Tålamod, tålamod och åter tålamod

#34/99

1/ Bob Woodward, Watergateavslöjaren – hyllar den djuplodande journalistiken

Watergateskandalen och Nixons avgång 1974 gjorde det stora avslöjandet, snarare än välformulerade referat, till journalistikens ideal. Och den amerikanske presidentens magplask har stänkt över västvärldens makthavare sedan dess. Murveln, som tidigare var en existens i marginalen, blev en maktfaktor och journalistik ett statusyrke.

En av Watergateavslöjarna, Bob Woodward, är först ut i Journalistens nya serie om det snart gångna seklets banbrytare inom journalistiken.

Det startade som ett oskyldigt knäck och växte till en skandal som fällde världens mäktigaste man. Watergateskandalen var en startpunkt för den moderna, grävande journalistiken och ökade dramatiskt dess status. Watergate blev symbol för journalistikens idealtillstånd och de två unga Washington Post-reportrarna, Bob Woodward och Carl Bernstein, dess främsta ikoner.

Historien började lördagen den 17 juni 1972, när Bob Woodward, journalist på Washington Post sedan sex månader, kallades till jobbet på morgonen.

Fem män med kameror hade ertappats under ett inbrott i demokraternas partihögkvarter under natten. Inbrottet i kontors- och lägenhetskomplexet Watergate vid Potomac-floden visade sig dock vara mer än en rak inbrotts-story. En av de fem anhållna visade sig vara säkerhetschef för republikanernas Kommitté för Återval av Presidenten.

Woodward skulle täcka fallet med reportern Carl Bernstein. De var ett udda par. Den välkammade Bob Woodward, 29 år gammal, var utbildad på Yale, tidigare marinofficer och republikan. Carl Bernstein, 28 år, var en långhårig murvel som efter att ha hoppat av sin collegeutbildning hade jobbat sig in i tidningsvärlden och skrivit för The Post i sex år.

Men fallets förmåga att växa, bjuda på ständigt fler intriger och märkligheter fick Woodward och Bernsteins ömsesidiga skepsis att snabbt ersättas av ett adrenalinrusigt, intimt samförstånd. Paret följde upp och ledde historien obevekligt vidare.

Steg för steg, med hundratals kontakter och tusentals telefonsamtal lades ett pussel ut som avslöjade kretsen runt president Nixon som kriminella cyniker och återvalskommittén som ett näste för omfattande finansiering av aktiviteter som pengatvätt, inbrott, spionage och sabotage mot demokraterna.

President Nixon visade sig vara ett tacksamt mål. En asocial outsider med enkel bakgrund som trodde på hårt arbete och kamp med fula tricks om det behövdes. En sammanbiten klättrare med komplex inför Kennedy och ilska över den lätthet med vilken denne fått folkets kärlek. En otidsenlig traditionalist med tillkämpat vinnarleende i en tid då Vietnam tvingade nationen att omvärdera sin roll och sina segerposer.

Och han gillrade sin egen fälla genom att sorgfälligt låta dokumentera Vita Husets samtal på band. Ett och ett halvt år efter inbrottet och Washington Posts ständigt malande småartiklar med nya fakta, den 30 januari 1974, tvingades Nixon avgå.

Han var stressad och paranoid av det lapptäcke av bortförklaringar och lögner som var avsett att hålla honom själv utanför härvan och avgick för att slippa lämna ut bandinspelningarna, (till största delen hemliga än idag).

Nixon retirerade som personifikationen av den korrupte makthavaren.

Journalisterna Woodward och Bernstein minns vi som sanningens och demokratins riddare.

De dokumenterade Watergate i boken ”All The Presidents Men” och i filmen med samma namn spelas de av Robert Redford och Dustin Hoffman.

Journalistikens ikoner, alltså.

Men finns de i verkligheten idag?

Jodå, medan Carl Bernstein dragit sig undan rampljuset trampar Bob Woodward än idag korridorerna på Washington Post – en lätt grånad, distingerad man, som snarare ger intryck av att vara någon engagerad Microsoft-chef än en stökig murvel.

Och Woodward har sett hur journalistikens roll har förändrats sedan 70-talet. Murvlar har blivit makthavare och journalistik ett statusyrke.

– Ja, det är verkligen en annan värld. Det mest negativa i denna utveckling är att dagens journalister ofta, utan att ha satt sig in i bakgrunden har en reflexartat negativ hållning till politiker. En misstänksamhet som gör journalistiken grund och sensationsartad, berättar Bob Woodward.

