo på redaktionerna, utan också om ett ökat flöde av vetenskapliga artiklar. 2005 publicerades 1,4 miljoner artiklar i peer review-granskade tidskrifter. 2018 var antalet tre miljoner.
Flera av journalisterna önskar att det fanns mer resurser till granskningar. Problemet är att granskande vetenskapsjournalistik kräver både tid och djuplodande kunskaper i ämnena som granskas. Journalisterna är dessutom beroende av tips från forskarna själva, vilket blir ett hinder då forskarna är rädda att sätta karriären på spel.
Det är många faktorer som påverkar vilken forskning journalisterna väljer att rapportera om. De gör avvägningar mellan vad publiken vill ha, sina personliga intressen och vad som går att “sälja in” till redaktörer. Journalisterna har överlag ett större intresse och förtroende för naturvetenskaplig forskning än för samhällsvetenskap och humaniora, vilket styr rapporteringen.
De tre vetenskapsområden som enligt journalisterna får starkast reaktioner från publiken är kost, klimat och invandring.
