SVT avvaktade med att peka ut 42-åringen

SVT var sent ute med att publicera namn och bild på Anders Eklund, som polisen misstänker för mordet på 10-åriga Engla. Fram till den
16 april, två-tre dagar senare än många andra medier, omtalades han som
42-åringen.

– Av tradition är vi restriktiva med bild och namnpublicering, och vi står för de beslut vi tog under de här dagarna. Men sedan kom vi till en punkt där vi tyckte att vi behövde namnet för att kunna berätta historien, och dessutom kom det fram uppgifter om hans återfallskriminalitet, säger Morgan Olofsson, ansvarig utgivare på Rapport i Sveriges Television.

Hans kollega Eva Landahl, ansvarig utgivare på Aktuellt, konstaterar att tempot i mediernas hantering av ­sådana här brott har ökat.
– Det går snabbare i dag och pressen på oss att publicera är större.

I fallet med Anders Eklund väntade vi ­eftersom det cirkulerade uppgifter om att han inte varit ensam i bilen, men efter några dagar hade det inte kommit fram något som styrkte det, säger Eva Landahl.

Morgan Olofsson menar att traditionen med att vänta på fällande dom numera blivit omöjlig att vidmakthålla. Det är framför allt två inslag i dagens medieverklighet som tvingar fram ­tidigare beslut om namn- och bildpublicering.

Först och främst DNA-teknikens spridning, som gör det möjligt att med stor säkerhet binda en människa till en plats, ett föremål eller en kropp. Och sedan är det internet, som gör att namn och bilder sprids snabbt i vida kretsar, ofta utan de restriktioner som ”medieklassen” annars tillämpar.
På SVT fanns det också ett hårt internt tryck på ansvariga utgivare att publicera namn och bild.

– Vi hade ett rätt vilt morgonmöte innan vi publicerade namnet. I sådana diskussioner är det ofta de mest högröstade som för fram skälen för publicering, säger Eva Landahl.

Hon betonar värdet av sådana diskussioner, och nu har SVTs nyhetsredaktion också inrättat en webbfunktion som heter ”öppen redaktion”, där allmänheten kan ta del av argumenten inom SVT inför olika publiceringsbeslut.

Morgan Olofsson framhåller att det är viktigt att det vid namn- och bildpublicering inte får bli så att den som först publicerar namn och bild betraktas som vinnare.

– Man kan alltid ändra sig om man inte har publicerat, men inte om man har publicerat. Själv tycker jag att det högre tempot och DNA-tekniken gör att vi på redaktionerna i högre utsträckning måste diskutera hur vi hanterar det här, och i vilken mån vi behöver mer juridisk kompetens.

Allmänhetens Pressombudsman Yrsa Stenius vill inte kommentera ­Eklund-fallet i dagsläget men tycker att det är ett bekymmer i de fall medierna publicerar foto och namn redan vid anhållandet.

– Sådana tidiga utpekanden innebär att man i någon mån åsidosätter själva domstolsprocessen, och det är inte bra. Sedan ska man vara medveten om att DNA-tekniken i sig inte är bindande bevis – det kan vara falska spår som lagts ut eller DNA från nära släktingar, framhåller hon.

Kolumnisten och TV-producenten Stefan Wahlberg framhöll i en krönika i Resumé att medierna i sin kamp för att snabbt få fram bra berättelser ofta hamnar på statens och myndigheternas sida i stället för på den enskildes.

– Jag vänder mig inte mot namn- och bildpubliceringar i sig, utan att folk på en larvigt låg misstankenivå beskrivs som skyldiga i medierna. För att få en bra story vill pressen att den polisen först gripit ska vara skyldig, men så är det ju inte alltid.

– Vårt demokratiska system bygger på att massmedierna har en kritisk och skeptisk granskning av myndigheters agerande. Statens rätt att frihetsberöva en person bygger på att hanteringen verkligen granskas kritiskt. Om medierna inte uppfyller det kravet och i stället utgår från att polisens uppgifter är sanna, då är demokratin illa ute, säger han.