Att hans yrkesliv har färgats av Watergate är självklart. Konstigt vore det annars. Woodward har många gånger dinerat vid presidenternas matbord, och har skrivit nio politiska böcker där de flesta kretsar kring USAs högsta makt.

I den senaste, 1999 års ”Shadow” (fem presidenter och arvet från Watergate), framställer Woodward sin tes att Nixons fem efterföljare på olika sätt har tvingats agera för att göra upp med arvet från Watergate. Efter Gerald Fords halvhjärtade övergångsregim vann Jimmy Carter sitt stöd genom upprepade löften att aldrig ljuga. Men presidenterna har inte förmått hålla händerna rena:

– Jag häpnar över oförmågan att dra lärdom av Watergate. Tricksen och krumbukterna har fortsatt ända från Carter och framåt, och det förbluffar mig, säger Bob Woodward.

Woodward anser att Watergate inte blev den moraliska vaccination av presidentskapet han hade hoppats. I sin bok om Bill Clinton uppger han sig ha mött ett närmast skrämmande kaos i Vita Huset.

Men hur är det med journalistiken? Har den blivit kvalitativt bättre efter Watergate?

– Jag är egentligen mest bekymrad över de delar av journalistiken som inte har förändrats. Det viktigaste med Watergate var ju att det inte är showandet och tjoandet som är avgörande, utan det material som kan styrkas. Och att kunna visa det som finns under ytan, säger Woodward.

– I dagens journalistik finns en besatthet av det stora scoopet. Är det Watergates fel? Jag tror inte det.

– Du ska komma ihåg att Watergate inte var ett stort scoop, inte något scoop överhuvudtaget. Det var en lång serie artiklar, en rad redovisade fakta.

Shadow, Skugga, är alltså namnet på Woodwards nya bok. Det är förstås möjligt att det främst är sin egen skugga som Woodward ser falla över USAs presidentskap.

Även om Woodward figurerat i olika journalistiska sammanhang är det som krönikör av USAs politiska liv han har sitt engagemang.

Han ser sig snarare som påverkare av historien än av journalistiken – vilket må vara begripligt när det handlar om en man som efter några månaders arbete på Washington Post blev en av huvudpersonerna i historiens kanske största publicistiska bragd.

Woodward påpekar också att även om Nixon avgick kom inte allt fram. 90 procent av bandinspelningarna är inte offentliggjorda och Nixons roll inte helt uppklarad. Det var de malande leveranserna av nya fakta samt bortförklaringarna och lögnerna som fällde honom, inte något enskilt avslöjande.

Och en del av det ännu okända mysteriet sitter Woodward själv inne med. Ty utan en person nära presidenten och återvalskommittén hade Woodward och Bernstein inte kunnat ledas vidare.

Watergates tjuskraft beror till stor del på att journalisterna guidades av en hemlig källa nära presidenten, som de gav smeknamnet Deep Throat efter en 70-tals-porrfilm.

För att inte avslöja sig ville denne bara bekräfta eller dementera om de nya uppgifterna var korrekta och om paret var på rätt spår. Watergates serie av avslöjanden dirigerades från ett underjordiskt garage i Washington DC där Woodward och Deep Throat hade hemliga nattliga möten.

När journalisterna trampade vatten gav Deep Throat mystiska tips som ”Följ pengarna. Jag kan inte säga mer.” eller ”Fortsätt leta. Det går högre upp.”

Deep Throats identitet är ännu okänd.

När man frågar Woodward vad han tycker om dagens avslöjande journalistik, värjer han sig inför frågan:

– Jag gillar inte termen avslöjande journalist. Vad det handlar om är djuplodande journalistik. Journalistiken kan och bör bli mer djupgående och det är viktigare än undersökande eller avslöjande journalistik.

Ombedd att ge exempel på något i journalistiken som blivit bättre med åren pekar han på att man i större utsträckning lärt sig koppla ihop viktiga frågeställningar med förklaringar från jurister, forskare och experter.

Men vilka personliga egenskaper anser Woodward man ska ha för att bli en god journalist idag?

– Tålamod, tålamod och åter tålamod. En vilja att gå tillbaka, att ifrågasätta antaganden och vittnen, att leta vidare. Att ha en vilja att vara uttömmande.

Tålamod alltså. Det är ett tips som väl ansluter till det som var Woodwards, Bernsteins och chefredaktör Ben Bradleys huvudprincip när Watergate skakade världen:

”Lägg ut det bit för bit. Skriv bara det som är riktigt hållfast. Den stora bilden kan vänta.”

PAUL FRIGYES

paulfrigyes@hotmail.com